Lena Nitz 2022
14 februari 2022

Civilanställda och poliser behöver varandra. Men är inte samma.

Civilanställda och poliser behöver varandra. Men är inte samma.

En debatt har uppstått som handlar om vad man kan använda en polis till, och vad som är lämpliga arbetsuppgifter för polisanställda ickepoliser. Är det någon skillnad? Om en polis beordras till en potentiellt farlig situation med en civilanställd, är det ensamarbete? Detta har Polistidningen förtjänstfullt utrett här och här.

Till det kommer det faktum att Polismyndigheten haft så mycket lättare att fylla målet om fler polisanställda när det gäller civilanställd jämfört med antalet poliser... Det har lett till diskussioner på sociala media, och det är inte första gången. Nu tar Polisförbundets ordförande, Lena Nitz bladet från munnen och sätter måhända punkt i diskussionen med sitt kloka inlägg.

Så här skriver Lena på sin egen blogg, som Blåljus citerar i sin helhet.

"Polisförbundet vill bara skydda polisers särställning, säger vissa.

De civila facken är bara ute efter att bredda de civilas arbetsuppgifter, säger andra.

Vi ska inte skilja på olika personalkategorier. Det skapar bara polarisering inom personalen, säger arbetsgivaren.

Den här onödiga konflikten stjäl tid och energi. I en organisation som vår finns alltid skillnader i utbildning, kunskaper, färdigheter och personliga egenskaper. Utan alla de här skillnaderna skulle verksamheten inte fungera. Därför borde vi omfamna skillnaderna, inte behandla dem som problem.

Ibland framställs det som att Polisförbundet är emot civilanställda. Eller som att poliser är emot civila. Men det stämmer inte. Både vi och våra medlemmar är högst medvetna om att för att polisen ska kunna göra ett bra jobb så behövs även andra kompetenser än de polisiära. Våra medlemmar efterfrågar allt ifrån civila spetskompetenser till administrativa vardagshjältar som får verksamheten att rulla på mer effektivt. Alla behövs.

Men en sak vill jag vara väldigt tydlig med. När Polismyndigheten behöver utföra uppgifter som kan medföra fysisk risk ska de utföras av minst två poliser. Varför, vad är ni rädda för, frågar vissa. Svaret är mycket enkelt: Vi är rädda för att någon annars kan komma allvarligt till skada – en polis, en civil eller en allmänhet.

Men om man utbildar civila så att de också kan hantera våld, då går det väl bra, blir följdfrågan och här kommer jag benhårt att hävda polisers särställning. Färdigutbildade poliser har nämligen inte bara gått en kurs i att hantera konflikter och våld. De har gått en 2,5 år lång utbildning där de bland annat marinerats i just det här i form av både teori och återkommande övningar.

Poliser har också genomgått en noggrann urvalsprocess för att se till att de har de fysiska och mentala egenskaper som krävs för att klara av hotfulla, riskfyllda och våldsamma situationer på ett sätt som är både säkert och rättssäkert. Betydelsen av det får aldrig underskattas.

När våra kritiker anklagar oss för att ”skydda polisers särställning” vill jag upprepa att poliser har en särställning och ska ha en särställning. Den särställningen syns i antagningskrav, i utbildning, i polislagens beskrivning av polisens uppgifter och i polisers lagstadgade befogenheter och skyldigheter. Särställningen syns i kunskaper och färdigheter men även i de alldeles speciella erfarenheter man får som polis – erfarenheter som bidrar till att bygga upp en skärpt problemlösningsförmåga och en större skicklighet i polisarbetet.

Andra yrkeskategorier inom Polismyndigheten har också sina särställningar i form av sina olika utbildningsbakgrunder, arbetslivserfarenheter, kunskaper och färdigheter. Det är så det ska vara. Det är meningen att det ska finnas skillnader, att vi ska vara olika och att vi ska komplettera varandra för att tillsammans uppnå bästa möjliga resultat.

I fotbollen lyfter man skillnaderna. Det är så var och en kommer till sin rätt. Det är så forwarden kan utvecklas som forward och backen utvecklas som back. Det är så laget kan utvecklas och göra allt bättre ifrån sig på plan – i vetskapen om att alla i laget behövs, alla med sina olika kompetenser.

Ska den lagkänslan bli den allmänrådande inom Polismyndigheten är det många som måste tänka över hur de uttrycker sig och hur de agerar. Det går inte att peka på en grupp och säga att de bär skulden för att det gnisslar mellan yrkesgrupper. Skulden bär vi tillsammans, liksom ansvaret att se till att det blir bättre."

Blåljus erfarenhet talar för att väldigt många civilanställda länge har kämpat hårt, sida vid sida med poliser, och dessutom inte sällan ännu sämre betalda än poliser. Det gäller särskilt trotjänare som blivit extremt kunniga i sina specialiteter, på godsrotlar, på passexpeditioner, som administratörer, som skrivstöd eller som specialister på allt från IT till barnutredningar eller forensiska undersökningar. Precis som för poliser, har det lönat sig väldigt dåligt att vara sin arbetsgivare och sin arbetsuppgift trogen i stället för att bli någon slags chef eller byta arbetsuppgift a la mode. Eller söka lyckan i säkerhetsföretag, kommuner eller andra förvaltningar.

Kanske kunde våra fackföreningar och framför allt vår arbetsgivare på riktigt premiera den som valt att bli vid sin läst och utför de arbetsuppgifter som närmast allmänheten gör allra störst nytta. Lite som det varit tänkt och utlovat men som aldrig blivit verklighet. Varken för poliser eller civilanställda.