Publicerat 2019-10-18 08:40

Viktiga frågor i Polisförbundets rapport om hot och våld mot polis

Blåljus har tittat lite närmare på Polisförbundets rapport om hur poliser blir utsatta för hot och våld i tjänsten. I rapporten finns mängder av goda argument för att ta problemet på allvar, men även förklaringar till att exempelvis statistiken om polisers utsatthet svajar betänkligt.

Blåljus har tidigare skrivit om rapporten vid upprepade tillfällen, bland annat om hur utsatta poliser blivit, och hur polisers anhöriga också utsätts för hot på grund av polisernas yrkesval.

I rapporten beskrivs vad för typ av attacker poliser oftast utsätts för:
 "När de svarande sedan ställdes inför konkreta exempel, som ”verbala hot”, ”slag”, ”sparkar”, ”spott”, ”våldsamt motstånd” med mera, insåg 50 procent av de svarande att de utsatts för något av detta de senaste 12 månaderna. I gruppen ingripandepoliser har hela 84 procent blivit utsatta.

Verbala hot och våldsamt motstånd är vanligast. Bland ingripandepoliser har 73 procent det senaste året utsatts för hot och 69 procent har utsatts för våldsamt motstånd. Var fjärde ingripandepolis (24–25 procent) har utsatts för slag, sparkar och spott. Spott kan framstå som relativt harmlöst men kan få stora konsekvenser i form av långvarig medicinering och i värsta fall sjukdom.

 ”Blev spottad i ögonen. Gärningsmannen bar på både hepatit och hiv...”"
 
Blåljus noterar att i media har mer extrema attacker mot poliser också beskrivits, som att poliser eller deras anhöriga attackerats fysiskt eller hotats på sin fritid, att polisers bostäder attackerats med stenar eller beskjutits, att polisers bilar blivit skadade eller sprängda etc... Men visst, det tillhör ju inte vardagen, ännu.

Rapporten tar även upp hur lätt det är i det nya digitala samhället att kartlägga poliser, deras familjer och även ta ovälkomna kontakter.
 
"Att gärningspersoner kan söka information om poliser och deras familjer och sedan ta kontakt via exempelvis mejl eller sociala medier beror på att poliser är lätta att identifiera. Det som i folkmun kallas för polisleg, polisers tjänstekort, innehåller såväl fullständigt namn som personnummer.

Dessutom använder poliser sitt namn när de avrapporterar.

 ”Har man gripit en person som spottat eller hotat en, eller har man omhändertagit en berusad person, så står ens namn i papperen. Det gör det lätt för personen att ta reda på var man bor och så har man plötsligt en krossad ruta hemma. Det har flera kollegor råkat ut för”, skriver en polis.

Hot i sin grövsta form är dödshot, riktade mot polisen, dennes familj, släkt eller vänner. Med information om bostadsadress, namn på personer som står polisen nära eller uppgifter om barnens skola blir hoten mer personliga.

 ”En kille jag rapporterat för drograttfylla planerade att komma åt mig genom min dotter. Han pratade om att misshandla henne rejält för att sedan dumpa henne sönderslagen på min gårdsplan”.

Mörkertal och normalisering

Majoriteten av de hot- och våldshändelser som poliser utsätts för anmäls inte. Bara 22 procent av poliserna i undersökningen uppger att de anmäler 90–100 procent av allt de utsätts för. 23 procent upp-ger att de anmäler en så låg andel som 0–9 procent av alla hot- och våldshändelser de utsätts för. ”Anmäler bara om det är riktigt grovt eller om personen är farlig, annars får det passera”, skriver en polis.

 ”Anmäler bara våld mot mig om jag får fysiska skador. Om jag skulle anmäla alla hot och mindre våld jag blir utsatt för tar det för mycket tid”, skriver en annan. Flera anger att det inte är någon idé att anmäla efter-som det ändå inte leder till någonting och dessutom sällan resulterar i kränkningsersättning eftersom domstolar återkommande hänvisar till att poliser måste tåla visst hot och våld i sin yrkesutövning.

”Det är alldeles för krångligt med anmälningsupptag ning när man själv är målsägande. För lång utredningstid och för liten chans till ersättning gör att det inte blir värt mödan”, summerar en polis.

Men såväl enkätsvar som fritextsvar visar att kåren är delad i frågan om att anmäla eller inte:

”Alla an grepp på polisen ska anmälas! Vi ska inte resonera som domstolarna brukar, att poliser ska tåla detta. Vi ska inte tåla något överhuvudtaget, inte ens nedsättande språkbruk”, skriver en polis. En annan uttrycker sig mer resonerande: ”Alla de hot etcetera som man mottagit under åren från personer med missbruksproblem eller liknande kändes tidigare meningslösa att anmäla. Nu tänker jag annorlunda. Det allra mesta borde anmälas för att påvisa utsattheten i yrkesrollen”.
 
Vissa är mer pragmatiska i sina resonemang:

”Allt som känns äkta och det som blivit våldsamt med skador brukar jag skriva på. Dock drar jag mig för att göra ’onödiga’ anmälningar då det krånglar till min planering med extra tingsrättsförhandlingar..."

 Någon skriver rakt ut att man blir avtrubbad som polis, vilket är en förklaring till att hot och våld inte anmäls. Händelserna blir normaliserade och anses tillhöra polisvardagen:

 ”Man slutar reflektera över att det är hot man utsätts för. Detsamma gäller våldsamt motstånd”.

 Polisers olika anledningar till att inte anmäla medför att det finns stora mörkertal i statistiken över polisers utsatthet. Följden blir att varken arbetsgivaren eller politikerna har någon officiell statistik att förhålla sig, göra uppföljningar mot eller ha som underlag för viktiga beslut.

Otillräckligt skydd & uppbackning

 I många av enkätens fritextsvar ger poliser bilden av att de inte känner sig uppbackade av samhället när de utsatts för hot och våld. De har låg tilltro till domstolarna när det kommer till möjligheten att få upprättelse för det man utsatts för i sin yrkesutövning. En polis berättar exempelvis om en person som dömdes för flera grova brott samt för förgripelse mot tjänsteman:

 ”Hovrätten rev upp tingsrättens skadeståndsdel på 5 000 i kränkning... Men det spelar egentligen ingen roll då jag aldrig fått en krona utbe tald av alla skadestånd jag tilldömts under mina 24 år i yttre tjänst”."

Blåljus ser ett allvarligt mönster, när poliserna själva tappar förtroendet för rättsväsendets förmåga eller vilja att skydda dem. Då är steget inte långt till att misstron mot rättsväsendet även överförs till andra brottsoffer - vilket vore ett grundskott mot den tillit som är en förutsättning för det samhällskontrakt som är grundläggande för en civiliserad demokrati.

Tommy Hansson

  


Gilla sidan:
TIPSA FRAGA














wwwpolisforbundet.se



Länk till Polistidningen


Polisveteran
Polisveteranerna i Stockholms län


Dela
sidan:
Polisfacklig historik i Stockholms stad 1890-1994