Nättidningen som belyser polisernas vardag.
Blåljus - Logotype
Publicerat 2018-09-17 10:20

Väljarna valde: Fler poliser

Sverige, vi har ett resultat, som det heter. Väljarna röstade för fler poliser. Platserna i Riksdagen fördelar sig ungerfär som förhandstipsen indikerade, och som rösträkningen visade från början. Så nu blir det verkstad, Sverige ska styras, landet ska regeras, budget ska läggas och lagar ska stiftas?

 

Under valrörelsen låg polisfrågorna högt på agendan. Det var polisdebatter mellan partiledare och rättspolitiska talesmän var och varannan dag. Dessutom skrevs debattartiklar om polisen nästan varje dag. Men nu är det dödstyst om detta.

 

I stället diskuteras hur makten ska fördelas i det parlamentariska läget. Vem ska prata med vem? Vem ska bilda regering? Och vem ska stödja den regeringen och på vilka villkor? En vecka har det pågått, och vissa menar att det kan fortsätta året ut. Själv finner jag det aningen tröttsamt redan.

 

Ironiker beskriver det politiska spelet så här:

-Stefan vill prata med Jan och Annie. Men de vill inte prata med Stefan. Jimmie vill prata med Ulf men Ulf vill bara prata med Ebba, Jan och Annie. Ingen vill prata med Jimmie eller Jonas. Stefan kan låta Jonas få vara med litegrann fast då kan ju inte Stefan prata med Jan och Annie. För Jan och Annie vill inte vara med Jonas alls. Om Ebba och Ulf skulle prata med Jimmie så skulle då Annie och Jan inte vilja vara med nåt mer med Ebba och Ulf. Då vill Jan och Annie bara prata med Stefan om han inte pratar nåt med Jonas...

 

(Just denna variant på ironin publicerad i SvD) 

Och en annan illustration från verkligheten...

 

Tänk om alla partier i stället skulle kunna diskutera politiska sakfrågor och utgå från vad de är överens om? Kanske skulle det kunna vara en utgångspunkt för konstruktiva diskussioner, och har man börjat prata och förhandla med varandra, kanske det kunde vara en början till att låsa upp de frågor som omöjliggör ett samtal med landets bästa för ögonen även i regeringsfrågan.

 

Det får inte bli som före och efter valet 2014. Då var alla partier i Alliansen och de rödgröna eniga om att poliskrisen skulle lösas genom en polisreform som utan extra pengar skulle få poliserna att komma närmare medborgarna. Om det talades om poliskris, kunde ledande polischefer kalla diskussionen för ”larv” och på det sättet blev nödvändiga satsningar kraftigt fördröjda. Så sent som för två år sedan, saknades krisinsikten på många håll. 

 

När sedan det äntligen blev fler platser på polishögskolorna, hade yrket fått så dålig status, att de inte gick att fylla med lämpliga blivande poliser. Och där står vi fortfarande idag.

 

Därför vore det en dröm att stilla bedja om, att politikerna i stället för att låsa in sig i olika principiella regeringsbildningskonstellationer, kunde ta tag i polisfrågan, blocköverskridande.

 

Alla partier inser nu att det behövs fler poliser. Målet till 2024 är alla eniga om. Alla vill ha bra poliser och lagstiftning som underlättar polisernas effektivitet. Alla har talat om att höja yrkets status och göra polisyrket attraktivare. Så det finns mycket att utgå ifrån där partierna redan är överens.

 

Det som återstår att lösa, helst innan budgeten skall läggas, är om polisutbildningen ska vara betald. Om polislönerna ska höjas med en särskild satsning (eller på annat sätt). Hur framtidens poliser ska bli tillräckligt välutbildade för att klara även omöjliga uppdrag utan att någonsin göra ödesdigra misstag. Och hur vi ska lära av de misstag och fel som ändå är oundvikliga i all mänsklig verksamhet. Där är frågan om akademisering och forskning nyligen utredd, och borde kunna leda fram till kloka beslut. Förväntningarna på den kommande mandatperioden är avsevärt högre 2018 än 2014, efter alla löften som givits. Det får inte bli fel en gång till, det har rättssamhället inte råd med.

 

Eller som Polisförbundets ordförande Lena Nitz skriver på sin blogg: ”när det gäller lönenivåer är det i slutänden effekten räknas. Polislönerna närmar sig rätt nivå den dagen då avhoppen från yrket bromsats, utbildningsplatser inte längre står tomma och högt värderade kollegor som slutat väljer att vända tillbaka till polisyrket.”

 

Och: ”Tillsammans ska vi påminna politikerna om vad de lovat, om och om igen. Det ska vara riktigt svårt att med hedern i behåll backa ur något man har lovat poliskåren – och inte bara oss utan också det man lovat allmänheten: tusentals fler poliser. Lönefrågan är en samhällsfråga. Den berör alla.”


Tommy Hansson



Gilla sidan:
Dela
sidan:
Polisfacklig historik i Stockholms stad 1890-1994