Nättidningen som belyser polisernas vardag.
Blåljus - Logotype
Publicerat 2017-03-09 09:30

Tryggheten i Sverige

Det talas om bilden som sprids om Sverige. Är den svart eller vit, kan man fråga sig, det beror kanske på vilken sida man betraktar verkligheten från. Att Sverige inte varit helt framgångsrika i att se till att socialt utsatta ungdomar  blir ledda till rätt vägar och livsval, visar Janne Josefsson med nästan övertydlighet i Uppdrag Granskning. Vi klarade det inte så bra för 20 år sedan, med de problem vi hade då. Frågan är hur vi klarar det idag.

Vad som kommer fram i Josefssons reportage, är knappast någon nyhet för poliser som kämpar varje dag med socialt utsatta personer som tidigt hamnar i en brottslig karriär som samhället inte förmår att bryta. Dessutom känner vi alltför väl igen den kriminella jargongen, där det mesta är polisens eller samhällets fel. Vi har hört det förut, det som beskrivs i UG.

"Gabbe: Just nu är det mycket vapen. Och det är vår vardag.
Janne: Vad säger du om Fittja?
Gabbe: Jag gillar det. Jag gillar det, det är ett bra ställe. För två år sedan var jag där och hälsade på, och det är uppgraderingar som det bara visslar om det. Folk åker med AMG 63, Ferraris, R6:or. Det är den miljön jag lever i.

Gabbe: Vi har det bra ställt. Vi har det gott ställt.
Janne: Men det är inte på hederligt sätt?
Gabbe: Nej, nej absolut inte. Ha ha ha.
Janne: Folk i allmänhet är livrädda för er och de avskyr ju er?
Gabbe: Och vi vet inte varför. Vi tycker det är normalt det vi håller på med. Fiender har man ju. Det är klart man går beväpnad. Det är en princip bara.

Janne: Skulle du kunna skjuta ihjäl någon?
Gabbe: Ja, det är inga problem.
Janne: Inga problem?
Gabbe: Nej.
Janne: Hur tänker du?

Gabbe: Skjuter jag någon så förtjänar han ju det. Man skjuter ju inte någon som inte förtjänar det.
Gabbe: Pappa ville bygga upp oss som krigare. Så som krigare blir upplärda. Stryk varje dag, så att man blev stryktålig och stabilare mentalt. Och inte vara rädd för någonting. Det var så han ville få oss."


Så hur ser det ut idag? Enligt Sifo är folk oroliga över brottslighet och våld. Det har rent av blivit vad folk oroar sig mest över. Det förklarar en lektor i statsvetenskap med att "Det har varit mycket kring våld och säkerhet, om polisen, om gängskjutningar och liknande i medierapporteringen under en ganska lång tid. Även om vi inte kan vara helt säkra så ligger det ändå nära till hands att tro att det som det ändå rapporteras mycket om i media så klart också färgar av sig på vad folk svarar på en sådan här fråga om vad de är oroliga för."

Eller så ser folk vad som händer i samhället och har en anledning att oroa sig. Det finns människor som valt att flytta från en egen lägenhet hem till föräldrarna, sedan männiksor skjutits ihjäl vid deras trappuppgång. De kände kanske en oro...

Socialdemokraterna tycks har uppfattat strömningen, och kallar till kongress den 8 april under rubriken "Trygghet i en ny tid". Man kan fundera över hur trygga exempelvis Ericssonanställda känner sig när arbetskamrater blir hotade med kniv och kidnappade medan deras bankomatkonton töms. Av unga grabbar som på grund av sin ungdom blir försatta på fri fot, eftersom det inte är socialas uppdrag att se till samhällsskyddet. Så rånen fortsätter, och de kriminella karriärerna. Läs Lasse Wierups exakta och deprimerande beskrivning av hur rättssamhället (inte) fungerar 2017.

Ett annat exempel på rättssamhällets tandlöshet beskrivs i en Expressenledare där åklagare och domstolar alltmer sällan beslutar om utvisning för mycket grova brott, när gärningsmännen inte har hunnit skaffa svenskt medborgarskap eller är svenskar. Exemplet med (unga) gruppvåldtäktsmän som inte utvisas* till ett land, dit personer som får avslag på asylansökan får utvisningar verkställda, är tänkvärt. (*En sådan dom ändrades i hovrätten, men statistiken förskräcker)

Mot bakgrund av kriminellas upplevda makt och hotbild mot poliser finns det många poliser som har skyddade personuppgifter. Det finns poliser som menar att alla poliser med utsatta arbetsuppgifter borde ha skyddade personuppgifter, då det är svårt att förutse när en hotbild uppstår mot polisen eller polisens familj.

Dock finns det en annan kategori som upplever sig ännu mer utsatta, och de är de modiga människor som bevittar kriminellas aktiviteter och väljer att vittna. Det är väl känt att polisen får allt svårare att få vittnen att våga ta det steget. Det beskrevs av Rotelchefen för kalla brott Bo Lundqvist, i Polisregion Syd, som inte har varit förskonade från mord både på kriminella och oskyldiga människor. Vilket fortfarande är brottsligt i bägge fallen.


Han vill därför att vittnen ska kunna vittna anonymt, vilket avfärdas av bland annat Anne Ramberg, advokatsamfundets generalsekreterare. Även Inrikesminister Anders Ygeman anför att det är svårt att förena med rättsäkerhetskravet i vårt land att ha anonyma vittnesmål. Han menar i stället att alla som vittnar ska få ett bra vittnesskydd genom polisens försorg.

Det är dock försent påtänkt (enligt mediauppgifter) för de småbarnsföräldrar som bestialiskt mördades, med stickvapen, medan de väntade på att polisen skulle komma till undsättning häromdagen. Dagen innan en av dem skulle vittna. Polisen kom till platsen och använde tjänstevapnet för att avbryta ett av morden, men försent. Enligt uppgift visade de mycket unga gärningsmännen ingen märkbar ånger. Sannolikt har de redan en etablerad kriminell identitet. Frågan är vilken beredskap samhället har för att omhänderta det problemet.

Trycksvärtan hann knappt torka efter det dubbelmordet innan det var dags igen. Två  personer ska ha blivit skjutna i huvudet och avlidit.

Blåljus tror inte att oron bland människorna handlar om att media berättar om vad som händer. Tvärtom är det en förutsättning för att medborgarna via sina politiker ska kunna kräva åtgärder för att komma tillrätta med problemen. Annars kommer vi ha ännu allvarligare problem om ytterligare 20 år, som Uppdrag Granskning kan få berätta om då. Oron bland människor handlar om verkligheten. Som händer på olika platser i Sverige 2017.

Den 8 april, kommer verkligheten till Socialdemokraternas kongress. "Trygghet i vår tid," är vad som utlovas. På plats kommer Polisförbundet att finnas för att påminna om att ord är en sak, men det är handling som räknas. Polisen måste få resurser för att skapa trygghet. I glesbygden. I storstaden. I förorten. I hela Sverige. Det är omöjligt att på kort sikt få fram så många poliser som skulle behövas. Men med rimligare anställningsvillkor kunde en del poliser förmås att stanna kvar i yrket som nu väljer andra yrken med mer marknadsanpassade löner. Och det skulle även göra att platserna till Polishögskolorna kunde fyllas upp. Annars kommer polisbristen idag bara att vara en föraning av en dyster framtid.

Som bekant har Rikspolischefen upprepat sitt krav på 3,9 miljarder extra till polisen fram till år 2020. När kravet framfördes för ett år sedan, halverades det av regeringen. Och pengarna senarelades, så att de kommer först efter valet. Rikspolischefen har beskrivit vad som händer om pengarna inte kommer. "Polisen behöver besked om tillskott för att inte tvingas sänka ambitionen för antalet anställda redan mot slutet av året. Det en förutsättning också för att inte behöva sänka ambitionerna för den lokala närvaron, det brottsförebyggande arbetet och för mängdbrottsutredningarna eller tvingas skjuta fram investeringar i ny teknik."

I vårbudgeten kommer vi att få se vad orden om "Trygghet i en ny tid" är värda. Och vad Rikspolischefens ord är värda...

Tommy Hansson
Gilla sidan:
Dela
sidan:
Polisfacklig historik i Stockholms stad 1890-1994

Nu räcker det