Nättidningen som belyser polisernas vardag.
Blåljus - Logotype
Publicerat 2017-06-14 11:40

Hundförare grep klottrare. Hundföraren fick böter

Ett par klottrare i Fruängen flydde när polisen kom till platsen för brottet. Men eftersom det var en hundförare som anlänt till brottsplatsen, släpptes tjänstehunden och tog upp jakten. Klottraren hanns ifatt och drabbades av hundbett, något som kan hända när en brottsling inte stannar på hundförarens order.

Idag har Högsta Domstolen, sedan underrätterna varit oense valt att döma hundföraren för tjänstefel till dagsböter. Riksåklagaren hade initialt velat att hundföraren skulle dömas till fängelse för misshandel, men justerade åtalet inför HD till tjänstefel.

Det innebar att hundföraren dömdes till dagsböter om 14800:- samt 500:- till brottsofferfonden. Till det kommer kostnader för försvaret i Tingsrätten, av dessa skall hundföraren betala 6964:-, vilket motsvarar hälften av försvarskostnaden. Kostnaden för försvaret i Hovrätten stannar på staten. Kostanden för försvaret i HD kostar hundföraren 5787:-. Tingsrätten fällde hundföraren för tjänstefel, medan hovrätten friade honom.

Dessbättre är hundföraren medlem i Polisförbundet som därmed står för försvarskostnaderna.


Så här skriver HD i sitt pressmeddelande:

"En hundförande polis upptäckte två personer som klottrade i en gångtunnel. Klottrarna sprang från platsen och polisen kommenderade hunden att stoppa den ene klottraren.

Hunden sprang ifatt och bet tag i klottraren. Tingsrätten fällde polisen för tjänstefel, men hovrätten ansåg att gärningen var ringa och ogillade åtalet. Efter riksåklagarens överklagande bifaller Högsta domstolen åtalet och dömer polisen för tjänstefel.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning åsidosätter vad som gäller för uppgiften döms, om inte gärningen är ringa, för tjänstefel.

 

Polisen har i vissa fall rätt att använda våld för att gripa en person. Det krävs då att våldsanvändningen är såväl nödvändig som försvarlig. Risken för skador måste vägas mot vad som kan uppnås vid ett ingripande. I allmänhet finns det med hänsyn till risken för personskador anledning att iaktta ett betydande mått av återhållsamhet innan en tjänstehund släpps för våldsanvändning.

 

I det nu aktuella fallet rörde det sig om skadegörelse genom klotter i en gångtunnel och klottrandet avbröts i och med att polisen kom till platsen. Omständigheterna var inte sådana att man kunde misstänka annan och allvarligare brottslighet än skadegörelsen eller att det annars fanns skäl för ett ingripande. Enda anledningen till att släppa hunden var alltså att få fast åtminstone den ene klottraren. Det har inte ansetts vara försvarligt, vilket polisen borde ha insett. Han har därför av oaktsamhet åsidosatt vad som gällde för uppgiften.

 

Eftersom polisen självständigt haft att besluta om han genom att använda sin tjänstehund ska utöva våld mot enskild och det har funnits en påtaglig risk för att åtgärden skulle medföra skada, har gärningen inte varit ringa. Polisen har därför dömts för tjänstefel till dagsböter."

 

Domen finns att läsa här.


Av domen framgår bland annat att hundföraren (LS) misstänkte klottrarna för grov skadegörelse. Något som domstolen avfärdar med orden:

 

"LS har däremot uppgett att han trodde att de båda klottrarna hade gjort sig skyldiga till grov skadegörelse. Denna uppgift får förstås så att han gör gällande att han uppfattade att åtgärden att släppa hunden var motiverad med hänsyn till brottslighetens allvar. Det leder till frågan om LS borde ha förstått  att vikten av ett framgångsrikt ingripande inte motiverade ett sådant risktagande som det innebar att släppa hunden.

 

LS hade lång erfarenhet som polis och hundförare. Hans personliga förutsättningar att bedöma det befogade i att släppa hunden var alltså goda.

 

Det enda syftet med åtgärden var att gripa den flyende klottraren för lagföring av den avslutade brottsligheten. Men det syftet motiverade inte att hunden släpptes. Redan vid en ytlig besiktning av tunnelväggarna och ett snabbt övervägande av hur viktigt det skulle vara med ett gripande, så borde LS ha förstått detta. Risken för personskada var för stor. Fastän LS handlade under tidspress, fanns det utrymme för en sådan ytlig besiktning och ett sådant snabbt övervägande."


Domstolen noterar även att polismannens grad av oaktsamhet inte var betydande, kan den vid en samlad bedömning inte anses som ringa, varför han döms för tjänstefel...


Blåljus är tacksam över att rättssamhället och domstolarna kunnat ägna drygt tre år åt denna händelse, som inträffade den 2 mars 2014. Den tiden hade inte hundföraren på sig, om en gärningsman skulle kunna gripas för brottet. Vilket straff klottraren fick framgår inte av domen då det är en separat process...


Tommy Hansson

 
Gilla sidan:
Dela
sidan:
Polisfacklig historik i Stockholms stad 1890-1994

Nu räcker det