Nättidningen som belyser polisernas vardag.
Blåljus - Logotype
Publicerat 2017-06-16 11:30

Kollega om tragedin som dödade Pierre

En polis som blev inblandad i den tragiska trafikolyckan som ändade hundföraren Pierre Nilssons liv, skriver om hur vi borde ha resurser som innebär att poliser inte behöver känna att de måste gasa på för att hinna med. För att räcka till när resurserna tryter.

Hennes artikel på Expressen Debatt, är den mest delade artikeln i svensk media under det senaste dygnet.


"Till Dan Eliasson och Anders Ygeman.

Jag skriver detta till er för jag anser att det är följden av beslut som ni tagit som lett fram till att det som hände i måndags natt kunde hända.

 

Jag ber er att ändra på det som står i er makt att påverka så det snarast sker en förändring. Försök att i största möjliga mån förhindra att någonting liknande händer igen.


Jag jobbar i lokalpolisområde Ängelholm sedan 2008.

Min huvudsyssla är att bedriva ingripandeverksamhet, det vill säga jag kör utryckning. Vi är ett relativt stort område med fyra kommuner. I området inkluderas två motorvägar vilka är tämligen olycksdrabbade, speciellt vintertid. Varje pass rullar det ut en (1) polisbil i utryckningsverksamhet. Det vill säga två (2) poliser som förväntas täcka detta område. Det är inte tillräckligt eller rimligt någonstans.

 

Vi har ofta lång framkörning till de ärenden som ropas ut från larmcentralen.

Och det är inte sällan det saknas radiobilar som kan åka på högprioriterade ärenden i den takt de rings in. För varje gång det saknas bilar blir en allmänhet lämnad utan hjälp. Jag har svårt för att förlika mig med det.

 

Resultatet av nästintill obefintliga resurser och snedvriden statistik blir att ambitiösa och lojala poliser försöker räcka till ändå.

 

Jag kan bara tala för mig själv när jag säger att man står på för att hinna mellan ärenden och man försöker effektivisera allt man kan för att räcka till. Innerst inne inser jag att man gör sig själv och sina kollegor en björntjänst då vår ledning kan fortsätta visa upp goda resultat medan vi stressar vidare med mindre och mindre resurser till följd.

 

Men natten mot tisdag hände det som jag länge haft på känn, det som inte fick hända hände. Och det berör mig mer än jag först förstod.


Jag och min kollega arbetade från klockan 22 till 07.

Vi fick ett ärende med smitning trafikolycka där vi även misstänkte narkotika-, alternativt vapenbrott. Med utgångspunkt av vad vi ansåg vara ett bra spårningsläge bad vi om biträde av en tjänstehund. Det fanns ingen hund i tjänst i nordvästra Skåne. Det fanns heller ingen ledig hundresurs i varken övriga Skåne eller Halland.

 

Vi blev informerade om att en hundpatrull från Kristianstad vad budad. Vi tilldelades insatskanal 33 men under tiden vi fick klart med kanalen ringde jag personligen upp hundföraren. Han hette Pierre och lät otroligt trevlig, driven och vänlig. Jag drog ärendet för honom och han meddelade att han körde från Karlshamn.

Framkörningstiden visade enligt bilens GPS vara 2 timmar och 15 minuter.

Han skojade lite om att han skulle försöka köra in lite tid men vi enades om att han skulle ta det försiktigt med anledning av vilt.

 

För att göra en lång historia kort så drabbade denna händelse mig hårt då jag länge haft en känsla av att detta skulle kunna hända till följd av polisens omorganisation.

Att godhjärtade, lojala poliser utsätter sig för så stora risker att de till och med förlorar livet för att ställa upp för andra kollegor och allmänhet. Man känner sig tvungen att gasa på för att hinna. För att man vill göra skillnad.

 

Radioutropet som kom om den voltade polisbilen, vår körsträcka dit som kändes som en evighet, våra obesvarade utrop på insats 33 om att vi var på väg så fort vi bara kunde för att hjälpa, tystnaden och stillheten som rådde när vi väl kom till olycksplatsen.

 

Bland alla blinkande brandbilar, ambulanser och polisbilar var det enda jag hörde tjänstehunden som gnydde inifrån den demolerade polisbilen. Allt rullar fortfarande om igen i mitt huvud.

Någon måste ansvara för att det kunde hända hände och framför allt måste det förändringar ske så att det aldrig händer igen.

Det kan inte bara avfärdas med att varje förare bär ansvar för sin egen körning. Detta kunde varit vem som helst då majoriteten av alla poliser är otroligt lojala. Det måste förbyggas så det

aldrig händer igen.

 

Det flaggas på halv stång,

skickas hjärtan och styrkekramar, men nu måste något göras. Nu får det vara nog. Ge oss tillbaka förutsättningarna att kunna utföra vårt arbete på ett säkert och professionellt sätt.

Rimliga transportsträckor, rimligt med personal. Öppna ögonen för verkligheten och ställ inte in skärpan efter statistik som man valt att vinkla på passande sätt för en ickefungerande verksamhet.

 

Med önskan om förändring och upprättelse för min kollega Pierre Nilsson med tjänstehund.

 

Pierre blev bara 37 år gammal.

 

Värna om de goda och lojala.

Gör svensk polis till något att vara stolt över igen. Fotfolket är fantastiskt, men hos er, högsta ledningen, finns det mycket mer att önska.

 

Låt denna så fruktansvärt onödiga olycka bära med sig något annat än sorg. 

Inga fler tomma ord och löften, utan börja i stället att arbeta för en förbättring.

 

I dag.

 

Mimmi Ekfeldt"

 

Blåljus tackar Mimmi för hennes berörande text. När en polis faller, drabbas alla poliser.  Polisförbundet och skyddsorganisationen måste fortsätta arbetet för att poliserna ska ha en rimlig arbetsmiljö och arbetsbörda.

 

Tommy Hansson

 

 

 

Gilla sidan:
Dela
sidan:
Polisfacklig historik i Stockholms stad 1890-1994

Nu räcker det