
Gängen skiter i oss, vi står handfallna
Så beskriver en åklagare sina erfarenheter av att jobba mot kriminalitet i gängmiljöer. Lojaliteterna är väldigt starka, men inte mot det svenska samhället, noterar han. Anna Dahlberg på Expressen, har en något mer positiv syn på vad som måste göras åt gängbrottsligheten.
Så beskriver en åklagare sina erfarenheter av att jobba mot kriminalitet
i gängmiljöer. Lojaliteterna är väldigt starka, men inte mot det
svenska samhället, noterar han. Anna Dahlberg på Expressen, har en marginellt
mer positiv syn på vad som måste göras åt gängbrottsligheten.
Anna har skrivit en ledarartikel, där hon ger helt vardagliga iakttagelser av hur svenskt rättsväsende fungerar. Hon berättar om rånare pistolhotade en närlivsägare, och kumpanen slog brottsoffret i huvudet så att blodet rann. Brottsoffret lyckades hålla kvar gärningsmannen, och polisen kom till platsen!
Slutet gott, allting gott skulle man kunna tro. Men Anna berättar fortsättningen på den otäcka historien: Den 17-årige rånaren blev visserligen anhållen, men domstolen kom strax fram till att det inte fanns skäl till häktning på grund av låg ålder. Socialtjänsten å andra sidan hade ingen plats att erbjuda för tvångsomhändertagande. Följden blev att rånaren släpptes rakt ut på gatan igen!
Anna beskriver hur brottsoffret, som blivit hotad efter sin insats, nu kunde se hur gärningsmannen vistades utanför hans butik. Som om inget hänt. Det behövs ingen forskning i empati, för att förstå hur sviken detta brottsoffer känner sig av samhället.
Anna Dahlström beskriver påföljdssystemet för de unga brottslingar som är mest aktiva närmast som en Schweitzerost, full av håligheter: "Eftersom det oftast rör sig om unga förövare i 16-23-årsåldern är det svårt att få någon frihetsberövad och dömd till fängelse. Därtill är rättskedjan full av rabatter. Är du mellan 18 och 21 år försvinner halva straffet automatiskt. Har du begått många brott finns en kraftig rabatt även för det - så kallad åtalsunderslåtelse. Till det kommer straffrabatten inom kriminalvården."
Till det kommer att brottslingar utan körkort blir straffimmuna när det kommer till trafikbrott. Det innebär förutom att respekten för lagar och regler eroderas, till att de utgör en fara för alla andra trafikanter. En polis kan drabbas av att bli kallad "grisjävel", få polisbilen kraschad och höra yrkeskriminella hota dina barn vid namn, men när samhället inte reagerar kraftfullt, är det lätt att ge upp. Och den laglydiga allmänhetens tillit till polisen tar allvarlig, kanske obotlig skada.
Anna skriver: "Polisen har hamnat i en ond cirkel av akut resursbrist, växande gängkriminalitet och minskad uppklarning. Man är ständigt steget efter. Rättsstaten tappar mark medan de yrkeskriminellas makt växer."
Det låter hopplöst, men Anna har en del förslag som hon tror skulle kunna vända utvecklingen. Hon menar att polisen måste återta gatan och vara synliga och reagera på småbrott. Men då måste rättskedjan även reagera på dessa med frihetsberövande påföljder och snabba reaktioner genom jourdomstolar. Den som har ett skjutvapen skall låsas in, och den som upprepar brottslighet skall dömas snabbt och avtjäna genast. Då blir det mindre attraktivt att vara brottslig och allmänhetens förtroende för rättssamhället kan återupprättas.
Blåljus önskar så klart att polisen finge resurser att räcka till Annas medicin. Och att politikerna vässade rättssamhällets tänder. Det är en lång väg dit.
I GP skriver åklagaren Thomas Ahlstrand om hur gängmedlemmar av idag fungerar. De har ingen respekt för de påföljder som samhället hotar med vid lagbrott. Han betonar att han inte är någon kriminolog eller forskare men hans gedigna erfarenhet i sitt arbete, gör att han funderar på hur gängmedlemmar fungerar. Thomas skriver:
"Gängkriminalitet är inget nytt. Historiskt har de värsta gängen dykt upp i andra generationens invandrarmiljöer: man tänker på USA och Chicago, hur italiensk maffia under Al Capone tog över från de polsk-judiska gäng som dessförinnan besegrat irländarna; man tänker på Londons 1950-tal, Paris på 1970- och 80-talet. Den nya generationen invandrarbarn finner sig tillrätta i den nya omgivningen, föräldrarnas och det gamla landets auktoriteter gäller inte längre, det nya landets regler har man inte tagit till sig, det finns möjligheter att tjäna snabba pengar. Så har det varit länge, även i Sverige, och den goda nyheten är att problemen klingat av med tiden när den nya omgivningens normer internaliserats hos tillräckligt många."
Ahlstrand beskriver den svenska modellen med att komma tillrätta med gängkriminalitet. "Vår tradition i att hantera kriminalitet går ut på att den kriminelle egentligen är en av oss, en som har våra normer, men som av sociala faktorer – arbetslöshet, dåliga framtidsutsikter, påverkan från andra, missbruk – fallit in i ett kriminellt levnadssätt. Vi möter dem med skyddsåtgärder, med övervakning, med terapi, med utbildning och – i sista hand – med fängelsestraff som ska innehålla delar av allt detta. Vi involverar deras familjer. Och underförstått i alla våra åtgärder ligger föreställningen att den kriminelle egentligen delar våra värderingar, vår moral och vår samhällssyn. Det har ofta gått ganska bra. Men vi vet inte hur vi ska hantera en kriminell som på riktigt skiter i oss och i våra värderingar."
Åklagaren beskriver hur dessa kriminellas lojalitet och respekt för samhället är helt ersatt med lojaliteten med gänget, gruppen, familjen eller klanen. Hur skall familjen involveras om den tycker att den kriminelle gör något bra som drar in pengar oavsett metoden?
Slutorden i Ahlstrands debattartikel är mer pessismistisk än i Anna Dahlströms. Han avslutar sin artikel med orden: "Så vad finns att göra? Vi kan låsa in, länge, och längre, för alla brott som har med vapen och skottlossning att göra. Vi kan ändra fokus, från de misstänktas rättigheter och vällevnad, till brottsoffrens och till samhällets behov. Vi kan inte utgå från att de gängkriminella vill väl innerst inne. Men vi kan försöka fånga upp unga män och kvinnor tidigt, och involvera dem i samhället. Men risken är stor att vi bara kan härda ut, hoppas att det går över."
Blåljus kan inte låta bli att fundera över hur många poliser det behövs under tiden fram till att det har "gått över". Och hur många människor kommer att bli brottsoffer på vägen?
Tommy Hansson
Anna har skrivit en ledarartikel, där hon ger helt vardagliga iakttagelser av hur svenskt rättsväsende fungerar. Hon berättar om rånare pistolhotade en närlivsägare, och kumpanen slog brottsoffret i huvudet så att blodet rann. Brottsoffret lyckades hålla kvar gärningsmannen, och polisen kom till platsen!
Slutet gott, allting gott skulle man kunna tro. Men Anna berättar fortsättningen på den otäcka historien: Den 17-årige rånaren blev visserligen anhållen, men domstolen kom strax fram till att det inte fanns skäl till häktning på grund av låg ålder. Socialtjänsten å andra sidan hade ingen plats att erbjuda för tvångsomhändertagande. Följden blev att rånaren släpptes rakt ut på gatan igen!
Anna beskriver hur brottsoffret, som blivit hotad efter sin insats, nu kunde se hur gärningsmannen vistades utanför hans butik. Som om inget hänt. Det behövs ingen forskning i empati, för att förstå hur sviken detta brottsoffer känner sig av samhället.
Anna Dahlström beskriver påföljdssystemet för de unga brottslingar som är mest aktiva närmast som en Schweitzerost, full av håligheter: "Eftersom det oftast rör sig om unga förövare i 16-23-årsåldern är det svårt att få någon frihetsberövad och dömd till fängelse. Därtill är rättskedjan full av rabatter. Är du mellan 18 och 21 år försvinner halva straffet automatiskt. Har du begått många brott finns en kraftig rabatt även för det - så kallad åtalsunderslåtelse. Till det kommer straffrabatten inom kriminalvården."
Till det kommer att brottslingar utan körkort blir straffimmuna när det kommer till trafikbrott. Det innebär förutom att respekten för lagar och regler eroderas, till att de utgör en fara för alla andra trafikanter. En polis kan drabbas av att bli kallad "grisjävel", få polisbilen kraschad och höra yrkeskriminella hota dina barn vid namn, men när samhället inte reagerar kraftfullt, är det lätt att ge upp. Och den laglydiga allmänhetens tillit till polisen tar allvarlig, kanske obotlig skada.
Anna skriver: "Polisen har hamnat i en ond cirkel av akut resursbrist, växande gängkriminalitet och minskad uppklarning. Man är ständigt steget efter. Rättsstaten tappar mark medan de yrkeskriminellas makt växer."
Det låter hopplöst, men Anna har en del förslag som hon tror skulle kunna vända utvecklingen. Hon menar att polisen måste återta gatan och vara synliga och reagera på småbrott. Men då måste rättskedjan även reagera på dessa med frihetsberövande påföljder och snabba reaktioner genom jourdomstolar. Den som har ett skjutvapen skall låsas in, och den som upprepar brottslighet skall dömas snabbt och avtjäna genast. Då blir det mindre attraktivt att vara brottslig och allmänhetens förtroende för rättssamhället kan återupprättas.
Blåljus önskar så klart att polisen finge resurser att räcka till Annas medicin. Och att politikerna vässade rättssamhällets tänder. Det är en lång väg dit.
I GP skriver åklagaren Thomas Ahlstrand om hur gängmedlemmar av idag fungerar. De har ingen respekt för de påföljder som samhället hotar med vid lagbrott. Han betonar att han inte är någon kriminolog eller forskare men hans gedigna erfarenhet i sitt arbete, gör att han funderar på hur gängmedlemmar fungerar. Thomas skriver:
"Gängkriminalitet är inget nytt. Historiskt har de värsta gängen dykt upp i andra generationens invandrarmiljöer: man tänker på USA och Chicago, hur italiensk maffia under Al Capone tog över från de polsk-judiska gäng som dessförinnan besegrat irländarna; man tänker på Londons 1950-tal, Paris på 1970- och 80-talet. Den nya generationen invandrarbarn finner sig tillrätta i den nya omgivningen, föräldrarnas och det gamla landets auktoriteter gäller inte längre, det nya landets regler har man inte tagit till sig, det finns möjligheter att tjäna snabba pengar. Så har det varit länge, även i Sverige, och den goda nyheten är att problemen klingat av med tiden när den nya omgivningens normer internaliserats hos tillräckligt många."
Ahlstrand beskriver den svenska modellen med att komma tillrätta med gängkriminalitet. "Vår tradition i att hantera kriminalitet går ut på att den kriminelle egentligen är en av oss, en som har våra normer, men som av sociala faktorer – arbetslöshet, dåliga framtidsutsikter, påverkan från andra, missbruk – fallit in i ett kriminellt levnadssätt. Vi möter dem med skyddsåtgärder, med övervakning, med terapi, med utbildning och – i sista hand – med fängelsestraff som ska innehålla delar av allt detta. Vi involverar deras familjer. Och underförstått i alla våra åtgärder ligger föreställningen att den kriminelle egentligen delar våra värderingar, vår moral och vår samhällssyn. Det har ofta gått ganska bra. Men vi vet inte hur vi ska hantera en kriminell som på riktigt skiter i oss och i våra värderingar."
Åklagaren beskriver hur dessa kriminellas lojalitet och respekt för samhället är helt ersatt med lojaliteten med gänget, gruppen, familjen eller klanen. Hur skall familjen involveras om den tycker att den kriminelle gör något bra som drar in pengar oavsett metoden?
Slutorden i Ahlstrands debattartikel är mer pessismistisk än i Anna Dahlströms. Han avslutar sin artikel med orden: "Så vad finns att göra? Vi kan låsa in, länge, och längre, för alla brott som har med vapen och skottlossning att göra. Vi kan ändra fokus, från de misstänktas rättigheter och vällevnad, till brottsoffrens och till samhällets behov. Vi kan inte utgå från att de gängkriminella vill väl innerst inne. Men vi kan försöka fånga upp unga män och kvinnor tidigt, och involvera dem i samhället. Men risken är stor att vi bara kan härda ut, hoppas att det går över."
Blåljus kan inte låta bli att fundera över hur många poliser det behövs under tiden fram till att det har "gått över". Och hur många människor kommer att bli brottsoffer på vägen?
Tommy Hansson