Publicerat 2019-12-20 09:20

Efterlängtade reformer om brottsoffer och barnbrott

Blåljus och många poliser i Sverige har länge klagat på nivåerna på skadestånd till brottsoffer, vilket även poliser kan vara. Dessutom har poliser ansetts vara mindre kränkta av hot eller våld än andra människor. (och fått skadestånd därefter) Ett annat bekymmer har varit att unga brottslingar varit straffimmuna, vilket lett till enkel rekrytering till allvarligare brottslighet.

Nu tillsätter regeringen två utredningar, syftande till lagreformer, som möjligen löser en del av de beskrivna problemen. Dels ska en särskild utredare se över regelverket för utredningar mot barn som misstänks för brott. Syftet med översynen är att förbättra regelverket och säkerställa att en hög grad av rättssäkerhet och effektivitet upprätthålls i utredningar där barn är misstänkta för brott.

Tidiga och ändamålsenliga insatser från samhällets sida kan hindra en negativ spiral med fortsatt brottslighet och bidra till att barnet får den hjälp och det stöd som han eller hon behöver. Uppdraget avser såväl utredningar mot barn som inte uppnått straffmyndighetsåldern som utredningar mot barn som är straffmyndiga.

 

Utredaren ska bland annat

  • analysera om de särskilda bestämmelser som rör utredningar om brott som barn under 15 år misstänks ha begått är ändamålsenliga och om de tillämpas på avsett sätt,
  • se över systemet med bevistalan och ta ställning till om även åklagare bör kunna initiera en bevistalan,
  • analysera om bestämmelserna om förhör med barn under 18 år som misstänks för brott är ändamålsenliga,
  • utvärdera bestämmelserna om drogtest av barn under 15 år som misstänks för brott,
  • ta ställning till om det bör införas en möjlighet för åklagare att genom ett strafföreläggande besluta om ungdomstjänst, och
  • lämna förslag på de författningsändringar och andra åtgärder som bedöms nödvändiga.

Uppdraget ska redovisas senast den 21 juni 2021.

 

Dels tillsätts en utredning om brottsofferersättning, med förslag till höjningar av ersättningarna och bättre möjligheter bland annat för poliser att få ersättning för exempelvis kränkningar.

 

Utredaren ska bland annat

  • ta ställning till i vilken utsträckning nivåerna på kränkningsersättning bör höjas,
  • ta ställning till i vilken utsträckning polisers och andra särskilt utsatta yrkesgruppers rätt till kränkningsersättning bör utvidgas,
  • ta ställning till hur efterlevande anhörigas rätt till ideellt skadestånd kan stärkas,
  • ta ställning till hur reglerna om förbud mot utmätning av skadestånd med anledning av ett frihetsberövande bör ändras för att i större utsträckning möjliggöra utmätning till förmån för brottsoffer, och
  • föreslå de författningsändringar och andra åtgärder som bedöms
    nödvändiga eller lämpliga.

En parlamentarisk referensgrupp ska tillsättas.

Uppdraget ska redovisas senast den 30 juni 2021.

 

För att ge en aning om vilka åtgärder som kan vara att vänta, citerar Blåljus ett stycke ur direktivet som är högst läsvärt även i sin helhet för att förstå problematiken.

 

"Förutsättningarna för framför allt poliser att få kränkningsersättning för brott som de utsätts för i tjänsten har på senare tid uppmärksammats i olika sammanhang. Det har gjorts gällande att poliser i alltför stor utsträckning nekas ersättning och att det i praxis ställs väsentligt högre krav än i andra fall för att kränkningsersättning ska dömas ut. I april 2017 tillkännagav också riksdagen för regeringen att det bör utredas hur polisers rätt till ersättning vid allvarlig kränkning ska kunna utökas (bet. 2016/17: JuU18punkt 19, rskr.2016/17:223).

 

Mot den bakgrunden beslutade regeringen i december 2017 att ge Blåljusutredningen i uppdrag att kartlägga och analysera domstolsavgöranden som gäller polismäns rätt till ersättning vid allvarlig kränkning och överväga och föreslå de åtgärder som behövs för att säkerställa deras rätt till ersättning (dir. 2017:131). Uppdraget redovisades hösten 2018 i slutbetänkandet Vissa polisfrågor –säkerhet vid förhör samt kränkningsersättning (SOU 2018:75).

 

Utifrån sin kartläggning anser utredningen att det inte finns något som talar för att praxis, som i huvudsak är oförändrad sedan 2005 års avgörande från Högsta domstolen, är oenhetlig. Utredningen anser sig inte ha tillräckligt faktaunderlag för att specifikt kunna peka ut i vilka hänseenden nuvarande praxis innefattar några brister i sakligt hänseende.

 

Utifrån ett kriminal-politiskt perspektiv och från brottsoffersynpunkt gör dock utredningen bedömningen att det, även med en bibehållen särbehandling av poliser och andra särskilt utsatta yrkesgrupper, finns skäl för att i utvidgande riktning se över det nuvarande rättsläget när det gäller bl.a. polisers rätt till ersättning för allvarlig kränkning genom brott.

 

Utredningen överväger olika alternativ, men landar i förslaget att en myndighet ska få i uppdrag att ta fram ett underlag som allsidigt belyser polismäns utsatthet för brott i tjänsteutövningen och hur sådan brottslighet påverkar den enskilda polisman som har drabbats. (Se betänkandets.154 f. och 165 f.) Betänkandet har remitterats. De flesta remissinstanser tillstyrker eller har ingen invändning mot utredningens förslag. Några remissinstanser, bl.a. Brottsförebyggande rådet, anser dock att det inte finns behov av att inhämta ytterligare faktaunderlag. Flera remissinstanser framhåller att även andra än polismän bör inkluderas i den fortsatta hanteringen av frågan.

 

Riksdagen riktade i april och november 2019 två nya tillkännagivanden till regeringen om att regeringen snarast bör genomföra åtgärder för att modernisera lagstiftningen så att kränkningsersättning utgår i fler fall än i dag när poliser är brottsoffer (bet. 2018/19:JuU10 punkt 52, rskr. 2018/19:191 och bet. 2019/20: JuU8 punkt 12, rskr. 2019/20:43).

 

I sammanhanget anförs bl.a. att poliser anses ha bättre förutsättningar än andra att tåla angrepp, men att de krävande uppgifter som följer med uppdraget som polis samtidigt inte innebär att den enskilda polisen ska behöva tåla vad som helst. Mot denna bakgrund finns det anledning att se över hur polisers rätt till kränkningsersättning för brott som de utsätts för i tjänsten kan utvidgas. Poliser har en arbetssituation som innebär en hög grad av utsatthet. Samtidigt har poliser utbildning, metoder och utrustning för att hantera våldsamma och hotfulla personer.

 

De har också rätt att göra ingripanden och använda våld i samband med det. Utgångspunkten bör därför fortsatt vara att det är motiverat att bibehålla en viss särbehandling av poliser vid bedömningen av om det rör sig om en allvarlig kränkning, eftersom de, åtminstone i vissa situationer, måste antas ha en högre tröskel för att drabbas av sådana känslor som rädsla, förnedring, skam eller liknande än en privatperson.

 

Det behöver dock säkerställas att denna särbehandling inte sträcker sig längre än vad som är motiverat utifrån sakliga skillnader när det gäller hur ett brottsligt angrepp typiskt sett drabbar en polis i tjänsten jämfört med en privatperson. Inte minst beträffande denna yrkesgrupp är det viktigt att regleringen om kränkningsersättning tillämpas på ett sätt som innebär en rimlig avgränsning och att avgränsningen upplevs som tydlig och rättvis. Eftersom motsvarande frågor aktualiseras även när det gäller andra särskilt utsatta yrkesgrupper finns det skäl att inkludera också dessa i översynen.

 

Som anges i förarbetena till nuvarande reglering gäller det t.ex. ordningsvakter och vissa anställda inom kriminalvården och den psykiatriska vården. Utredaren ska därför

 

•inhämta det faktaunderlag som bedöms nödvändigtom hur poliser och andra särskilt utsatta yrkesgrupper typiskt sett kan antas reagera vid och påverkas av olika brottsliga angrepp i sin yrkesutövning jämfört med när motsvarande angrepp drabbar en privatperson,

•med beaktande av Blåljusutredningens kartläggning och annat inhämtat faktaunderlag överväga och ta ställning till i vilken utsträckning polisers och andra särskilt utsatta yrkesgruppers rätt till kränkningsersättning bör utvidgas och hur detta bör åstadkommas, och

•föreslå de författningsändringar och andra åtgärder som bedöms nödvändiga eller lämpliga."

 

Blåljus beklagar att lagstiftning tar så lång tid. Dessa reformer hade vi gärna sett för decennier sedan. Men ändå gläds vi åt att framtidens poliser (och andra befattningshavare) kan få bättre skadestånd än gårdagens konstaplar som förutsattes sakna förmågan att känna sig kränkta av spottloskor eller tillmälen.


Tommy Hansson

  
Gilla sidan:
TIPSA FRAGA















wwwpolisforbundet.se



Länk till Polistidningen


Krimkassan


Polisveteran
Polisveteranerna i Stockholms län


Dela
sidan:
Polisfacklig historik i Stockholms stad 1890-1994