Nättidningen som belyser polisernas vardag.
Blåljus - Logotype
Publicerat 2013-12-17 09:10

För att vi bryr oss

En av de sex poliser som kommenderats ut för att bevaka antirasistdemonstrationen i Kärrtorp berättar vad som hände. Hur det kändes. Vad som fungerade bra och vad som inte fungerade. Blåljus önskar att alla som kritiserar Polisen och inte kan skilja på organisationen och poliserna läser detta

Jag gjorde ett inlägg på Facebook dagen då vi jobbade under demonstrationen i Kärrtorp 15/12, och vill även dela detta på just Blåljus i syfte att berätta i stora drag om händelsen och vårt jobb.
 
Jag skulle i synnerhet vilja skicka ett stort tack till 5 grymma kollegor som med mig den 15 december initialt stod på "linjen" mitt i skiten i Kärrtorps C.
 
Vi var en grupp om 6 som hade i uppdrag att se till att en demonstration mot rasism skulle kunna genomföras utan ordningsstörningar. Kärrtorp med omnejd har den senaste tiden varit utsatt för klotter i form av hakkors mm och för detta så hade de boende valt att ha en demonstration... so far so good.
 
Det fanns indikationer på det kunde bli stökigt, men att hamna i likt en krigszon  på bara några sekunder var inget vi förväntade oss,  ej heller "kuten" tydligen, men vi hade redan innan på vår utsättning fått det betryggande löftet att rytteriet kommer om det "smäller" och det kändes ju bra att veta det då helvetet bokstavligen brakade lös, att hästarna på Östermalm skall lastas, få lite morötter, för att sedan åka genom hela stan och komma till vår undsättning, det är lugnt... vi väntar mer än gärna... ingen stress för vår skull... för vi kan under tiden förlita oss på en hovrande helikopter, och det är ju jättebra för oss på marken, då de kan hovra i luften och filma förödelsen som är mycket nära... just nu... inte sen... då är det kört för oss och många därtill.

Nu går det åt helvete

Då vi är 6 stycken utspridda på torget i konstellationer om 2, så kommer helt plötsligt ett fyrtiotal från SMR (Svenska motståndsrörelsen) och de såg allt annat än fredliga ut. De är beväpnade med kevlarhandskar med knogjärn under, påkar och långa störar, knivar, nödbloss, knallskott, egentillverkade sköldar, glasflaskor i massor. En person beskrev det som i filmen Brave Heart, i sekvensen då alla soldater på angiven signal skjuter iväg sina pilar...det viner flaskor och stenar på samma sätt mot oss och mot demonstranterna. Jag hinner tänka " nu går det åt helvete"
 
Som om inte detta räckte så börjar de som har den tillståndsgivna demonstrationen att samla trupp, de är hundratals till antalet, och även de beväpnar sig med långa störar, påkar, stenar, stegar, stolar mm.

(Och det är för deras skull vi är där bör tilläggas) För oss blir situationen än värre då vi blir angripna från båda falanger, och vi måste skifta fokus varenda sekund och värja oss mot våld framifrån och bakifrån tyvärr.

Vi står kvar!

Och trots att vi står 6 poliser mittemellan dessa två grupper framför och bakom oss, med en meters marginal till båda grupper som är beväpnade till tänderna, våldsmotiverade,  med alla dessa föremål kastandes mot oss och varandra, med påkar och störar stötandes emot oss
SÅ STÅR VI KVAR BESLUTSAMT!!
 
I efterhand är detta vansinne, men vi kämpar så mycket vi bara kan med de få medel vi har, och det roliga i detta är att vi inte enbart kämpar för vårt eget välbefinnande, utan vi gör detta för att de två falangerna inte skall skada varandra...vi står alltså kvar 6 st initialt mot hundratals, med vårt eget liv som insats....FÖR DEM!!....varför gör vi detta??  Svaret är FÖR ATT VI BRYR OSS!!

Springa åt andra hållet?

En normal människa skulle nog springa åt andra hållet, gömma sig i en garderob och frenetiskt suga på tummen tills den är skrynklig som efter ett långt bad, men vi gör inte detta, vi har valt detta yrke för att vi vill och vågar stå upp för det som många andra skulle anse som obekvämt i samhället, och det är detta som jag vill lyfta fram, dvs alla fantastiska kollegor som utan tvekan skulle göra precis samma sak, 365 dagar om året, 24 timmar om dygnet, och göra det som krävs för att lösa en specifik uppgift, vilken uppgift det än må vara.
 
Jag ställde mig frågan "var det värt det?" då jag senare satt på Södersjukhuset för att dokumentera mina skador jag ådrog mig, (jag var tyvärr inte den enda) och jag kom direkt fram till att svaret är " ja det var det" och anledningen till det var att "jag kan ta denna lårkaka, spott och glåpord, hot om våld, ett visst fysiskt våld" med vetskapen av att vi idag gjorde EN JÄVLA MASSA NYTTA...det hade varit rena blodbadet om vi inte lyckats hålla isär dessa grupper, och det är belöning nog för mig....
 
Vi får sedan då det lugnat ner oss lite möjlighet att på torget samla oss, klappa om varandra, göra en skadeinventering på varandra och allt känns bisarrt... va fan hände... var jag med i det där som nyss hände... vi grejade det faktiskt efter de usla förutsättningarna vi hade och ställdes inför. 
 
Att folk ifrån demonstrationen senare kommer fram och spottar och fräser åt mig, kallar oss totalt inkompetenta då vi 6 inte "bara grep motdemonstranterna", " du har förstört mitt liv" skrek en kvinna åt mig vid Kärrtorps Ip" ( Hon borde gått till Specsavers)...och detta kan göra mig skrämd... Hallå!!... såg du inte vad som hände?

Vi har ju RÄDDAT DITT OCH ANDRAS LIV!!... är det så svårt att förstå, hade vi gått åt sidan... låtit er drabba samman så tro mig... någon hade dött eller blivit mycket allvarligt skadad... och det hade troligtvis blivit någon oskyldig stackare som åkt till Kärrtorp för att stå upp mot rasismen, men det skedde inte mig veterligen. Folk blev skadade och det är förfärligt bara det.

28 blev för övrigt gripna av OSS... utredningsläget är bra och i skrivande stund är de fortfarande sittande i arrester runt om i länet för brott som Försök till mord, våldsamt upplopp, förberedelse till grov msshandel mm.
 
Jag lyckas hålla distans till den kritik som Polisen konstant bombarderas med i media, allt vi gör kan lätt vändas till något negativt, och så görs ofta, men distansen lyckas jag hålla för jag vet att vi ÄR JÄVLIGT BRA PÅ DET VI GÖR.

Skulle gemene man få följa med på en fredag, lördag natt så skulle många gå hem innan passet är slut... med motiveringen..."ok... i get it now"
 
Nu är det inte så att jag har glömt bort alla som kom till vår undsättning...
Absolut inte (några hästar från rytteriet syntes inte till heller för den delen, de kanske skulle skos om för asfalt, och det tar nog tid tror jag mig veta), utan er så hade detta aldrig gått så bra som det faktiskt gjorde i slutändan...vi kämpade så gott vi kunde initialt, och detta orkade vi göra för att vi visste att Ni är på väg för att hjälpa oss, det är så vi jobbar, vi är kollegor även över gränserna, en för alla, alla för en, vi är varandras livlinor och även om tiden kändes oändligt lång för oss där och då så visste vi att håller vi ut bara lite till så kommer ni och vi får då en numerär som är mer rättvis än från början,  så tusen tack även till Er.
 
 
Efter avslutat pass så gick jag och säkert många med mig hem, något rakare i ryggen... med huvudet högt... med en känsla av att "idag gjorde vi nytta"... imorgon utan tvekan likaså... på ett eller annat sätt... var så säker.
 
Stolt polis i Söderort.
 
M Olsson

Blåljus kommentar: Texten talar för sig själv, Blåljus har tidigare kommenterat händelsen från perspektivet från en polis som inte var på plats. Nu har vi den bild som vi förstod finns.
Gilla sidan:
Nu räcker det