Publicerat 2019-01-31 10:10

Ska polisen ingripa och hur i så fall...

Blåljus följer med i debatten och har noterat diskussionen om etnisk profilering som Kalla Fakta programmet i TV4 lett till. Diskussionen är viktig, och enskilda personers upplevelser likaså. Polisingripanden väcker känslor och debatt, det får vi finna oss i. Ett gott tecken är väl att Malmö Polishögskola ändrade i schemat och tog diskussionen bland sina polisstudenter.


 
Från min tid som aktiv polis i yttre tjänst, har jag minnen av att gärningsmän, om de varit av annan härkomst än svensk, inte sällan menat att det var just den omständigheten som föranledde våra ingripanden. Inte de brott eller det misstänkta betéende som var den verkliga anledningen.
 
Men polisen gör även ingripanden som i efterhand visar sig inte leda till att misstankar eller farhågor bekräftas. Dessa ingripanden kan vara allt från frågor till visitationer eller frihetsberövanden. Om de bara eller i avsevärt större utsträckning skulle drabba vissa befolkningsgrupper finns så klart anledning till självrannsakan.
 
Själv minns jag en bekant som privat och bekymrad ville diskutera ett polisingripande som drabbat dennes tonårige son. Sonen hade blivit polisierad, och polisen hade eftersökt narkotika. Minns inte om han även fått lämna urinprov. I det fallet var det inte etnisk profilering, men sonen var ett rastafan, gillade Bob Marley och hade åtskilliga attribut som visade den kulturella preferensen. Så gick det som det gick. Men bekanten, en riktig "svenne", var inte helt lätt att övertyga om polisens ofelbarhet.
 
Reportern på Veckans Brott, tidigare redaktören för Svensk Polis, Åsa Erlandsson, har en för journalister unik erfarenhet av poliser och polisverksamhet. Hon har gjort lysande polisreportage från Kronans skola, från Drottninggatan och andra extrema polishändelser, och även skrivit böcker. Nu skriver hon på SVT om hur människors åsikter, polisernas ambitioner och polisens regelverk kan kollidera.
 
Hon beskriver hur återfallsförbrytare regelmässigt efter polisingripande försätts på fri fot, vilket får allmänheten att tycka att polisen inte sköter sitt jobb. Men det är att skjuta pianisten, det är lagstiftarna som satt regelverket som poliserna har att följa, och många poliser är lika frustrerade som allmänheten över att förbrytarna inte stoppas mer permanent. För poliserna träffar deras brottsoffer.
 
Eller som Åsa skriver:

"En polis konstaterar dock att hans egen frustration inte är så farlig jämfört med den som medborgarna eller de brottsdrabbade känner:

”Det är dem jag tycker mest synd om. Jag kan gripa och gripa om och om igen, jag har ju åtminstone min månadslön.”"


Se där ytterligare ett skäl till att poliserna borde få bättre betalt!


Tommy Hansson

Gilla sidan:
Dela
sidan:
Polisfacklig historik i Stockholms stad 1890-1994