Särskilt utsatta områden jämförs med Söder 1948
Nu är de jättehemliga rapporten om utsatta och särskilt utsatta områden offentlig. DN tycks ha haft rätt i allt, utom i att den skulle ha hållits hemlig, enligt Rikspolischefen. På dagens presskonferens betonades vikten av samarbete för att bättre än under de decennier som problematiken vuxit, komma till rätta med dessa.
Som bekant utökas nu både de särskilt utsatta områdena, som NOA specificerade 2015, från 15 till 23, och de utsatta områdena, som ökas från 55 till 61. Blåljus har tidigare diskuterat hur urvalet påverkas av valda urvalsfaktorer, vilket gör antalet högst osäkert.
Enligt polisledningen beror ökningen främst på att metoderna förfinats så att den nya rapporten bygger på ett bättre och mer heltäckande underlag.
De särskilt utsatta områdena kommer att vara prioriterade i vår fördelning av polispersonal de kommande åren, säger Dan Eliasson. Samtidigt ska vi ha fokus på utvecklingen i de andra områdena och säkerställa att vi använder de metoder och verktyg vi har för att bekämpa brottsligheten effektivt.
I samtliga 61 områden ska treåriga handlingsplaner nu upprättas. I dessa ska regionerna bland annat redogöra för de viktigaste utmaningarna, vilka åtgärder som kommer att vidtas och hur man ska genomföra resursförstärkningen till områdena. En första redovisning ska ske i september i år. Satsningar görs även för att förbättra arbetsmiljön för de polisanställda.
– De poliser som arbetar i de här områdena har en tuff arbetsmiljö. Rutiningripanden leder ofta till hotfulla situationer. Trots satsningar på utrustning, utbildning och lönetillägg tycker många poliser att priset för att arbeta i områdena är väl högt. Ambitionen att öka antalet poliser i dessa områden är därför helt nödvändig också för att säkra en godtagbar arbetsmiljö, säger Dan Eliasson på polisen.se.
I rapporten om särskilt utsatta områden, konstateras att utvecklingen har pågått i decennier, och att det kommer att ta lång tid att förbättra situationen i dem.
”hjälp oss, hjälp oss”
Rikspolischefen framhåller att hela samhället måste engageras för att kunna vända utvecklingen. Polisen kommer att ta fram handlingsplaner för att förbättra polisens åtgärder i de drygt 60 utsatta områdena. Men polisens resurser kommer främst att riktas mot de nu 23 särskilt utsatta områdena. Så här lyder den nya listan, Blåljus skulle önska att det inte skulle bli någon nyrekrytering till särskilt utsatta områden de närmaste åren. Men det skulle förutsätta kraftfulla polissatsningar, satsningar som det saknas poliser för att genomföra. Det är ju knappt att polisen förmått genomföra satsningar ens i de 15 särskilt utsatta områdena som vi haft hittills.
I de särskilt utsatta områdena, bedöms läget vara akut.
Beskrivning
av vilka områden det handlar om, hur
rapporten genomförts och vilka åtgärder polisen och samhället bör vidta,
finns i rapporten. Blåljus kan inte låta bli att fundera över den
relativisering av de akuta problemen i de särskilt utsatta områdena som redan
på första sidan i rapporten görs, genom att jämföra situationen med den på
Södermalm 1948. Söderkisar bråkade då de inte kom in på Nalen. Och blev jagade
av polisen…
Man kan numera fundera över vem som nu jagar vem – i vissa akuta lägen. Så vitt känt är användes inte varken skjutvapen eller handgrantater på Söder 1948. Och nu sker det inte bara på någon enstaka plats, utan på fler och fler platser i landet. För att inte tala om den bristande respekten för ordningsmakten.
Det bör dock framhållas att inne i själva rapporten beskrivs dagens verklighet ganska oförblommerat:
"Skjutningar
Polisen ser en förändring i hur våldet mellan kriminella utövas.
I majoriteten av områdena har skjutningar inträffat och särskilt allvarlig är situationen i Stockholm, Göteborg och Malmö, där konflikter mellan kriminella återkommande har lett till dödsfall.
Tidigare skedde uppgörelser i det dolda på undanskymda platser eller inomhus medan våldet idag har flyttat ut och sker i det offentliga rummet.
Det här bekräftas av Brås studie av det dödliga våldet i Sverige där en ökning ses i skjutningar med dödlig utgång på offentliga platser så som gata, torg eller allmän kommunikation. Att våldet flyttat ut i det offentliga innebär högre risk för att tredje man kan drabbas och polisen ser en likgiltighet hos de kriminella gentemot detta. Skjutningarna sker många gånger vårdslöst och det har skjutits från bilar och mopeder in i folksamlingar. Tredje man har även drabbats vid missriktade angrepp där det skjutits mot exempelvis fel person eller bostad.
Dessutom förekommer provskjutningar av vapen mot exempelvis husfasader och i källarutrymmen i områdena. Att våldet sker offentligt kan få konsekvensen att allmänheten blir rädda vilket kan minska deras benägenhet att samverka med polis. Samtidigt blir de tekniska spåren är färre vid skottlossning på platser där många människor rör sig vilket innebär ytterligare svårigheter för polis att klara upp brotten.
Polisen upplever att tröskeln att använda skjutvapen i konflikterna är lägre än tidigare och att våldet sker mer impulsivt. Brås statistik visar även att skjutningarna med dödlig utgång i kriminella konflikter ökat i storstadslänen.
Polisen har noterat denna förändring och följt hur konflikterna har eskalerat från att man tidigare sköt i benet för att markera och skrämma medan det idag i högre utsträckning skjuts med avsikt att döda. Det här är en trend som särskilt ses i storstadsområdena.
Vid flera av skjutningarna har offer och gärningsmän varit minderåriga.
Tonåringar har både fallit offer för och utfört skjutningar och det förekommer att barn i 9-årsåldern hjälper till att transportera vapen och narkotika åt de äldre.
Vapen och sprängmedel göms även i närmiljön för att undkomma polisiära åtgärder.
Vapnen som används följder det allmänna mönstret för insmugglade vapen till Sverige och består av en variation av militära pistoler och automatvapen från Balkan och ombyggda pistoler från andra europeiska länder.
Sprängningar
De senaste två åren har användningen av handgranater ökat markant i Sverige och polisen uppfattar att det skett en normalisering av användingen. Det kan bero på att tillgången på handgaranter är god, priset är förhållande vis lågt och att det lett till få fall av lagföring. Sverige avviker i detta avseende mot andra jämförbara länder där användning av handgranater bland kriminella inte är vanlig.
Handgranaterna är insmugglade och härstammar främst från forna
Jugoslavien. Mer avancerade sprängämnen förekommer även men i långt mindre utsträckning än handgranaterna.
Handgranaterna används främst mot egendom vilket indikerar att de i första hand är tänkta att skrämma och inte döda eller skada. De används i konflikter men även mot offentliga verksamheter. Polisfordon, polislokaler, socialtjänstens och bostadsbolags kontor är några objekt som utsatts på senare år.
Användningen av handgranater följer samma mönster som skjutningarna då de sker utan hänsyn till att tredjeman kan drabbas."
Tommy Hansson
Fotnot: Här följer de "särskilt utsatta", "riskområdena" och de "utsatta" områdena med vissa kommentarer:
Särskilt utsatta områden
Vivalla, Örebro
Gottsunda, Uppsala
Alby, Botkyrka
Fittja, Botkyrka
Hallunda/Norsborg, Botkyrka
Husby, Stockholm
Rinkeby/Tensta, Stockholm
Ronna/Geneta/Lina, Södertälje
Araby, Växjö
Karlslund, Landskrona
Nydala/Hermodsdal/Lindängen, Malmö
Rosengård söder om Amiralsgatan, Malmö
Södra Sofielund (Seved), Malmö
Bergsjön, Göteborg
Biskopsgården, Göteborg
Gårdsten, Göteborg
Hammarkullen, Göteborg
Hjällbo, Göteborg
Lövgärdet, Göteborg
Tynnered/Grevgården/Opaltorget, V Frölunda
Hässleholmen/Hulta, Borås
Norrby, Borås
Skäggetorp, Linköping
Riskområden
(Ett riskområde kännetecknas av att det befinner sig i riskzonen att bli ett särskilt utsatt område. Något eller några av de fastställda kriterierna saknas. Läget anses alarmerande)
Tjärna Ängar, Borlänge
Oxhagen/Varberga, Örebro
Tureberg, Sollentuna
Dalhem/Drottninghög/Fredriksberg, Helsingborg
Söder, Helsingborg
Holma/Kroksbäck/Bellevuegården, Malmö
Utsatta områden
Bäckby, Västerås
Brandbergen, Haninge
Jordbro, Haninge
Skogås, Huddinge
Vårby, Huddinge
Sångvägen, Järfälla
Termovägen, Järfälla
Edsberg, Sollentuna
Bredäng, Stockholm
Hagsätra/Rågsved, Stockholm
Hässelby/Vällingby, Stockholm
Vårberg, Stockholm
Älvsjö/Solberga, Stockholm
Östberga, Stockholm
Rissne/Hallonbergen, Sundbyberg
Fornhöjden, Södertälje
Hovsjö, Södertälje
Finnsta, Upplands Bro
Smedby, Upplands Väsby
Charlottesborg, Kristianstad
Gamlegården, Kristianstad
Hisings Backa, Göteborg
Rannebergen, Göteborg
Andersberg, Halmstad
Kronogården/Lextorp, Trollhättan
Fröslunda, Eskilstuna
Lagersberg, Eskilstuna
Skiftinge, Eskilstuna
Råslätt, Jönköping
Hageby, Norrköping
Klockaretorpet, Norrköping
Navestad, Norrköping
Det är värt att notera att polisregionerna hade valt att nominera hela 70 utsatta områden totalt. Men av dem är 9 områden inte att anse som utsatta då de inte uppfyller alla de kriterier som fastslagits.
Det kan röra sig om områden som visserligen är kriminellt belastade men som saknar den socioekonomiska utsattheten och därmed inte i lika hög utsträckning behöver samhällets gemensamma krafter för att komma till rätta med problematiken. Eller med andra ord: Kriminella med bättre ekonomiska förutsättningar (generellt) kommer inte att prioriteras lika högt polisiärt som de som är från ett socioekonomiskt utsatt område…