Publicerat 2020-09-16 09:40

Vad ska rättssamhället göra åt kriminella gäng?

De kriminella gängen har inte reagerat nämnvärt på alla åtgärder som utlovats för att minska deras manöverutrymme. Däremot har bland annat skjutningar som drabbat helt utomstående offer och systematiskt utnyttjande av välfärdssystemen lett till att frågan hamnat högt på den politiska agendan. Liberalerna har därför krävt en riksdagsdebatt på ämnet den organiserade gängbrottsligheten.

Ingångsvärdena är ganska välbekanta, Vänsterpartiet har betonat sociala faktorer och förebyggande insatser samt minskad segregation, regeringen (S o MP) har sitt 34-punktsprogram. KD har föreslagit att bygga svenska fängelser utomlands, M kräver visitationszoner i brottsbelastade områden, högre polislöner och hårdare straff för gängbrott, C vill ha nolltolerans mot småbrott och satsning på polisen i hela Sverige. Liberalerna har krävt polislönesatsningar för att kunna rekrytera fler poliser och mer pengar till rättsväsendet, och SD har genom åren krävt fler poliser, högre polislöner, hårdare straff, militära insatser i förorter vid oroligheter och nu senast, snabbutbildade ordningsvakter och militärer som en ny sorts poliser som under ledning av en (riktig) polis skulle kunna hålla ordning och ingripa.

Flertalet partier har även svängt mot mer kameraövervakning, mer avlyssning och mer samverkan mellan myndigheter för att motverka gängen. Ungefär så kan ingångsvärdena beskrivas innan debatten.

Debatten i Riksdagen inleddes av Johan Pehrson, Lib, som bland annat krävde en svensk antigängpakt ett förortslyft.
 
Inrikesminister Mikael Damberg noterade att denna debatt är angelägen och plågsamt aktuell. De som drabbas värst av gängbrotten är de boende i utsatta förorter. Staten har varit frånvarande i 30 år i utsatta förorter, så nu satsar regeringen på skärpta straff, förebyggande åtgärder, och mer pengar till rättssamhället. Dessutom åtgärder enligt 34-punktsprogrammet varav några genomförts och andra utreds. Vi är halvvägs mot målet om 10 000 fler polisanställda till 2024. Utvecklingen går att vända, steg för steg.
 
Johan Forssell, (m) menade att gängkriminaliteten som plågar Sverige är alarmerande. Det är svårt att se regeringens insatser som annat än ett misslyckande. Regeringen lovar, men inte mycket händer. Regeringen låter tuff men är svag. Bara 2 av de 34 punkterna är genomförda, ett år efter att programmet antogs. Sverige måste bli lika tuffa mot gängen som Danmark är. Dubblerade straff för gängbrott, anonyma vittnen, fler utvisade gärningsmän o s v. Det går att vända utvecklingen med en mer aktiv politik.
 
Adam Martinen, (SD), noterade att detta är en i raden om debatter mot gängproblematiken. Sverige måste ha en ansvarsfull invandring och kunna utvisa fler kriminella invandrare än vad vi tar emot. SD presenterade redan 2012 ett stort paket mot organiserad brottslighet, som nu ingår i 24-punktsprogrammet. Vi hade kunnat förebygga den utvecklingen som blev följden av det dröjsmålet. SD har exempelvis drivit fram utredningen om anonyma vittnen, vilket ledde till ett riksdagsinitiativ. Regeringen borde ha egna idéer och inte bara styra från baksätet och dra i handbromsen.
 
Johan Hedin, (C), menar att det är omöjligt att inte bli upprörd över gängkriminalitetens följder. Det är lätt att känna frustration över att det inte sätts stopp här och nu. Men vi måste hålla huvudet kallt. Problemen bottnar i utanförskap, och det gäller att stoppa inflödet av nya gängmedlemmar. Alla måste ta sitt ansvar och se bakom tillfälliga opinionsvindar. Världen har förändrats och vi måste utveckla politiken på ett långsiktigt sätt. Nu finns det ingen quickfix, det krävs en långsiktigt uthållig politik.
 
Linda Westerberg Snecker, (V)  noterar att oskyldiga drabbas av gängvåldet, klyftorna ökar mellan rika och fattiga. Välfärden har raserats med slägga. Otryggheten börjar i skolor, dåliga bostäder och utan närvarande myndigheter. Polisen klarar inte gängkriminaliteten ensamma, det krävs andra samhällsinsatser. Gängen vill skapa ett parallellsamhälle, vilket måste brytas med samverkan. Polisen är allt för ensamma mot gängen. Enstaka lagar hjälper inte, det krävs en social upprustning och det duger inte med skattesänkningar.
 
Andreas Carlsson, (KD) menade att skjutningarna som sätter städer i skräck är unika för Sverige, vi är ett avskräckande exempel i Europa. Det har varit mycket ord, men de kommer inte att knäcka gängen. 34-punktsprogrammet var otillräckligt redan när det lades fram för ett år sedan. En riktad lönesatsning på poliser i yttre tjänst och utredare är en förutsättning för fler poliser. Januaripartierna är inte enade, de spretar i sina förhandlingar, då blir resultatet inte bra.
 
Johan Pehrson noterar att den organiserade brottsligheten är systemhotande. Detta är på allvar. Det kan inte accepteras annan rättsordning än Sveriges lag. I hela Sverige.  Poliserna måste bli fler, men hela rättsväsendet måste få mer resurser. Dessutom måste förebyggande insatser riktas mot de unga, som genom förortslyftet. Det behövs långsiktiga satser. Det första brottet måste bli det sista brottet. Det måste också bli slut på att kunna mjölka de offentliga systemen på bidrag.
 
Johanna Öfverbeck, (MP) gängkriminaliteten är ett gift i vårt samhälle. Vi har i regeringen gjort historiska satsningar på polisen och rättssamhället. Men det krävs även förebyggande insatser mot skola, föräldrar och barn och unga för att minska nyrekrytering. Det måste göras mer där, bland annat gneom fler socialarbetare och fler omhändertagande. Inget barn föds krimellt. Gängen måste attackeras på alla fronter.
 
Damberg noterar att man kan tro av debatten att partierna har väldigt olika uppfattningar, men frågan är om inte partierna varit mer eniga än just nu. Ett exempel är 34-punktsprogrammet, där regeringen medvetet tagit upp frågor som andra partier anfört. Men det tar tid med utredningar när det är nya förslag, men mer kommer och det är kraftfulla förslag. Inget duttande. Till det kommer de förebyggande åtgärderna.
 
Forssell noterade att Damberg lovat att polisen skulle få de resurser och befogenheter som de behöver.
Men mönsterbrytande åtgärder som visitatioinszoner, hemliga tvångsmedel innan brott, kriminalisering av deltagande i kriminella gäng har polisen begärt, men inte fått - det är inte tillräckligt. Men utvecklngen av brottsligheten går att vända.
 
Damberg menade att det absolut viktigaste är att bygga ut polisen, vi ligger före planen mot 10000 fler polisanställda till 2024, med mest civilanställda hittills, men mer poliser framöver.

Andreas Carlsson frågade även Johan Hedin, om varför den särskilda polislönesatsningen (som fanns i den budget som antogs innan regeringsbildningen) i budgeten tagits bort. Hedin svarade att i en stor budget som man förhandlat om finns enskildheter som man kanske inte är helt nöjd med.
 
Hela debatten kan ses här.

Värt att minnas, är att vid polisreformen 2015, var enigheten stor om att polisen inte skulle få några ökade resurser. Det ansågs inte behövas. Efterhand som resursbristen ledde till att de kriminella flyttade fram sina positioner, upptäckte fler och fler att polisen behövde förstärkas. Polisförbundet krävde redan 2016 en kriskommission, vilket inte ens polisledningen tyckte var en bra idé, utan avfärdade som "larv". Ändå tillsatte regeringen 2019 en gängbrottskommitté med alla partier utom SD, vilken dock slutade i oenighet.

Det tar tid att ändra lagar och få fram fler riktiga poliser. Hade politikerna tidigare varit mer lyhörda för vad poliserna och Polisförbundet tycker, hade kanske dagens debatt inte ens behövts.
Peppe Larsson kommenterar på Twitter debatten på ett ganska träffande sätt:
"All respekt till er politiker som nu, ÄNTLIGEN, inser att polisen behöver fler o bättre verktyg. Att vi behöver höja våra löner som i sin tur ger fler kollegor o bättre arbetsmiljö. Men lyssna till professionen, lyssna till vad vi behöver istället för att hitta egna lösningar!"

Tommy Hansson
Gilla sidan:
TIPSA FRAGA















wwwpolisforbundet.se



Länk till Polistidningen


Krimkassan


Polisveteran
Polisveteranerna i Stockholms län


Dela
sidan:
Polisfacklig historik i Stockholms stad 1890-1994