Missfirmelse på gång igen!
SVT berättar att regeringen vill vidta flera åtgärder för att offentliganställda ska få större trygghet och mindre utsatthet. Bland annat föreslås att "förolämpning mot tjänsteman" ska straffbeläggas, och öka möjligheten att få sekretessbelagda personuppgifter.
Justitieminister Gunnar Strömmer (foto Ninni Andersson, Regeringskansliet) berättar för SVT att det är allt för vanligt att personer som arbetar för det offentliga utsätts för våld och hot och trakasserier och otillbörliga påtryckningar och skyddet för dem måste stärkas. Ett sådant exempel är socialsekreterare som kan få stå ut med fruktansvärda förolämpningar.
Regeringen gör därför tre tillägg till den pågående utredningen om åtgärder för att minska offentliganställdas utsatthet, bl a poliser och socialsekreterare. Ett av tilläggsdirektiven handlar om förolämpning av tjänsteman, dessutom vill regeringen också se över skärpta straff för våld eller hot mot tjänsteman, och att utredningen tar ställning till om straffet för sabotage mot blåljusverksamhet behöver skärpas. Punkterna finns delvis med i Tidöavtalet.
Regeringen vill även utreda att att skydda utsatta offentliganställdas personuppgifter till exempel genom sekretessmarkeringen i folkbokföringen och om offentliganställda lättare ska få skyddade uppgifter. Dessutom vill man se över en minskad exponering av offentliganställdas namn i beslut och andra offentliga handlingar.
Utredningen ska komma med sitt betänkande senast om ett år, den 1 januari 2024.
Blåljus välkomnar de nya direktiven, som är ägnade att göra det svårare och dyrare att trakassera offentliganställda. Att exempelvis kalla en polis (man eller kvinna) för "fitta" eller grövre tillmälen, har helt enkelt inget berättigande och borde inte vara straffritt. Visst kan ett nytt brott få heta förolämpning mot tjänsteman, men varför inte återta den gamla hederliga benämningen missfirmelse?
Att bättre skydda polisers identiteter exempelvis i offentliga handlingar behöver absolut inte gå ut över rättssäkerheten. Tjänstenummer är mer unika än exempelvis Lars Andersson, medan en del poliser har namn som de är ensamma om i Sverige. Detta är frågor som Polisförbundet drivit i decennier, men med ett hårdare klientel som poliser har att hantera, har behovet av reformer blivit allt mer akut.