Nättidningen som belyser polisernas vardag.
Blåljus - Logotype
Publicerat 2017-08-09 10:20

Allt var inte bättre förr, men det har blivit sämre

Lilian Langborgs krönika om hur idogt polisarbete även förr kunde leda fram till - ingenting, har fått ytterligare en pensionerad polis att reflektera kring polisarbetets villkor, och hur det har utvecklats. Även om resurserna räcker ännu sämre till idag är det viktigt, bland annat för vår yrkesstolthet, att vi får möjlighet att jobba med även mer resurskrävande ärenden, konstaterar Christer H Sjöblom.

 

Några tankar från en annan pensionär efter att ha läst Lilian Langborgs artikel.

Hon har säkert tyvärr rätt i att mycket som tidigare utreddes idag inte hinns med och läggs ned med mer eller mindre finurliga motiveringar.

 

Dock, vi skrev av mycket som borde kunnat ha utretts även för 10, 15 och 20 år sedan, också då till stor del på grund av resursbrist. Även när jag var ny, ung utredare på våldsroteln i slutet av 70-talet klagade vi på att vi inte hann med och fick rådet från dåvarande krimchefen Dag Halldin att sänka ambitionsnivån.

 

Vi kommer helt enkelt aldrig att få de resurser vi skulle behöva för att utreda allt som anmäls. Jag har inte full inblick i dagens utredningsläge men det verkar ändå som att det är ännu mycket värre än tidigare så på det sättet kan man nog säga att det var bättre förr. Risken förefaller större nu att även allvarliga ärenden hamnar i balanshögar och efter en tid skrivs av.

 

Ett ärende som med största sannolikhet inte skulle ha utretts idag är det som jag nog är mest stolt över att ha haft förmånen att få medverka till att det fördes i hamn, med två livstidsdomar som följd, nämligen mordet på Pela Atroshi i Dohuk i den kurdiska delen av norra Irak. Det mordet, tillsammans med Fadime-mordet i Uppsala, står numer som symbol för hedersvåldet i Sverige. Vi har ju föreningen GAPF – Glöm aldrig Pela och Fadime.

 

Eftersom familjen bott i Farsta fick Söderort, där jag då var krimchef, ärendet när det kom till svensk polis kännedom. Det var långt ifrån säkert att det överhuvudtaget skulle utredas i Sverige men vi beslöt i alla fall att försöka trots att kollegor i andra distrikt mer eller mindre idiotförklarade oss.

 

Vi hade turen att få med oss en skicklig åklagare som såg till att vi fick de formella besluten att köra och sedan drev ärendet på sin kant. Framförallt handlade det dock om att jag hade flera duktiga, och inte minst envisa, utredare som gjorde ett fantastiskt arbete. För min del handlade det mest om att övertyga polisledningen om att det var värt att fortsätta och att skaka fram resurser.

 

Det var helt fantastiskt när vi, efter sju sorger och åtta bedrövelser, efter ett par år äntligen hade hovrättsdomarna där båda farbröderna fick livstid. Pappan, som är kvar i Dohuk, är fortfarande häktad i sin utevaro. Det är, såvitt jag vet, det enda fall av dessa brott som begåtts i det gamla hemlandet där man lyckats driva hela rättsprocessen i mål i Västeuropa. Det skickade en ganska tydlig signal, åtminstone till Kurdistan, att man kunde inte vara helt säker ens om man fick hem flickorna. Vidare ledde det till några lagändringar där som, i alla fall på pappret, förbättrade kvinnans ställning något.

 

Pengar har ju alltid varit en bristvara inom polisen och jag minns kommentaren från dåvarande länspolismästaren efter att jag redogjort för ärendet vid ett av hans besök i Söderort och avslutade med att jag räknat ut att utredningen kostat si och så många miljoner. Hans enda svar var att det var bra att vi höll reda på pengarna, inte ett ord om att vi lyckats bra eller något liknande vilket kanske kunde varit på sin plats.


Jag hoppas att man även nu, trots en än eländigare situation, försöker och vågar se möjligheterna att driva även litet ovanliga och udda ärenden trots att det kan kräva litet mer resurser och inte ger några snabba resultat i statistiken. Det är viktigt både för dem som drabbas av brotten och för yrkesskickligheten och - stoltheten hos utredarna.


Christer H Sjöblom


Blåljus tackar för den tänkvärda texten. Onekligen en påminnelse av hur idogt polisarbete kan göra skillnad i människors liv. Tänk tanken att dessa utredningar inte hade kunnat slutföras. Undrar hur det gått idag. Hedersproblematiken hade kanske varit ännu värre...   Kanske hade Pelas pappa kunnat återvända till Sverige som en fri man vilket i sig sänt en tydlig signal till hans likasinnade...


Tommy Hansson

Gilla sidan:
Dela
sidan:
Polisfacklig historik i Stockholms stad 1890-1994

Nu räcker det