Nättidningen som belyser polisernas vardag.
Blåljus - Logotype
Publicerat 2017-08-08 10:40

Mycket var bättre förr

Allt är möjligt, det omöjliga tar bara lite längre tid...


Den här berättelsen handlar om en polisutredning kring Tyrestabranden som fick arbetas med till sista blodsdroppen, i en tid innan omorganisationer tagit död på nyfikenheten och glöden bland poliser att vilja avslöja och lösa brott. Eller kortare sagt: Mycket var bättre förr!

 

Sommaren 1999 var torr i Haninge kommun. Var man än rörde sig i Haninge så luktade det brandrök. Det var polis-vm det året också och jag skulle delta i tävlingarna i skytte. Under min semester tillbringade jag, min kusin och min då 7-åriga dotter några timmar på Sanda skjutbana utmed Dalarövägen, en vardag mitt på dagen. Jag övade skytte och kusinen och dottern tittade nyfiket på. Vi var ensamma på skjutbanan och vi kände alla tre att det luktade skogsbrand i närområdet men tänkte inte mer på det eftersom det luktat brandrök i Haninge hela den sommaren. När jag övat klart hoppade vi alla tre in i min bil och åkte ut från Sanda skjutbana.

 

När vi närmade oss utfarten till Dalarövägen stod en bil parkerad precis vid utfarten. Bredvid bilen stod en man alldeles intill bilen. Mannen såg ut att vara i medelåldern. Han stod i givakt bredvid bilen intill förardörren och hade framsidan av kroppen, något framåtlutad, vänd mot Dalarövägen. Hans huvud var vridet åt vänster i riktning mot en rökpelare som var belägen över skogsbrynet i riktning mot Årsta slott som låg några kilometer från Sanda skjutbana. Mannen såg ut som en 6-årig pojke som gjort ett hyss och som i smyg stod och betraktade effekten av det nyligen utförda hysset. Mina nackhår reste sig.

 

På den tiden hade man inte mobiltelefoner så jag åkte in till Handenpolisen och bad dem skicka en polisbil till Sanda skjutbana för att identifiera mannen som i mina ögon såg ut som han hade något med den nyligen uppkomna skogsbranden att göra, som troligen var belägen nära Årsta slott. Därefter lämnade jag Handenpolisen och fortsatte att ha semester i ytterligare 2 veckor.

 

Åter i tjänst på Handenpolisen efter två veckor tog jag givetvis reda på om man skickat en patrull till Sanda skjutbana som jag önskat. Jag kunde då konstatera att man åkt till skjutbanan och identifierat mannen. Man hade skrivit en anmälan om misstanke om hans eventuella inblandning i branden och man hade sekunden efter skrivit av anmälan av för mig okänd anledning. Jag bad att anmälan skulle återupptas och läggas på mitt skrivbord, vilket skedde.

 

Vid dataslagningar på mannen kunde jag se att han varit inblandad i bränder i södra Sverige. Jag började skriva ihop ett A-4-papper om mannens tidigare förehavanden och om vilken bil han färdades i för att få ut informationen så fort som möjligt till brandkåren i Haninge. Innan jag hunnit skicka ut informationen till brandkåren började storbranden i Tyresta Nationalpark. Jag hade då en förhoppning om att få köra runt i utkanten av brandområdet för att se om jag kunde hitta den medelålders mannen i samma position som jag sett honom i några veckor tidigare vid Sanda skjutbana. Pga personalbrist så fick jag inte göra det. Jag hamnade på Åvavägen där jag skulle dirigera trafik så att brandbilarna skulle kunna komma fram till den brandplats som just blossat upp i skogen utmed Åvavägen.

 

På polisradion hörde jag att man anträffat en hund som satt fastbunden i en trädrot alldeles intill brandkanten. Bredvid hunden låg en omkullvällt kaffetermos och intill termosen låg en halväten ostsmörgås. Kort sagt såg det ut som om husse till hunden skulle ha haft något med branden att göra, men med facit i handen så låg det inte alls till på det viset. Smörgåsen var så nyligen ditlagd så inte ens några insekter hade börjat äta på den. När man tagit med hunden till polisstationen kunde man se på hundens chipmärkning att den ägdes av en äldre herre som varit anmäld försvunnen i en månad.

 

Släckningsarbetet påbörjades av skogsbranden utmed Åvavägen. Skogen var knastertorr och branden spred sig. Man använde helikoptrar i släckningsarbetet. Dessa hämtade vatten från någon intilliggande sjö. En tidig morgon vid 04-tiden hade en helikopter just hämtat vatten som hängde som en stor ballong under helikoptermagen. På väg från sjön i riktning mot Tyrestaskogen som stod i lågor såg helikopterföraren en nyuppkommen brand som startat vid Tjursjön som är belägen utmed Dalarövägen. Platsen är någon kilometer från Tyrestabranden så det fanns ingen möjlighet att den branden startat pga av att någon gnista hoppat från Tyrestabranden.

 

Helikopterföraren fattade beslutet att släppa vattenballongen över den nyuppkomna branden vid Tjursjön. När han hovrade över brandområdet såg han en bil som stod parkerad på en gräsväg uppe i skogen ca 100 meter från brandkanten. Han såg också att det fanns en mansperson bredvid bilen som var den enda personen i skogen den morgonen. Helikopterföraren tillkallade polis som kom till platsen. Mannen greps och infördes tillsammans med sin bil till Handenpolisen. Mannen var givetvis samme man som jag träffat på några veckor tidigare på Sanda skjutbana. I mannens bil anträffades 2 tomma bensindunkar och en lång elkabel.

 

Jag fick utredningen på mitt skrivbord och jag hade mannen häktad misstänkt för mordbrand i 6 veckor. Under utredningstiden rörde det sig mycket folk i Tyrestaskogen eftersom branden pågick under flera veckor och man gjorde allt man kunde för att begränsa den. Många människor rörde sig också i utkanten av brandområdet av nyfikenhet. En dag anträffade en motionär en död person som låg i Tyrestaskogen. Personen var starkt mumifierad för sommaren hade varit varm och kroppen hade säkert legat på platsen i någon månad. Man kunde inte fastställa dödsorsaken pga av detta men med tandkort kunde man konstatera att den avlidna personen var den anträffade hundens husse.

 

Hunden som anträffats högst välmående tillsammans med termoskannan och den halvätna ostsmörgåsen när Tyrestaskogen börjat brinna. Mina nackhår reste sig igen. Den häktade mannen hade i polisförhör berättat att han bodde i sin bil i skogen året runt och hade så gjort de senaste 12 åren. Han var sjukpensionär och gillade inte att bo bland folk. Hela hans bil var fylld med bråte som han själv säkert kallade för bohag. Bland annat hade han också två madrasser i bilen som var hans säng.

 

En tanke gick genom mitt huvud att hundens husse kunde ha träffat på min häktade man i Tyrestaskogen någon månad innan den började brinna. Man hade blivit oense om någonting, hussen kan ha blivit upprörd över något, dött i hjärtinfarkt eller också hade handgemäng dem emellan uppstått som ingen vet orsaken till. Kanske tyckte min häktade man att det inte vore bra om hunden sprang hem utan sin husse, som i detta skede lagt sig död ner framför hans fötter. Det kan därför vara troligt att min häktade man helt enkelt tog hand om hunden för att undvika att hunden kom hem och signalerade att det hänt hans husse något.

 

Jag skickade av denna anledning madrasserna till SKL i en förhoppning att man skulle hitta rätt sorts hundhår på dem. Det sorgliga visade sig dock vara att madrasserna säkerligen hade plockats på en soptipp för det var all sköns hår på dem. Det gick därför inte att se om det fanns hundhår på dem som kunde kopplas till den anträffade hundens päls. Utredningen fortgick och vid huvudförhandlingen i tingsrätten blev den under 6 veckors tid häktade mannen frisläppt under pågående rättegång. Tingsrätten gjorde bedömningen att mannen var 100 meter för långt bort från brandkanten vid den nyuppkomna branden vid Tjursjön när helikopterföraren såg honom en morgon kl 04.00 ensam i skogen tillsammans med sin bil som innehöll 2 tomma bensindunkar och en lång elkabel.

 

Ca 2 veckor senare satt två väktare i sin bil vid en obemannad bensinstation utanför Jordbro. Deras arbetsuppgifter bestod den natten i att rondera i området. Vid 04-tiden på morgonen hade de stannat sin bil intill bensinstationen i Jordbro. De satt säkert där och småpratade med varandra när de fick syn på en man som kom körande med sin bil in på bensinmacken. Väktarna såg hur mannen klev ur sin bil, tankade bensin i en bensindunk och när han tankat klart och hängt upp munstycket på pumpen hällde han ut innehållet i bensindunken på bensinpumpen. Mannen tände därefter på bensinen och en kraftig

eldflamma slog upp några korta sekunder. Inget brännbart material finns på en bensinstation och materialet i bensinpumpar kan inte ta eld. Det enda som väktarna såg brinna var de flyktiga bensingaserna.

 

Väktarna som trodde sina ögon ringde polisen som kom till platsen och grep mannen. Nu förstår alla att mannen som gripits var samme man som hela denna berättelse har handlat om. Mannen anhölls misstänkt för mordbrand. I förhör berättar väktarna som ovan beskrivits. Mannen uppgav att väktarna måste sett fel för han hade bara lyst med sin ficklampa på bensinpumpen. Det fanns enligt polisens tekniker inga tecken på att det brunnit. Det fanns inte skador på varken bensinpumpen eller på marken runt densamma som kunde styrka att det brunnit som väktarna påstått. Åklagaren ville inte gå till häktningsförhandling med det underlag som gått att få fram under anhållningstiden.

 

Över min döda kropp, tänkte jag, ska den mannen ut i frihet igen. Jag drog ärendet från början till slut för vår polismästare som fattade beslut om att vi skulle begära att mannen skulle underkastas psykiatrisk tvångsvård. Jag och en kollega åkte in med mannen till en psykakut med ett skrivet dokument om mannens förehavanden den sommaren, i syfte att få doktorn att förstå att mannen behövde läkarvård i någon form. Psykdoktorn bad att vi skulle vara med i undersökningsrummet vid hennes första undersökning av mannen. Doktorn frågade om mannen visste vad han hette, om han visste vilken dag det var och om han visste var han befann sig. Mannen svarade rätt på alla tre frågorna. Doktorn bedömde att han inte var psykotisk så hon kunde härmed inte tvångsvårda mannen som själv ansåg sig vara fullt frisk.

 

Ut släpptes mannen i frihet och jag minns att jag tänkte att det var skönt att det inte var jag som gjort bedömningen att mannen kunde vistas i det fria för i min värld skulle den mannen fortsätta att elda på ett liknande sätt som han misstänktes ha gjort sommaren 1999 i Haninge. Två polisiärt uppklarade utredningar om mordbrand var avslutade och juridiken räckte inte till för att döma mannen.

 

Under ett par år ringde jag polisen i södra Sverige varje gång jag såg i media att det brann där nere. Jag antog att mannen tänkte fortsätta elda som han i mina ögon visat att han gillade när han besökte Haninge sommaren 1999. Därefter slutade jag ringa när det brann eftersom orderingången är god inom polisen och jag hade nya utredningar på mitt skrivbord som krävde nytt engagemang och nya arbetsinsatser.

 

Sommaren 2014 var också torr och varm. Man såg i media att en storbrand i skogen kring Salatrakten hade startat. Folk och fä evakuerades och hela svenska folket följde brandförloppet med fasa. Det tog mig en hel vecka innan jag plötsligt kom att tänka på "min" man från sommaren 1999 i Haninge. Efter lite efterforskning kring honom fick jag veta att han i början av augusti 2014 hade blivit kontrollerad av polisen en halvtimmes bilfärd från Salatrakten innan storbranden kring Sala hade börjat. Mannen som fortfarande var skriven i södra Sverige och som enligt mig därför borde hålla sig där.

 

Jag ringde Västeråspolisen och drog muntligen mina iakttagelser från 1999. Jag ringde vidare till rikskriminalen för att se om det gick att finna en sammanfattning av händelseförloppet i Haninge som jag skickat till dem för kännedom 1999. Anledningen till detta var förstås att jag trodde att mannen skulle kunna fortsätta att elda både här och där i Sverige sedan han friskförklarats av sjukvården och blivit en fri man. Min sammanfattning gick dock inte att finna så då bad jag Handenpolisen att söka rätt på mina brandutredningar från sommaren 1999. Dessa skickades över till mig och jag vidarebefordrade dem till Västeråspolisen med en förhoppning att de skulle börja lägga ner lite glöd (förlåt uttrycket) i att se vad mannen med förkärlek till bränder idag slog ihjäl sina dagar med. Kan han på något sätt ha varit delaktig i 2014-års skogsbrand i Salatrakten?

 

Och nu en avslutande fråga: Kom det någonsin in en chef över tröskeln till mitt tjänsterum med ett nytt ärende i sin hand under de månader som jag utredde Tyrestabranden och bad mig ta emot det nya ärendet med orden: Vi måste hjälpas åt. Svaret på den frågan är NÄÄÄÄÄ för alla chefer kunde säga då att poliser måste få arbetsro att utreda brott i den dignitet som ovan berättelse handlat om. Det kommer att ta många år att få tillbaks den arbetsro och den arbetsglädje som fanns på glada 80 och 90-talet. Som jag sa i början: Mycket var faktiskt bättre förr.

 

Lilian Langborg


Blåljus anmärkning: Leif GW Person brukar säga att erfarna poliser har en tendens att hata slumpen. Det är även ett återkommande tema i hans texter. Den som läser Lilians berättelse kan sannolikt förstå varför...


Tommy Hansson

Gilla sidan:
Dela
sidan:
Polisfacklig historik i Stockholms stad 1890-1994

Nu räcker det