Publicerat 2015-11-09 21:30

Martin Marmgren analyserar mopedmarodörer

Martin Marmgren berättar om hur närpoliserna har arbetat mot mopedterrorn i södra Järva och hur omorganisationen gör det svårare att få till samlade insatser, samtidigt som det finns bra kompetens lokalt. Själv blev han påkörd av en mopedist, som dock frikändes vid rättegången. Viktigast är att få slut på buskörningarna... Möjligheten finns om de lokala poliserna ges förutsättningarna.

Blåljus är väl medvetna om att
mopeder till viss del är årstidsberoende, så problematiken är kanske inte superakut just nu. Vi har ju tidigare beskrivit hur medborgarlöften kan ge polisen uppdrag som vi har begränsade möjligheter att lyckas med, eftersom lagstiftning, resurser och prioriteringar lägger hinder i vägen. Martin beskriver hur man ändå kan lyckas, med en rejäl satsning, vilket skedde i våras, vi får se vad som händer nästa vår...

Så här berättar Martin på sin blogg, konstapel Bastian:

När man talar med boende i Husby om de problem som orsakar otrygghet i stadsdelen lyfts oftast två saker fram; narkotikahandeln som ibland sker så gott som öppet, samt hänsynslös körning med crossar och mopeder på gångvägar och över torg. Dessa två problem hänger tätt ihop, då mopederna ofta används för att frakta narkotika. Man kör i princip alltid utan hjälm, och ofta flera på en moped.
Vad gäller "buskörningarna" så skrämmer de vettet ur barnfamiljer och gamla, och risken för allvarliga olyckor är alltid överhängande. För ett par år sedan kördes en flicka ihjäl i Tensta av en ungdom som körde fort genom centrum. Det är ren tur att inte också Husby har drabbats av någon liknande tragedi med tanke på hur ofta det körs i höga hastigheter där barn rör sig.
Det handlar alltså inte om de 30-mopeder som likt cyklar får framföras på gångvägar utan betydligt snabbare och tyngre maskiner som skall bära registreringsskylt och bara för åka på vägar. Crossarna får bara köras på speciella banor.
Som polis är det väldigt svårt att få stopp på en cross eller moped. Till fots hinner vi i princip aldrig ikapp och med bil är det både för svårt och farligt att köra efter. Däremot är en polis-mc ett suveränt verktyg för att få bukt med illegal moped och cross-åkning.
I våras hade vi en av flera insatser där närpolisen i Kista och trafiken i Västerort samverkade för att beivra moped- och crossåkningen i vårt område. Vi närpoliser placerade ut oss för att upptäcka åkningar och för att stötta och agera när kollegorna på mc lyckades hänga efter någon. Eller om vi var tillräckligt nära, själva ingripa. Den här sortens insatser är effektiva, och tack vare mc-kollegornas yrkesskicklighet har vi fått undan ett stort antal fordon.
Vid ett tillfälle stod jag civilklädd i centrum med en kollega. Kollegan hörde hur en moped närmade sig och vi sprang ut på torget. Jag sprang åt fel håll och hamnade en bit efter. När jag väl hade lokaliserat mopeden hade den precis rundat min kollega och var på väg in mot torget där jag stod. Jag ställde mig mellan en betongsugga med växter i och en husvägg så att jag blockerade den enda vägen in mot torget. Det var två killar, så klart utan hjälm, på mopeden. När föraren såg mig så accelererade han. Jag stod kvar för att tvinga honom att stanna, men insåg i sista stunden att han inte hade för avsikt att göra det och kastade mig åt sidan samtidigt som jag försökte få tag på dem på mopeden. Jag hamnade på backen, och även om jag studsade upp direkt så var jag och kollegan chanslösa vad gäller att få tag på killarna.
Min kollega var dock snabb med att ropa ut på radion om vad som hade hänt och ge ett bra signalement. Flera av mc-kollegorna tog upp jakten i den riktning som vi hade sett att mopeden hade försvunnit. Efter att ha pratat lite kort med folk på torget –mitt fall väckte en viss munterhet – och bland annat fått reda på att jag hade blivit påkörd på vänster ben (vilket jag inte hade känt alls - jag klarade mig ifrån händelsen helt oskadd) så satt vi upp i bilen för att delta i letandet. Några andra kollegor ropade strax upp att de hade hittat mopeden slängd i närheten, och kort efter det hade även två personer som misstänktes vara de två som hade suttit på den lokaliserats. Vi åkte dit och kunde direkt konstatera att de stämde överens med signalementet.
Jag tog den av killarna som kunde ha varit han som satt bak avsides och kände mig efter ett kort samtal säker på att vi hade rätt personer. Den misstänkte föraren greps och jag och kollegan körde hem den andre killen, som inte var misstänkt för något brott, till sina föräldrar.

Där hade vi ett väldigt bra samtal med hans far, som flera gånger för sin son påpekade att han hade småsyskon som riskerade att bli påkörda av de här buskörningarna. Samtalet gick lugnt och respektfullt till, och efteråt tackade killen mig för hur vi hade bemött honom och hans far.
Senare inne på polisstationen gick jag in till killen som hade kört (han satt i en arrestcell) för att framföra ett meddelande från hans mor, som jag hade pratat kort med.  Vi hamnade i ett samtal och jag nämnde att det hade gått bra med mig och att jag inte var arg på honom. Innan dess hade han inte ens erkänt att han hade varit på plats. Han bad mig om ursäkt och jag förlät honom. Vi hade lite olika syn på händelsen, jag är exempelvis helt säker på att han såg mig och medvetet gasade rakt emot mig med avsikten att jag skulle hoppa undan, medan killen hävdade att han såg mig så sent att han inte hann reagera. Hur som helst, med det samtalet var saken utagerad mellan oss, sedan fick rättsprocessen ha sin egna gång.
Efter händelsen har jag flera gånger stött på både killen själv och hans mor. Modern har varit översvallande tacksam och velat ta med tårta till polisstationen. Killen själv har alltid varit trevlig och lätt att prata med. Jag har heller aldrig sett honom köra moped igen, vilket jag uppskattar.
 
Nyligen var det rättegång, och domen föll. Killen friades helt. Det innebär så klart att domstolen har dömt rakt emot mitt vittnesmål, men det känns helt ok ändå. Det känns som att det viktigaste eftermälet av påkörningen skedde utanför rättsprocessen. Inget av det hade dock varit möjligt utan kollegornas skickliga polisarbete genom vilket de här två killarna fångades upp efter händelsen. Hade det inte skett hade de sannolikt fortsatt köra. Speciellt som de enormt viktiga samtalen med föräldrarna då inte hade varit möjliga. Jag tror också att det faktum att jag kunde vara förlåtande och vänlig mot killen gav en bättre effekt än om jag hade varit förbannad. Det berodde dock delvis på tur, det var ju mycket lättare att vara storsint när jag klarade mig utan skador.
Sedan insatsen i våras har mycket hänt. Vad gäller mopedåkandet i Husby så har det minskat efter ett stort narkotikatillslag som gjordes efter skickligt spanings- och utredningsarbete av kollegorna i "Fenix" som arbetar mot yrkeskriminella i Järvaområdet. Vi hoppas att den minskningen skall bli bestående, men det kräver nog upprepade insatser ifrån vår sida. Sen har vi helt omorganiserat, vilket innebär att det varken finns någon närpolis i Kista eller någon trafikenhet i Västerort längre. Nu är vi ett lokalpolisområde, och några av de vassaste mc-förarna jobbar hos oss. Vi har svårt att få samma slagstyrka som när hela Västerortstrafiken gjorde insatser i området, men kanske kan vi få en bättre kontinuitet i arbetet med att beivra den för allmänheten så störande (och farliga) moped och crossåkningen.

Slutligen, den långsiktigt kanske viktigaste delen i att beivra moped- och crossåkandet sker genom att öka medvetenheten om riskerna och förändra attityder. Att få till samtal mellan ungdomar och föräldrar är en del av den processen. Men det handlar också om att få andra förebilder att förstå; exempelvis unga vuxna ifrån området som ofta ser all sort repressivt polisarbete som ett sorts förtryck.

Direkt efter påkörningen ifrågasatte flera killar på torget varför vi överhuvudtaget skulle jaga mopederna och hävdade att det var en inskränkning i ungdomarna frihet, samt att vi inte hade gjort det i exempelvis Bromma. "Vi är alla människor" framfördes som ett argument för att vi skulle låta mopedåkandet vara. Jag, då nypåkörd, förklarade med betydligt mindre tålamod än jag brukar att vi gör detta för att värna om deras syskon, föräldrar, far-och morföräldrar, för att de har precis samma rätt som människorna i Bromma att känna sig (och vara) trygga på sina gator och torg.

Blåljus tackar Martin för texten. Mer om arbetet med att skapa en lokalpolisstation i Järva, finns att läsa i nya numret av tidningen POLISEN.

Tommy Hansson 
 
Gilla sidan:
Dela
sidan:
Polisfacklig historik i Stockholms stad 1890-1994