Nättidningen som belyser polisernas vardag.
Blåljus - Logotype
Publicerat 2017-07-17 09:10

400 miljoner mot terror men det räcker inte

Idag, mitt i semestertiderna beskriver Rikspolischefen Dan Eliasson och hans biträdande Rikspolischef Mats Löfving vad de vill göra med 400 miljoner för att förbättra polisens förmåga att hantera och förebygga terrorattentat. Det finns en viss politisk samsyn om problematiken, och nu specificerar de högsta cheferna vad de anser nödvändigt.

De konstaterar i sin debattartikel i DN, att de poliser som oftast får ta den första stöten vid en attack, är helt vanliga ordningspoliser. Därför är deras utbildning och utrustning avgörande för hur polisen ska ha en rimlig förmåga att ingripa. Men även nationella insatsstyrkan ska få mer resurser till exempelvis nya helikoptrar. (se där rök några miljoner...)

Kameror, datainsamling från bl a mobiltelefoner mm kommer också att innebära "betydande investeringar". Dessutom ska finanspolisen få mer resurser för att förhindra finansiering av terrorattacker.

Men eftersom vissa potentiella terrorister eventuellt inte ens har rätt att vistas i Sverige, ska möjligheterna att verkställa deras avvisningar förbättras, genom fler förvarsplatser, återtagandeavtal med fler länder och en fortsatt översyn av områdets lagstiftning.

Polisens satsningar i de allra mest utsatta områdena, som är en grogrund för radikalisering och terrorism, behöver också fortsätta för att i samarbete med övriga samhället förebygga nyrekrytering.

Det konstateras, att terrorhotet innebär vissa nödvändiga prioriteringar som inte alltid är helt bekväma, som de skriver:

"Insatser mot terrorism innebär ständiga avvägningar mellan olika samhällsintressen. Kontroll av människors eventuella avsikter måste vägas mot personlig integritet. Fysiska hinder måste vägas mot tillgängliga stadskärnor. Prioritering av terrorism måste vägas mot myndigheternas övriga uppdrag. Förstärkningar av samhällets förmåga mot terrorism innebär därför vissa obekväma beslut."

Blåljus har inga invändningar.
Utgången av det fruktansvärda dådet på Drottninggatan, visar hur viktigt det är med en hög beredskap och rätt utbildade poliser i första linjen. Frågan är bara hur långt 400 miljoner räcker för att önskelistan ska bli verklighet.

Som Johan Westerholm på ledarsidorna noterar, har ambitionerna att stärka polisens resurser hittills inte varit särskilt framgångsrik. Anställning av civila utredare har slukat resurser, samtidigt som polisflykten fortsätter. Att det gick såpass väl polisiärt som det gjorde på Drottninggatan var delvis en lycklig slump, det kunde ha varit ungefär hälften så många poliser tillgängliga, om Akilov kört den stulna lastbilen någon timma semare, konstaterar han.

Westerholm hänvisar till SvDs granskning av polisens problematik, och hur polisen klarar av att hantera vardagsbrottligheten som vanliga medborgare drabbas av. Han skriver:

"Vardagsbrotten är de brott som riskerar att drabba de flesta förr eller senare. Det handlar till exempel om inbrott, stöld, skadegörelse och ofredande. Polisen kallar vardagsbrotten för mängdbrott – och de är många. 86 procent av de brott som hanterades under första halvåret 2016 var vardagsbrott. 655 580 brott anmäldes. Men bara 14 procent, eller var sjunde, av dem klarades upp. Över hälften av alla vardagsbrott skrevs av direkt utan att någon brottsutredning bedrivits. I Stockholm klarades bara 10 procent av vardagsbrotten upp.

Den låga uppklarningsprocenten, och den glesa bemanningen, urholkar förtroendet för statens våldsmonopol."

Ord och inga visor. Men det hindrar inte DNs ledarsida att köra den gamla visan på repeat att polisens resurser handlar om en ineffektiv organisation som det går att kasta hur mycket pengar som helt i utan att resultaten förbättras. Tidningen skriver:

"Det spelar ingen roll hur mycket vatten man häller i ett såll. Så länge man inte täpper igen hålen kommer ändå inget att stanna i kärlet. Detsamma gäller polisens verksamhet. Att addera miljoner kommer inte att få avsedd effekt om inte verksamheten först täpper till hålen. I dag sipprar alldeles för mycket resurser ner i vasken på grund av en ineffektiv organisering av arbetet."

Som intäkt för polisens ineffektivitet, tar tidningen polisens forensiska verksamhet, där det uppenbarligen finns problem med logistiken. Och att poliserna på gatan måhända har bristande kunskaper på området. Och att blanketterna är för krånglinga. Allt detta skulle så klart kunna åtgärdas med det kanske kostar pengar. Och vad gäller polisens organisation, minns vi tydligt att den gjordes om för två och ett halvt år sedan. Enligt den grundliga analys som föregick omorganisationen skulle det kosta två miljarder att få ut de förväntade effekterna av nydaningen. Pengar som varken de rödgröna eller Alliansen ville bidra med. Då.

Så gick det som det gick, och det är delvis därför vi nu ser efterkranka politiker buda på högre polisanslag och fler poliser. I framtiden. Men inte bara därför. Till det kommer befolkningsökningen i Sverige som varit enastående de senaste två åren. Terrorhotet, som ökat. Internationella inbrottsligor som utför kanske hälften av bostadsinbrotten i landet, enligt SVT. För några år sedan fanns en debatt om hur brottsförebyggande poliser beskrev tjuvligor, så att någon kunde känna sig utpekad. Poliser slutade sprida utförliga signalement. Nu skriver SVT:

"De internationella brottsnätverken kommer enligt polisen främst från Östeuropa, men även från länder på Balkan, i Baltikum och i Sydamerika. I en ny rapport beskriver polisens underrättelsetjänst att de kännetecknas av en strikt rollfördelning, stora ekonomiska resurser samt en tydlig ledarstruktur där en eller flera utpekade huvudmän styr nätverken från hemlandet."

Det finns en tendens, att verkligheten kommer ikapp, och springer förbi, och att den som inte såg verkligheten i tid kan få betala dyrt...

Ett exempel på det
ger Mikael Cederbratt från Srömstad. Han har varit polis, och är numer riksdagsman för Moderaterna. Han ser med oro på utvecklingen i många förorter där kriminella gäng breder ut sig. Han noterar att när polisen förstärks i dessa orter, tas resurserna från annan angelägen verksamhet. I stället förordar han krig mot gängen där hela samhället inklusive militären mobiliseras. Han skriver om de kriminella gängen:

"Det är statens uppgift att stoppa dem. Problemet är att polisen inte fullt ut klarar av att göra detta tillräckligt snabbt. Polisen är underbemannade, mitt uppe i en krävande omorganisation och missnöjet är stort. Det får till följd att många slutar. Att samla de resurser som skulle behövas för att framgångsrikt stävja de kriminella gängen skulle innebära att man mer eller mindre får tömma övriga landet på poliser."

"Detta förslag är inte ett alternativ till att vi behöver fler poliser i Sverige, vilket är ett obestridligt faktum. Poliserna behöver även uppskattas för sitt svåra jobb."

Cederbratt noterar att en förutsättning för att genomföra större förändringar inom polisen är att Polisförbundet är delaktiga i processen. Och där har han rätt. Det är inte troligt att Polisförbundet kommer att förorda militära insatser i svenska förorter. Och må vi aldrig komma till ett läge där det blir nödvändigt. Skulle det ändå bli så, vore det ett monumentalt politiskt misslyckande.

Tommy Hansson
Gilla sidan:
Dela
sidan:
Polisfacklig historik i Stockholms stad 1890-1994

Nu räcker det