Nättidningen som belyser polisernas vardag.
Blåljus - Logotype
Publicerat 2017-07-21 12:40

Nya tidningen POLISEN

Nu landar sommarnumret av tidningen POLISEN i medlemmarnas och andra utvaldas brevlådor. Det finns en del att läsa, så här mitt i sommaren, om allt från arbetsmiljö till pension. Läs om vilka val du kan göra i höst, och hur det kan påverka din pension. Pensionen blir ju som en jättelång semester, då gäller det att det blir som man tänkt. På länken ovan, kan du redan nu läsa hela tidningen i PDF, om du till exempel är bortrest på semester.

Artikeln i tidningen om pension handlar ganska specifikt om Polispensionen. Där får du även exempel på var du kan lära mer. En bra artikel om hur man kan tänka när man tar ut sin tjänstepension finns i dag i Expressen, som med fördel kan läsas parallellt med artikeln i tidningen Polisen. När man går i pension bestämmer man hur tjänstepensionen skall betalas ut, och det beslutet går inte att ändra, så det är inte fel att ha tänkt till så det blir som man vill. Sedan tillkommer polisfackets pensionsinformationer i höst, som framgår av tidningen...

En som kommit tillbaka från en annan sorts ledighet är IG-polisen från Haningepolisen, Jon Metz. Hans krönika om hur det känns att komma tillbaka från föräldraledigheten är så bra att vi publicerar den på Blåljus också. Det är mycket som är värt att fundera över, särskilt vad rättssamhället tycker att en polis ska stå ut med. Och vad som är värt att straffa...

"Jag ler vänlig men ansträngt. Det är min första dag på jobbet efter föräldraledigheten. Det är planeringsdag. Den som välkomnar mig är en ny vikarierande chef. Vi har knappt hälsat på varandra förut.

Jag har varit föräldraledig i ett år. Det var ett välbehövligt avbrott från att jobba treskift som IG polis. När jag lämnade jobbet så var omorganisationen i sin linda. Från min horisont hade inte några stora förändringar skett. Det har det nu.

Jag sätter mig ner runt bordet med mina arbetskamrater och vi börjar planera de kommande sex veckorna tillsammans. Några gamla kamrater, men också många nya. Nu märker jag en stor förändring: ”luckjakten”. För bara ett par år sedan stod pinnjakten högst i kurs. Då kunde man se på whiteboarden om vi hade gröna eller röda siffror varje gång man gick till utsättningsrummet.

Jag försökte alltid öka både takt och längd på stegen när jag närmade mig whiteboarden för att slippa se den.

Nu är whiteboarden nästan helt vit. Inga röda eller gröna siffror utan bara någon enstaka lustighet som någon kollega klottrat dit.

Det är verkligen skönt att slippa pinnjakten, men luckjakten är nästan ännu värre och det är inte någon nedräkning till julafton. Den handlar om att vi är för få. Det fattas folk som kan jobba i yttre tjänst helt enkelt. Detta är inget nytt men det har inte alltid varit så.

När jag 2009 började jobba som polis så påtalades det alltid de få gånger som vi låg på minimibemanning. Idag är minimibemanning normen. Omorganisationen är heller inget som har bidragit till en lösning, snarare tvärtom. På polisstationen där jag jobbar har vi blivit färre under många år samtidigt som folkmängden ökar.

Att komma närmare medborgarna.

Det var ett av målen med omorganisationen. Det är ingenting vi lyckats med men för mig är det mycket värre att vi ”lyckats” med något annat. Att komma längre ifrån våra kollegor.
För mig har den stora glädjen med jobbet varit mina kollegor. Lön och arbetsvillkor har aldrig varit min drivkraft. Att ha roligt på jobbet har alltid varit det viktigaste för mig.

Nu är utsättningarna utbytta mot ett taktiskt center. På utsättningarna träffade man sina kollegor. På taktiskt center tittar man på massa andra kollegor som fladdrar förbi på den stora videoutsättningen. Efter fem månaders jobb har jag nu träffat min grupp tillsammans med min chef en enda gång.

Jag börjar tänka tillbaka på mitt gamla jobb. Där var kamratskapet bra men jobbet något helt annat. Jag började då dagen med att dra på mig skyddskläder, hårnät och gummitutor på fingrarna. Sen gick jag in i ett renrum och monterade saker i ett mikroskop. Hela dagen. Då är polisyrket bättre, mycket bättre.

Men i ett renrum finns ingen risk att bli spottad i ansiktet. Det blev jag nämligen inte lång tid efter att jag kom ut och började jobbade igen. Att bli spottad i ansiktet gjorde mig arg, och absolut kränkt. Men efter ett par dagar så hade jag kommit över det. Det som sedan hände gjorde mig ännu argare.

Utredningen blev nedlagd. Personen i fråga är dömd för ett grövre brott så det han gjort mot mig skulle inte ge något längre straff.

Men det är inte bara jag som är drabbad. En till kollega har fått en spottloska i ansiktet, en annan har blivit sparkad och en tredje dödshotad. Alla av samma person.  Samtliga misstankar nedlagda. I mitt fall har man inte ens skickat det till åklagare.

Jag ringer upp utredaren och frågar varför, jag är ju inte ens förhörd. Ingen idé får jag till svar. Mitt pm var tillräckligt utförlig så något förhör behövdes inte. Ingen idé att skicka den till åklagaren heller. De andra kollegornas utredningar är ju nedlagda på grund av åtalsunderlåtelse, så det räknar man med att min skulle ha blivit också.

Denna person har alltså gett sig på fyra poliser och inte fått något straff. Personen har i praktiken straffrihet och kan fortsätta begå brott utan några konsekvenser. Det är nu man känner sig kränkt på riktigt.

Jag funderar igen om man kanske ska hänga in uniformen och dra på sig renrumsoverallen. Sätta mig på min gamla pall och limma ihop mina små medicinska mätinstrument i plast.

Men jag funderar inte speciellt länge. Jag tycker om mitt jobb, jag kanske till och med älskar det. Men att jag nu både kommit längre från medborgarna och mina kollegor gör att jag ibland funderar, vad är det värt?

Jon Metz"
Gilla sidan:
Dela
sidan:
Polisfacklig historik i Stockholms stad 1890-1994

Nu räcker det