Publicerat 2006-08-03 22:37Männen var mycket imponerade över hur beslutsamt och omilt de behandlats av polisen, skriver Curt Nilsson i sina polismemoarer som Blåljus fått tillstånd att publicera. Det här är vårt andra avsnitt. Vilka kan ha haft den märkliga inställningen? Läs om poliskommenderingen kring begravningen av Olof Palme – den största i sitt slag i Sverige.

BEGRAVNINGEN AV
STATSMINISTER OLOF PALME


Sedan datumet för begravningen bestämts till den 15 mars 1986 kunde det gigantiska planeringsarbetet inledas på allvar. Vi hade sålunda tio dagar på oss att planera för den händelse som än idag framstår som det största säkerhetsarrangemang som någonsin ägt rum i Sverige. Poliskommissarie Anders Wetterlind, som var chef för planeringsenheten på sambandscentralen, blev den nyckelperson som allt planeringsarbete kom att kretsa kring. Polisöverintendent Sune Sandström ansvarade för den centrala ledningen och jag hade i egenskap av polisinsatschef ansvaret för ledningen av verksamheten på fältet.

Risk ramla mellan stolarna


Det stod i ett tidigt läge klart att antalet samverkanspartners den här gången var betydligt fler än vanligt. Som exempel kan nämnas statsrådsberedningen, socialdemokratiska partiet, arbetarkommunen i Stockholm, utrikesdepartementet, Rikspolisstyrelsen och säkerhetspolisen. Kommissarie Anders Wetterlind tillfrågades om behovet av förstärkningar till planeringsenheten, som i princip bestod av honom själv, men han avböjde detta. Enligt Wetterlind skulle en uppdelning av planeringsarbetet innebära risker för att viktiga frågor ramlade mellan stolarna.

Det framstod också som nödvändigt att ha en fortlöpande helhetsbild av poliskommenderingen, vilket skulle försvåras om flera poliser planerade olika inslag i denna. Behovet av att våra samverkanspartners fick gemensam information i olika frågor var också framträdande. Vi avsåg att så långt som möjligt behålla den vanliga organisationen för en kommendering. Den centrala ledningen och staben skulle således finnas i ledningsrummet vid sambandscentralen. Detta innebar att Holmér tillfälligtvis fick flytta spaningsledningen till ett annat rum i polishuset, eftersom ”Palmerummet” inte skulle hinna bli klart. Staben skulle komma att bestå av fler personer än vanligt, varför platser måste ordnas åt dem. Det kan omnämnas att representanter från Rikspolisstyrelsens bevakningssektion, säkerhetspolisen, räddningstjänsten och försvarsmakten avsåg att närvara. Antalet radiooperatörer och protokollförare hade också utökats.

157 nationer på plats


Som polisinsatschef hade jag ansvaret för planeringen av den yttre verksamheten. Mot bakgrund av den korta planeringstiden beslutade jag att dela upp poliskommenderingen i flera avdelningar och skyndsamt utse chefer för dessa. Varje avdelning fick sitt ansvarsområde och uppdragstaktik skulle gälla. Planeringen måste komma igång snabbt. Det visade sig att representanter från 157 nationer skulle närvara vid begravningen. Av dessa var flertalet statschefer och ministrar på hög nivå från i princip hela världen.

Säkerhetspolisen arbetade dag och natt för att få fram hotbildsanalyser på samtliga begravningsgäster. För att kunna planera bland annat eskortverksamheten var det angeläget att så snart som möjligt få uppgifter om gästernas ankomst- och avresetider samt hur länge de avsåg att stanna i Sverige. Beskeden var också angelägna för planeringen av de inre bevakningarna av i första hand hotellen.

Varje dag förekom sammanträden på Rosenbad och på UD. Vi fick härigenom möjligheter att framföra särskilda önskemål. För vår del var det exempelvis angeläget att försöka styra valen av hotell. Genom att placera statsmän med hög hotbild på samma hotell skulle polisresurserna för platsbevakningar och inre bevakningar kunna reduceras. Önskemålen tillgodosågs så långt det var möjligt.

Mördare på fri fot


Det stod tidigt klart för oss att eskortverksamheten skulle utsättas för påfrestningar långt utöver det vanliga. För polisens del var det inte möjligt att eskortera samtliga gäster. Endast statschefer eller motsvarande och personer mot vilka det förelåg hotbilder fick eskorter i begränsad omfattning. Det var därför nödvändigt att arrangören tillskapade en egen transportorganisation för de övriga gästernas behov.

Hotbildsanalyserna kunde delas in i flera olika avsnitt. Det förelåg en mycket allvarlig så kallad allmän hotbild mot den minneshögtid som skulle äga rum i Stadshuset, dit gästerna skulle börja anlända vid ett-tiden på dagen. Vid det tillfället skulle 150 statsmän från hela världen närvara tillsammans med den svenska regeringen, Kungahuset, den diplomatiska kåren och övriga inbjudna gäster. Den eller de som mördat statsministern befann sig på fri fot och det hade inte framkommit något som kunde utesluta att en terroristorganisation låg bakom mordet. För spaningsledningen, med vilken vi hade dagliga kontakter, utgjorde detta en viktig arbetshypotes.

Skulle Stadshuset angripas från luften?


Kunde minneshögtiden i Stadshuset vara ett mål för en terroristorganisation? Tanken kändes svindlande men den gick inte att utesluta. Från Kungsholmen kunde Stadshuset säkras genom omfattande avspärrningar och inpasseringskontroller. Men var det möjligt att rikta ett angrepp mot byggnaden från distans med exempelvis specialvapen? Piketen fick uppgiften att tillsammans med militär expertis undersöka denna fråga. En annan risk, som också var omöjlig att bortse från var att Stadshuset skulle angripas från luften. För att så långt som möjligt eliminera den risken utfärdade Luftfartsverket – efter vår framställan – ett flygförbud över Stockholm med omnejd från klockan ett till klockan sex på begravningsdagen. Militärt flyg låg i högsta beredskap för att i första hand, avvisa ett flygplan om det kränkte flygförbudet. Radarövervakningen kring Stockholm intensifierades också. Vi informerade regeringen om åtgärderna.

Gatulocken plomberades


Efter minneshögtiden i Stadshuset skulle Olof Palmes kista föras i kortege genom Stockholms centrala delar till Adolf Fredriks kyrka där jordfästningen skulle äga rum. Endast anhöriga till Olof Palme samt statsminister Ingvar Carlsson närvarade härvid. Kistan skulle dras på en katafalkvagn av en särskild hedersvakt. Fem polisryttare med polisinspektören Stig Sandström som chef skulle rida framför kortegen. Sex polismän från piketen ingick i hedersvakten med särskild uppgift att skydda katafalken. Utefter kortegevägen skulle tretusen hedersvakter från det socialdemokratiska partiet biträda polisen. Närmare ettusen fanbärare hade också utsetts. Varje arbetarkommun i landet var representerad. Stora områden kring Stadshuset och Adolf Fredriks kyrka skulle spärras av och beslut om säkerhetsskyddsundersökning av byggnaderna hade fattats av kommenderingsledningen. Vidare skulle de mycket omfattande tunnel- och avloppssystemen som finns under Stockholm genomsökas och därefter säkras. Efter det att undersökningarna utförts plomberades alla ingångarna och gatulocken till de underjordiska systemen.

Hemlig förhöjd hotbild


Vi bedömde att personalbehovet uppgick till cirka tvåtusen polismän, varav sexhundra var civila. Mot bakgrund av den korta planeringstiden undvek vi att begära förstärkningar från andra polismyndigheter. Jag gick därför ut med en vädjan genom ITV, interntelevisionen, till alla myndighetens poliser att medverka i samband med begravningen. Det blev ett kraftigt gensvar och jag tror inte att det var många stockholmspoliser som var lediga den 15 mars 1986.

Dagen före begravningen ingrep länspolismästaren Hans Holmér i planeringen och beordrade oss att förstärka kommenderingen med ytterligare tvåhundra uniformerade poliser från övriga distrikt i länet. Som skäl för detta åberopade Holmér, att han fått sådan spaningsinformation i samband med mordutredningen att hotbilden kraftigt förhöjts. Denna information var av den arten att han var tvungen att hemlighetshålla innehållet även för kommenderingsledningen. Jag förstod senare att det snarare var sättet på vilket informationen tagits fram som han inte ville avslöja. Kommenderingen kom således att bestå av ettusensexhundra uniformerade polismän och sexhundra civila.

Vända mot publiken i vinterkappa


Vi hade beräknat att cirka 500 000 människor skulle uppehålla sig utefter kortegevägen. Den skulle därför spärras av med kraftiga rep. Innanför repavspärrningarna skulle poliser och hedersvakter uppehålla sig med endast ett par meters lucka. De skulle stå vända mot publiken för att kunna göra observationer. Poliserna skulle vara klädda i vinterkappa och skärmmössa. De skulle ha vitt koppel och vita handskar. Vi lade mycket stor vikt vid det personliga uppträdandet och prydligheten hos poliserna. Ceremonien i Stadshuset och kortegen skulle direktsändas i television över stora delar av världen, varvid poliserna skulle komma att exponeras hårt.

För att så snabbt som möjligt nå ut med information till alla poliser som medverkade i kommenderingen utnyttjade vi myndighetens interntelevision, ITV. Jag höll en 15 minuter lång genomgång om de viktigaste inslagen i polisinsatsen och vad om krävdes av polismännen. ITV visade sig vara ett utmärkt hjälpmedel för informationsspridning även i operativt hänseende.

Kraftig färdvägsbevakning


Flertalet gäster som krävde eskort bodde på Grand hotell vilket ur säkerhetssynpunkt var Stockholms lämpligaste hotell. Här bodde exempelvis Frankrikes president Francois Mitterand, Israels premiärminister Shimon Peres, den ryske premiärministern Nikolai Rysjkov, USA’s utrikesminister George Schultz, Indiens premiärminister Rajiv Gandhi , Tysklands förbundskansler Helmuth Kohl, och FN’s generalsekreterare Javier Perez de Cuellar för att bara nämna några av de höga statsmännen. Eskortvägen från Grand hotell till Stadshuset skulle sättas under en kraftig färdvägsbevakning, vilket medförde att vi kunde begränsa antalet fordon i varje eskort.

Det var emellertid nödvändigt med färdvägsbevakningar även från de övriga hotellen till Stadshuset så att begravningsgästerna kom fram i tid till minnesceremonien. De många eskorterna och avspärrningarna medförde att framkomligheten i Stockholms centrala delar skulle bli starkt begränsad under begravningdagen. Vi gick därför ut med trafikinformation i första hand genom Radio Stockholm men också via pressmeddelanden.

Golvens bärkraft testades


På kvällen den 15 mars hade utrikesminister Sten Andersson bjudit in 980 utländska dignitärer till Arvfurstens palats. Jag funderade över om så mycket makt någonsin hade trängts på en så liten yta. Beslut fattades om avspärrningar och säkerhetsskyddsundersökningar. Det kan omnämnas att UD också begärde att Byggnadsstyrelsen skulle kontrollera golvens bärkraft i salarna på andra våningen. Man lämnade inget åt slumpen.

I anslutning till begravningen skulle ett antal möten på hög politisk nivå äga rum. En del var kända innan – andra inte. Exempelvis träffades den ryske premiär-ministern och USA:s utrikesminister under ett par timmar på Sovjets ambassad i Marieberg. Statsminister Ingvar Carlsson hade också inplanerat ett antal möten med utländska statschefer på Rosenbad. På slottet skulle kungen och drottningen hela kvällen ta emot de utländska statsmännens kondoleanser. Genom att vi hade organiserat en eskortcentral på över 100 trafikpoliser med tillgång till 80 fordon skapades en flexibilitet som gjorde det möjligt att snabbt kunna improvisera olika eskortuppdrag.

Hindra beskjutningar mot Stadshuset


Tidigt på morgonen den 15 mars lät vi genomsöka Söder Mälarstrand och därefter säkra upp ett relativt stort område för att förhindra beskjutningar mot Stadshuset. Likaså kontrollerades de många fartyg som låg förtöjda i det stora hamnområdet. Stadshuset, Adolf Fredriks kyrka. Rosenbad, UD med flera byggnader hade hårdbevakats under natten. I gryningen påbörjade kustbevakningen och sjöpolisen sin uppgift att bevaka vattenområdena utanför Stadshuset.Innan gästerna anlände till Stadshuset inträffade ett par händelser som är värda att återge.

Bland annat testade den israeliska säkerhetstjänsten hur säkerheten vid Stadshuset fungerade. För att komma innanför avspärrningarna krävdes ett särskilt inpasseringskort som skulle vara fastsatt på gästens bröst. Båda säkerhetsmännen hade sådana kort och blev därför insläppta. Efter några minuter tog de av sig korten och började uppträda på ett sätt som väckte uppmärksamhet hos de piketpoliser som utgjorde insatsberedskap inom det avspärrade området. Piket-poliserna beslutade sig för att kontrollera de båda männen, varvid dessa raskt försökte gå från platsen.

Israeliska säkerhetsmän nerbrottade


När poliserna nästan hunnit fram till männen, började dessa springa men hann inte långt förrän de blev ifattsprungna. Det utbröt tumult som slutade med att säkerhetsmännen blev nedbrottade sen släpades de snabbt in i polisbussen där de avvisiterades. I samband med det förklarade männen vilka de var och uppvisade sina inpasseringskort och legitimationshandlingar. De förklarade också att de endast testade säkerheten. Piketpoliserna lät sig emellertid inte nöjas med de uppgifterna. Genom UD’s försorg kontrollerades uppgifterna med den israeliska ambassaden, varefter männen frigavs. Israels säkerhetsattaché uttryckte kort senare sin stora beundran över polisens höga säkerhetsnivå och de två säkerhetsmännen var mycket imponerade över den omilda behandling de utsatts för. De glömmer aldrig besöket i Stockholm.

Indier misstrodde bombhundar


I sammanhanget kan omnämnas att vi några år tidigare utsattes för en annan form av säkerhetstest när Indiens premiärminister Gandhi besökte Stockholm. Han bodde på Grand hotell och säkerhetsskyddsundersökningen av Gandhis många hotellrum utfördes av tekniker och bombhundförare i närvaro av den indiska säkerhetstjänsten. Indierna litade emellertid inte på bombhundarna. Efter det att undersökningen avslutats placerade därför de indiska säkerhetsmännen själva sprängmedel i Gandhis sovrum, varefter de begärde en ny säkerhetsskyddsundersökning. Vid denna påträffade bombhundarna omedelbart sprängmedlet som hade placerats i en ventil högt upp på ena väggen.

Krimare orsakade pådrag


Den andra händelsen inträffade kort innan gästerna anlände till ceremonien i Stadshuset. Två civila män observerades på taket till fastigheten Hantverkargatan 2. Fastigheten, som var belägen innanför avspärrningarna, hade utrymts av säkerhetsskäl. Vi hade visserligen polisbevakning av flera hustak men endast uniformerad personal fick uppehålla sig där. Dessutom visste vi exakt var dessa observationsposter fanns. Händelsen förorsakade ett stort pådrag eftersom det var nödvändigt att få bort de civila männen innan gästerna anlände. Det visade sig kort därefter, att det var två kriminalpoliser som tagit sig upp på taket för att titta på utsikten. De hade ingen aning om vilka problem de hade förorsakat. Inte heller var de utrustade med polisradio.

Fordonen slapp vända


Klockan närmade sig ett. Snart skulle de första eskorterna starta. Skulle allt fungera? Hade vi glömt eller förbisett något? Snart skulle vi få svar på dessa frågor. Den mörkröda tegelbyggnaden med sitt massiva hörntorn Tre kronor skulle snart inrymma 1 500 gäster som skulle ta ett sista farväl av den mördade statsministern. Eskortfordonen, som var försedda med särskilda nummerskyltar, passerade in från Ragnar Östbergs plan genom valvet till den öppna Borgargården. Gästerna släpptes av vid ingången till Blå hallen där ceremonien skulle äga rum. Fordonen fortsatte därefter framåt och ut genom Stadshusträdgården till Norr Mälarstrand där de ställdes upp i väntläge. Vi hade befarat att det skulle uppstå kaos på Borgargården när de 1 500 gästerna anlände, men det fungerade perfekt tack vare att fordonen aldrig behövde vändas. Dessutom gjorde polismännen i platsbevakningen ett utmärkt arbete.

Peres sabbatspromenad


Utan förvarning fick vi omkring klockan halv två besked om att Israels premiärminister Shimon Peres avsåg att gå från Grand hotell till Stadshuset. Det var föranlett av sabbaten. I all hast fick vi ordna med bevakning av Peres. Han skyddades under promenaden av 20 svenska livvakter och tio egna säkerhetsmän. Två piketgrupper utrustade med förstärkningsvapen följde också den israeliske premiärministern. Länspolismästare Hans Holmér, som hade underrättats om den förestående promenaden, kontaktade UD med en vädjan till Peres att göra ett undantag från sabbatsregeln. Det var dock förgäves.

Strax före klockan två anlände kungen och drottningen. De intog sina platser på den främre raden. Officianten vid den borgerliga begravningen, utrikesminister Sten Andersson eskorterade därefter Lisbet Palme in i Blå hallen. Mattias Palme, yngste sonen, gick på sin mors andra sida. Begravningen och minneshögtiden kunde börja programenligt klockan två. Ceremonierna i Stadshuset beräknades pågå i cirka två timmar. Utöver statsminister Ingvar Carlsson och utrikesminister Sten Andersson talade flera av de utländska gästerna bland annat FN’s generalsekreterare Perez de Cuellar och Indiens premiärminister Rajiv Gandhi. Men personligen fäste jag mig mest vid Arja Saijonmaas framträdande med sången Jag vill tacka livet. Denna lovsång till livet skrevs av Violeta Parra i Chile kort innan hon begick självmord. Sången som förbjöds av Pinochet var under många år en ledstjärna för den latinamerikanska motståndsrörelsen.

Trumslagare med förstämda trummor


Vid fyratiden var minneshögtiden avslutad. Kortegen hade förberetts och klockan 16.25 startade den från Stadshuset. En vit kista på en röd katafalk dragen av sex ungdomar från det socialdemokratiska ungdomsförbundet. Bredvid de sex ungdomarna sex poliser, tre på varje sida. I spetsen för kortegen fyra fanor: partiets, den svenska, FN-fanan och LO-fanan. Efter katafalken följde tio bilar med de närmast sörjande. I den första bilen färdades Lisbet Palme och de tre sönerna.

Före kortegen fem polisryttare och åtta trumslagare med förstämda trummor. Utefter kortegevägen, innanför avspärrningarna, 1 000 röda fanor sida vid sida och drygt 3 000 hedersvakter hand i hand. Vända mot åskådarna mer än 1 000 poliser. Utanför avspärrningarna cirka 500 000 människor som följde Olof Palmes sista färd de 3 400 metrarna från Stadshuset till Adolf Fredriks kyrka. Kortegevägen var noggrant utvald. Jag återger den samt vissa tidpunkter som hämtats från sambandscentralens protokoll.

Passerade Olof Palmes hem


Klockan 16.37 passerade Olof Palmes katafalk Rosenbad, som under många år varit hans arbetsplats. Fortsatte utefter Strömmen, in på Riksbron och vidare fram mot Riksdagshuset.

Klockan 16.44 passerades gamla Kanslihuset där Palme i början av sin karriär hade sin arbetsplats under Tage Erlanders ledning. När katafalken befann sig vid Mynttorget var avståndet till Palmes hem på Västerlånggatan endast cirka 100 meter. Kortegen svängde till vänster mot Slottet som passerades klockan 16.47. Här vajade den tretungade fanan på halv stång, för andra gången när någon icke kunglig dött. Första gången var vid Dag Hammarskölds begravning.

Klockan 16.49 kom katafalken in på Strömbron som var helt avspärrad från åskådare. Enbart hedersvakter, fanbärare och poliser uppehöll sig där. Strömmens vatten låg öppet varför vi inte ville att åskådare skulle trängas på bron. När kortegen klockan 16.59 passerade Kungsträdgården hade de sista fanbärarna ännu inte lämnat Stadshuset.

Alla nationers flaggor på halv stång


Klockan 17.06 var den röda katafalken med den vita kistan framme vid Sergels torg där tusentals människor kvällen innan med brinnande facklor hyllat minnet av den mördade statsministern. Här vajade alla nationers fanor på halv stång över det hus där fredssamtal pågått i mer än två år, huset där en gång Sveriges riksdag fanns och där Palme var oppositionsledare under många år.

Kortegen fortsatte in på Vasagatan mot Norra Bantorget, ”det röda torget” och jag erinrade mig att vi en knapp månad tidigare haft en poliskommendering där med anledning av ett stort fredståg till Alva Myrdahls minne. Statsministern hade medverkat med en brinnande fackla i sin hand. Här på Norra Bantorget höll Olof Palme ett år tidigare det förstamajtal som skulle bli hans sista. Jag var kommenderingschef för polisinsatsen vid det tillfället.

När katafalken klockan 17.22 anlände till Norra Bantorget var åskådarleden mångdubbla. De flesta hade sökt sig hit. Här fanns LO-borgen, Brantingsmonumentet och Folkets hus där Olof Palme 1969 valdes till partiordförande.

Kistan sänktes i jorden


När katafalken klockan 17.25 passerade den sistnämnda byggnaden hade färden pågått i exakt en timme. Katafalken fördes in på Drottninggatan fram till Wallingatan i vars ände Adolf Fredriks kyrka tonade upp sig. Den trånga gatan var helt öde. Inga åskådare eller journalister hade tillåtits uppehålla sig där. Lägenheter och kontor hade utrymts av säkerhetsskäl. Endast de fem polisryttarna, de åtta trumslagarna, de sex ungdomarna från SSU som drog katafalken, de sex piket-poliserna och de anhöriga i sina tio bilar följde katafalken under de sista 100 metrarna av den långa färden. Kyrkogården nåddes klockan 17.31. Efter det att biskop Krister Stendahl hållit ett kort anförande sänktes kistan i jorden. Enligt protokollet på sambandscentralen var klockan då 17.36.

Jag har varit kommenderingschef eller motsvarande vid drygt 200 tillfällen i samband med statsbesök, stora demonstrationer, publika evenemang samt när grova brott inträffat. Vid flertalet av händelserna har det förekommit inslag som jag efteråt inte varit nöjd med.

Bästa polisinsatsen


Poliskommenderingen vid Olof Palmes begravning är kanske den bästa polisinsatsen som huvudstadspolisen någonsin gjort. I stort sett fungerade allt planeringsmässigt och genomförandet präglades av stor värdighet och ett högt säkerhetstänkande. Jag var stolt över att ha varit polisinsatschef vid detta tillfälle. Vi, som hade planeringsansvaret, reflekterade efteråt över en märklig företeelse. Jag har tidigare nämnt att vi endast hade en dryg veckas planeringstid på oss. När det verkligen gällde fungerade samhället oerhört rationellt. Här fanns inte utrymme för några långdragna byråkratiska processer. Beslut fattades snabbt och åtgärder vidtogs så snart som möjligt. Samarbetet fungerade utmärkt med våra samverkanspartners.

Piketen ”hittade” Helmuth Kohl


Snabba beslut fattades också på fältet. När den tyske förbundskanslern Helmuth Kohl efter minneshögtiden kommit ifrån sina livvakter och förirrat bort sig i trängseln utanför Stadshuset var goda råd dyra. Hans situation observerades dock av besättningen i en piketbuss. Kohl fick hoppa in i polisbussen, varefter han placerades bland poliserna i baksätet. Det blev trångt men stämningen var mycket hjärtlig när poliserna transporterade Helmuth Kohl till mottagningen i Arvfurstens palats. Såväl poliserna som den tyske förbundskanslern hade fått ett minne för livet.

Ytterligare avsnitt ur Curt Nilssons bok är tänkta att publiceras på Blåljus.

-----------------------------------------------------------------

Under sommaren uppdateras Blåljus ungefär en gång i veckan. Det betyder inte att sommaren blir händelselös här på hemsidan. Tvärtom kommer t ex intressanta nyheter från Polisförbundet inför representantskapet i september.

Hemsidan har uppdaterats den 3 aug kl 2135. Nästa uppdatering blir cirka den 13 aug.

-----------------------------------------------------------------

MINNS DU


Den 4 aug 1909 bröt storstrejk ut i Sverige. Det var en konflikt mellan LO och SAF och den första stora kraftmätningen på svensk arbetsmarknad. En långvarig lågkonjunktur hade lett till lönesänkningar och lokala konflikter. När SAF sommaren 1909 proklamerade allmän lockout inom sitt område svarade LO den 4 augusti med storstrejk. Endast sjukvård och andra vitala funktioner undantogs. LO hoppades på ett snabbt medlingsingripande men regeringen Lindman förhöll sig passiv. Strejkkassorna räckte inte och den 4 september beslöt LO om återgång till arbetet i de företag som inte var anslutna till SAF. Som mest var ca 300 000 arbetare indragna i konflikten. Den upphörde slutgiltigt först följande höst. Det dröjde till 1938 innan LO och SAF slöt ett huvudavtal.

Den 5 augusti 1858 sändes det första telegrammet mellan Europa och Nordamerika via en telekabel placerad på havsbotten. Den upphörde att fungera efter 20 dagar och ersattes av en ny som invigdes 1866. Den första atlantkabeln för telefoni började användas 1956. Den medgav 35 parallella telefonförbindelser. Dagens atlantkablar baserade på fiberoptik klarar 10 000-tals samtal samtidigt.

  Den 6 augusti 1904 togs de sista hästspårvagnarna ur trafik i Stockholm.

Den 7 augusti 1888 slog en seriemördare i London till för första gången. Jack Uppskäraren,  Jack the Ripper, en aldrig identifierad mördare, dödade sex prostituerade kvinnor fram till den 10 november samma år i Whitechapel i Londons East End. Dåden ledde till en stor tidningskampanj riktad mot kriminalpolisens metoder.

Den 8 augusti 1993 störtade Flygvapnets JAS 39 Gripen vid Västerbron i Stockholm i samband med Vattenfestivalen i Stockholm.

Den 9 augusti 1998 vann Peter Andersson VM-guld i fältbågskytte.

Den 10 augusti 1628 svepte en frisk vind ned från Södra Bergen mot Stockholms ström och fyllde seglen på örlogsskeppet Wasa som inte hade tillräckligt med kullersten som ballast. Hon kantrade och sjönk.

Den 11 augusti 1930 hade den första helsvenska talfilmen, "För hennes skull", med Gösta Ekman och Inga Tidblad har premiär i Stockholm.

Den 12 augusti 1938 simmade Sally Bauer  (1908–2001) över Ålands hav –en sträcka på 30 km som tog henne 13.06 timmar. Hon var en  långdistanssimmare som gjort en rad uppmärksammade prestationer, främst under 1930-talet. Hon simmade över Öresund (1931; 18 km; 6.22 timmar), Kattegatt (1938; 48 km; 17.05 timmar), Ålands hav (1938; 30 km; 13.06 timmar) och, två gånger, Engelska kanalen (1939 och 1951; 27 km; 15.22 timmar resp. 14.40 timmar). Åren 1934–37 satte hon 17 individuella svenska rekord på distanser mellan 200 m och 1 609 m (en engelsk mil) fritt och 1934–36 tog hon tre SM-guld, varav ett individuellt (400 m fritt).

Gilla sidan:
Dela
sidan:
Polisfacklig historik i Stockholms stad 1890-1994