Polissamordningen uppfinner hjulet igen
"Att känna sitt område – och vara känd i sitt område. Det är förutsättningar för att lyckas i uppdraget som områdespolis. Beslut om områdespoliser och kommunpolis är nu fattat.
Medarbetare inom polisen, kommuner, intresseorganisationer och andra lokala aktörer har alla vittnat om hur viktigt det är med kontinuitet i det lokala polisarbetet. Medborgare och olika organisationer vill ha kontakt med och kunna känna förtroende för sin lokala polis. Den lokala polisen uppger att de saknar tid och resurs för att bygga långsiktiga relationer. Därtill har personalomsättningen i närpolisområdena ofta varit hög.
Som en del i att ge bättre förutsättningar för kontinuitet och lokal närvaro har den särskilde utredaren Thomas Rolén beslutat om inriktningen för områdespoliser och kommunpolis. Beslutet har behandlats i den tillträdande ledningsgruppen, med reformstödsgrupperna och med arbetstagarorganisationerna.
Områdespolisernas uppdrag är att arbeta långsiktigt med kontaktskapande, brottsförebyggande och trygghetsskapande arbete utifrån den lokala problembilden. Det är chefen för lokalpolisområdet som ansvarar för att tillräckliga resurser avsätts.
I särskilt utsatta områden är riktmärket att det ska finnas minst en områdepolis per 5 000 invånare. Detta för att genom relationsbyggande arbete förebygga social oro men också problem som till exempel gängkriminalitet, något rapporten Kriminella nätverk med stor påverkan i lokalsamhället från Rikskriminalpolisen nyligen satte ljuset på.
Kommunpolisens uppdrag är att säkra kontinuitet i arbetet med samverkan med kommunerna och andra lokala aktörer utifrån behov. De lokala förutsättningarna ser olika ut i landets 290 kommuner. Därför kommer denna funktion att behöva vara organiserad och bemannad på olika sätt runt om i landet.
Beslutet är en pusselbit i inriktningen mot en polis närmare medborgarna. Arbete återstår i att precisera uppdragen, definiera behoven och rekrytera rätt personer. Ett första steg är att ta fram nationella kravprofiler för både områdespolis och kommunpolis, vilket kommer att inledas i början av 2015.
Läs beslutet här."
Blåljus kommentar: Några frågor som bör ställas av den som gläds över detta steg att föra polisen närmare medborgarna är exempelvis om detta beslut kommer att balansera de närpolisområden och poliskontorspoliser som nu centraliseras till lokalpolisområden med oklar framtid.
En annan fråga är hur radikalt förslaget är egentligen, sett i en historisk kontext. I särskilt utsatta områden är riktmärket i förslaget en områdespolis per 5000 invånare. Det bör jämföras med Egerstedts närpolisreform, där det infördes en närpolis per 1000 invånare, överallt. DVS detta förslag är i de mest utsatta områdena fem gånger sämre än den gamla närpolisreformen var i områden som Lidingö eller Danderyd.
Dessutom brukar det vara så att i tider av resursbrist, blir miniminivåerna inom polisen även maximumnivåerna. Till det kommer, att vi tidigare varit med om att kvarterspoliser, områdespoliser, närpoliser, poliskontorspoliser, när andra polisiära problem kommer på agendan, tas från sina ordinarie arbetsuppgifter och blir en alltid åtkomlig kommenderingsresurs.
Som Polissamordningen skriver är det chefen för lokalpolisområdet som ansvarar för att tillräckliga resurser avsätts. Men den chefen får del av de resurser som statsmakterna anvisar, efter att andra polisiära grenar mer centralt placerade fått sin del. Om de resurserna är otillräckliga, kommer det bara att bli ett underskott kvar att fördela. Eller, som Polissamordningen så klokt skrev i våras: Med otillräckliga resurser riskerar de förväntade postiva effekterna av reformen att omintetgöras.
När det gäller frågan om kontinuitet är det min personliga erfarenhet, att poliser lämnar det lokala polisarbetet i frustration främst när de inte tillåts ägna sig åt detta i vardagen utan bara får ha funktionen som ett alibi. Det har åkt kvarterspoliser, områdespoliser, närpoliser, poliskontorspoliser i radiobilar för att fylla vakanser och undvika övertid, till det kommer allehanda kommenderingar och andra prioriteringar som mängdbrott mm. När dessa lokala poliser känt att de inte klarat av att leva upp till sina samverkanspartners förväntningar, har de många gånger lämnat det lokala uppdraget och sökt sig vidare i eller utanför polisorganisationen.
Det har i sådana tider känts extra bittert när de som bestämt över den polisiära inriktningen kopplat till resurser påstått att poliserna inte varit intresserade av det lokala polisarbetet.
Inget nytt under solen således.
Tommy Hansson