Nättidningen som belyser polisernas vardag.
Blåljus - Logotype
Publicerat 2017-11-23 18:50

Grattis Åsa!

Åsa Erlandsson (bild Norstedts förlag) tog hem Stora Journalistpriset 2017 i kategorin Årets berättare, för ”Det som aldrig fick ske”, en  reportagebok om skoldådet i Trollhättan 2015. Hon är i väldigt fint sällskap, priset till Årets Förnyare gick till reportern Magda Gad för hennes frontreportage från Syrien och IS-befriade områden. Åsa är redaktör för Polismyndighetens tidning Svensk Polis.

 

”För att hon genom virtuos berättarteknik kryper in under skinnet – på både mördare och läsare – och därmed får oss att inse vidden av ett av de värsta rasistdåden i svensk historia”, löd juryns motivering för Åsas pris...

 

– Puls, hysteri, jag kan knappt prata. Gud vad roligt, gud vad glad jag är. Fantastiskt, sa Åsa Erlandsson på scen efter tillkännagivandet enligt SVT.

 

I vår egen tidning POLISEN, har vi nyligen recenserat Åsas bok, vår recension lyder så här:

 

Många av oss har nog någon gång sett en skräckfilm, där en maskerad person på det mest bestialiska vis går till urskillningslös attack mot oskyldiga unga människor. 

 

Oftast kvinnor. Kanske barn, till och med. Då har vi alltid kunnat trösta oss med att det är fiktion,  en bild av en mardröm som inte händer i verkligheten utan tryggt stannar kvar på filmduken. Förhoppningsvis sover man gott efteråt. I filmen började det oftast med att vi får känna de presumtiva offren, som naivt lever ut sina futtiga drifter och drömmar så länge de kan. Tills det anade hotet slår till i natten... Med kniv, motorsåg eller pistol. Men ändå, nackhåren reser sig.

 

Med Åsa Erlandssons nya bok ”Det som aldrig fick ske” (Nordstedts förlag 189:-) är det precis tvärt om. Den börjar rakt av med en väldigt exakt beskrivning av hur en beslutsam mördare tar sig an att mörda människor av ett slag som han uppfattar som främmande. Helst inte svenskar, inte små barn, och inte kvinnor. Efter en kort prolog, som presenterar några huvudpersoner, börjar vansinnet. Att dådet sker i en vardaglig miljö som en skola, en vanlig förmiddag, gör det extra obehagligt. Om en mördare kan slå till där – när kan man då vara trygg? 

 

När gärningsmannen ena stunden tar en selfie och nästa attackerar med dödliga hugg av svärdet...

 

Men det verkligt hemska med Åsas bok, det som får mina nackhår att resa sig, är att jag har hört det mesta förut. För det har verkligen hänt, om än aldrig så tydligt beskrivet som i boken. Berättelsen om dådet som det beskrivs, skulle mycket väl kunna ligga till grund för en ovanligt otäck film. Skräcken. Hjältarna. Den säregne (och ändå kanske inte så ovanliga) gärningsmannen. Efter berättelsen om den bestialiska attacken, går boken till djupet på vad för slags person gärningsmannen var. Inga stenar lämnas ovända, känns det som. Och det visar sig, att det sannolikt inte finns en förklaring till våldsmannens agerande utan flera. 

 

Precis som vad gäller många andra ensamma våldsmän / terrorister har idén om attentatet skett under radarn åtminstone för de i samhället som har som uppgift att hindra och förebygga. När inte ens nära vänner, familj eller omgivning har en susning, utan står förvånade – Hur ska samhället då kunna stoppa en radikalisering eller våldsutveckling.

 

Den närgångna analysen av mördaren gör honom och hans dåd mer begripligt, men ändå utan varje tendens till ursäktande.

 

En mycket stor del av Åsas bok ägnas åt brottsoffren. Både de som blev skadade och de som mördades. 

 

Och deras familjer. Där finns empatin mitt i tragiken. Flera familjer som aldrig blir desamma igen. Överlevare som får dras med sina trauman. 

 

I boken ges även en ögonblicksbild över tillståndet i Sverige år 2015. Vilka politiska strömningar som fanns, hur de påverkade människor i allmänhet och gärningsmannen i synnerhet. Hur vi har det med segregationen. Och hur kan ensamma extremister motivera varandra, i dagens tekniksamhälle. 

 

Vi får inblick i mörka sidor av internet, med extremt våldsamma filmklipp, med extrema ideologier och möjligheter till kontakt med likasinnade i bubblor där man aldrig blir emotsagd, utan bara mer 

 

triggad och motiverad. Boken behandlar även media och hur nyheter okritiskt kan spridas när de genom viskleken berättar det som läsarna vill se eller höra. Andra teman i boken, är hur en god skola ska kunna byggas och hur rasism i vardagen kan bli en normalitet genom generationer.

 

Bakgrunden till att boken kom till, är ett prisbelönt reportage Åsa i egenskap av redaktör för tidningen Svensk Polis skrev några månader efter dådet på Kronans skola. (Tillbaka på Kronan, en högst läsvärt berättelse även den) 

 

Där beskrev hon vad som mötte de två första poliserna som kom till brottsplatsen direkt efter händelsen, medan det fortfarande fanns döende människor på golvet i korridorerna och en motiverad gärningsman fanns kvar på platsen. 

 

Hur påverkar en sådan händelse två ”vanliga poliser”? Vilken beredskap måste varje polis ha för att ta till det yttersta våldet?

 

Att de två ingripande poliserna avlossade sina tjänstevapen i samma ögonblick, kan ge en antydan om hur viktig träning inför extrema situationer är. För där kan vilken polis som helst hamna. Det är sannolikt de lokala poliserna som får ta den första konfrontationen i lägen där situationen inte kan frysas. I boken ges även fler exempel på hur lokala poliser med personkännedom och förtroende genom påverkan kunde lösa situationer där det annars kunde ha krävts minst ett par piketgrupper. Och våld. 

 

Se där en nyckel till ett bra polisarbete som ökar förtroendet. I boken får poliserna berätta ännu mer. Boken tar även upp alla små detaljer som tillsammans gjorde att dådet på Kronans skola inte blev ännu värre. Att personal på skolan gjorde allt rätt. Att poliserna som kom först på plats var samtränade och mentalt förberedda på att lämna sitt fikabord och kasta sig rakt in i ett pågående våldsdåd. Att det fanns poliser i närheten. Att gärningsmannen inte haft råd att gå med i den pistolskytteförening han hade velat. Tänk om han haft ett skjutvapen...

 

I skrivandet av boken har ett antal etiska överväganden gjorts, det har handlat om att låta de som berättar få se och godkänna sina utsagor, och slippa exponeras om de så önskar. Det känns som att boken inte förlorat ett uns på det, utan bara blivit trovärdigare. I samband med att boken släppts, har medias fokus varit på att utredningen efter morden inte upptäckt de sista orden som mördaren skrev till en internetvän. Åsa förklarar även hur polisens prioriteringar ser ut. Mord där mördaren avlidit, behöver bara utredas för att se om det finns fler gärningsmän. Ändå utreddes det här mordet mer än många andra där mördaren aldrig skulle kunna ställas till svars. Men Åsas research har lett till att flera pusselbitar fallit på plats. 

 

Om hur fruktansvärda brott som sker. Om hur komplex en gärningsmannaprofil kan vara. Om hur allt hänger ihop, och framför allt; Hur brottsoffer drabbas. Och inte minst, hur polis och skola, ja hela samhället ska kunna förebygga att något liknande sker igen... Boken ger inte alla svaren, (om de ens finns) men en grundlig genomgång av problemen.

 

Tommy Hansson

Gilla sidan:
Dela
sidan:
Polisfacklig historik i Stockholms stad 1890-1994

Nu räcker det