Generaliserande debatt leder ingenstans

I söndags handlade Sveriges Radios P1 Debatt om polisen, och jag var en av dem som hade bjudits in för att medverka. Då P1 är otroligt professionella och programledaren Alexandra Pascalidou väldigt skicklig så hoppades jag på en konstruktiv diskussion. Den dominerande känslan då jag lämnade Kulturhuset där programmet spelades in var dock frustration.

Det finns all anledning att både granska, debattera och diskutera polisen. Vi är en central samhällsfunktion, som dessutom besitter ett våldsmonopol. Det drabbar människor hårt när vi brister, speciellt människor som redan är utsatta. Och även om min uppfattning är att de flesta poliser som jag har träffat på är bra människor som gör ett utmärkt jobb, så finns det mycket som behöver blir bättre, och många problem som behöver lösas.

Vi har en traditionellt sluten organisation som historiskt också varit väldigt homogen. Machovärderingar har florerat, och synen på både kvinnor, hbtq-personer och människor med annan etnisk bakgrund har i vissa grupper varit under all kritik. Även om både samhället och polisen har förändrats kraftigt till det bättre så finns en del av de värderingarna kvar på sina ställen.

Jag uppfattar dessutom polisen som dåliga på att ta till sig och lära av kritik. Det finns en tendens att gå i försvarsställning och backa upp både insatser eller enskilda ingripanden som har gått fel. Man sluter ofta upp bakom dem som kritiseras och avfärdar kritik som okunnig eller som ren smutskastning.

Med mig i panelen fanns bland annat Jeanette Larsson, Mohamed Abubaker, Carsten Alvén och Patrik Thunholm, samtliga poliser som liksom jag i olika sammanhang har varit kritiska till ledning, arbetssätt, attityder inom kåren, etcetera. Med kunniga men ödmjuka arbetsgivarföreträdare som Jarl Holmström och Ann-Marie Orler och med forskaren Johannes Knutsson så fanns förutsättningar för en konstruktiv och kritisk diskussion (även om det kändes som att panelen var för stor). Det upplevde jag dock inte att det blev.

För att få in motpartsperspektivet hade Rode Grönkvist, Carlito, Anders Adali och Anna Silver bjudits in. Alla hade erfarenheter som det är viktigt för polisen att ta till sig och lära av. De hade dock väldigt olika perspektiv i diskussionen. Även den borgerliga debattören Dick Erixon var inbjuden.

För att få till en debatt, eller ett samtal, som faktiskt leder framåt så tror jag man måste komma bort ifrån att slåss om världsbilden/tolkningsföreträdet. Där finns inga lösningar. För mig är det viktigt att vi ser de problem som finns inom polisen. Jeanette och Muhamed hade personliga upplevelser av rasism och homofobi på sina arbetsplatser. Rode, Carlito och Anna hade berättelser som visade på stora brister i hur polisen hade agerat i olika situationer. Allt detta behöver vi ta till oss och lära av.

Dicks bidrag till diskussionen var främst att generalisera om folk som demonstrerade mot rasism och öka polariseringen och tonläget i diskussionen. Han hade gärna fått debattera med exemeplvis Rode i ett annat sammanhang, men tillförde enligt mig inte så mycket till det här samtalet.

När Rode, Carlito och Anna fick chansen att ha längre utläggningar om sina erfarenheter så framstod det tydligt att de hade väldigt olika förhållningssätt till sin kritik. Där Anna var saklig och konkret i det hon berättade om och framstod som väldigt trovärdig så sa exempelvis Rode att det inte hade förekommit något våld mot polis (förutom i självförsvar) vid demonstrationen i Limhamn. Jag har ett antal kollegor som jag har mycket stort förtroende för som själva var på platsen som vittnade om motsatsen, vilket även överensstämmer med det samlade intrycket ifrån oberoende vittnen. Rodes uttalande gör att jag drar slutsatsen att han är så emotionellt enagerad i sin motvilja mot polisen eller sitt stöd till även de demonstranter som dök upp med gatustridsmedel och tandskydd att han antingen inte kan, eller inte vill, vara saklig. Han tappar i trovärdighet.

Vad gäller Carlito så målade han upp en bild av att hela poliskåren var genomsyrad av rasim, att i princip alla poliser (utom möjligtvis enstaka undantag) var rasister som trakasserade förortsbor. Jag vet att den bilden inte är sann, och för mig blir det tydligt att även Carlito har svårt att förhålla sig sakligt till frågan om hur polisen agerar eller hur poliser är baserat på det faktum att han själv har utsatts för kränkande ingripanden. Just det ämne som Carlito tar upp, kontroller av förortsungdomar, är otroligt viktigt då väldigt många upplever sig kränkta och berördes även av Mohamed och Carsten. Det blir dock inte konstruktivt att föra samtalet ifrån en generaliserande nidbild av hur poliser är, lika lite som det är konstruktivt att diskutera kriminalitet i förortsmiljöer utifrån en nidbild av förortsungdomar.

Jag kom till debatten främst för att framföra kritiska åsikter om det som jag tycker fungerar dåligt hos polisen och för att komma med konstruktiva förslag till en väg framåt. Jag var dock inte bekväm med att framföra min kritik mot den bakgrundsbild av polisen som inkompetenta rasister och fascister som Rode, Anders och Carlito hade målat upp. Och jag kände inte heller för att tränga mig in i samtalet för att försöka bemöta deras enligt min uppfattning vinklade perspektiv. Det hade i sig krävt en helt egen debatt, med tid att nyansera, prata till punkt, både lyssna och förklara.

Även om jag upplever att det är få poliser som verkligen är rasister av de slag som Mohamed och Jeanette hade stött på, så har vi uppenbarligen problem med rasism inom polisen. Det förekommer fördomar mot olika grupper som påverkar hur vi agerar. Vi brister även för ofta i bemötande och kommunikation, och brukar ibland makt utan tillbörlig respekt för de människor vi möter. Människor kränks i onödan och att förtroendet för polisen skadas. Det behöver vi ha en konstruktiv diskussion kring. Men den diskussionen kan inte utgå ifrån den felaktiga, orättvisa och destruktiva utgångspunkten att alla poliser är rasister och fascister. Då tappar man både mig och resten av poliskåren direkt. Istället spär man på de problem med polishat som också finns och som inte bara leder till attacker mot polis utan även gör det svårare att skapa trygghet eller beivra och utreda brott i vissa utsatta miljöer. Det drabbar inte bara polisen, utan ökar även utsattheten för de boende.

Jag diskuterar gärna med Rode eller Carlito, men helst i lugn och ro, utan publik eller prestige och med syftet att lyssna på och förstå varandra. Om vi skall mötas i en ”debatt” så skulle det krävas ett mycket mer avgränsat tema,exempelvis hur polisen interagerar med förortsungdomar, och en väldigt mycket mindre panel så att man hade tid att bottna och nyansera. Sen behöver människor som har Rodes och Carlitos erfarenheter absolut höras i det offentliga samtalet, även i P1 Debatt. Men för att samtalet skall leda framåt så behöver man ha så pass mycket distans till de erfarenheterna att man inte ser världen i svartvitt eller generaliserar fullt lika mycket om oss poliser.

Det framstod som väldigt representativt för både programmet och den syn på polisen som exempelvis Carlito står för när Quena Soruco framförde sitt ”Spoken Word” som avstamp för den andra timmen. Quena, som uppenbarligen har haft extremt dåliga erfarenheter av poliser bland annat ifrån de dagar då det var upplopp i Husby, diktade om hur poliser kallade ungdomar för ”äckliga flugor” och hur hon och hennes vänner generaliserades till en ”massa” av poliser. ”Alla likadana, alla utan namn”. De finns säkert poliser som har betett sig väldigt illa mot Quena och hennes vänner, och som ser dem som en namnlös grupp. Det är dock också väldigt tydligt hur vi poliser ses som en namnlös och ondskefull massa – även vi ”alla likadana, alla utan namn”. Också de kollegor vars namn är kända och som aldrig har kränkt någon ses som ”likadana” och döms lätt efter det värsta beteende någon har upplevt ifrån en polis. 

Förutom att det mer blev fokus på negativa generaliseringar om polisen än på samtal kring hur vi kan utveckla polisen så blev även samtalet hattigt och fastnade stundtals i mindre relevanta detaljer (ex-rånaren Anders utläggningar om hur dålig svensk polis var, konflikten mellan Johannes Knutsson och RPS, etc). När man väl kom fram till konkreta lösningsförslag var det inte många minuter kvar, och ingen tid att utveckla och förklara. Därför samlar jag de tankar som jag hade förberett till programmet i den här separata texten.

Det är bra att polisen debatteras och diskuteras. Jag tror dock helt ärligt inte att de mer polariserande debatterna leder så mycket framåt. Tvärtom riskerar de att fördjupa den starka tendens att tänka i termer av ”vi och dom” som finns både inom polisen och i synen på polisen. Jag hoppas att nästa offentliga diskussion om polisen fokuserar mer på hur vi kommer framåt. Det behövs.

Martin Marmgren

Hela debatten kan höras här:

Blåljus kommentar: Som man ropar i skogen får man svar, heter det ju. Samtidigt som det i ingressen till programmet påpekas att förtroendet för Polisen ökar, och ligger skyhögt över exempelvis journalisters, så var utgångspunkten för programmet ett antal väldigt kritiska röster. Något som jag själv reagerade på, var att Polisens stoppande av s k "busbilar" borde upphöra. Jag kan inte låta bli att fundera på om den inställningen kan påverka Polisens effektivitet genom att vi får poliser som inte känner att de har bemyndigande att ingripa mot kriminella personer.

Tommy Hansson