Poliserna trycks ut närmare medborgarna
Nedanstående inlägg är en insändare fram till Blåljus kommentar
Debatt: Polisverksamheten på ön försämras kraftigt
Nu har den nye Rikspolischefen Dan Eliasson börjat sitt arbete. Lördag 10 januari satt han i morgonsoffan i TV4 och försäkrade att nu var det viktigaste medborgarinflytande och att det lokala polisarbetet skulle stärkas. Det skulle bli en kraftigt ökad lokal polisnärvaro förklarade han också vid en trygghetsundersökning som redovisats på www.blaljus.nu. I ”Veckans Brott i SVT1, 13 januari upprepade han flera gånger att man skulle TRYCKA UT RESURSER TILL LOKALSAMHÄLLET!
Det går tvärt emot tydliga signaler i hela Sverige där polisstationer stängs och verksamheten centraliseras. Som framgått i flera artiklar på Lidingösidan drabbas Lidingö väldigt hårt. Vid det första mötet 9 december mellan Lidingös toppolitiker och polischefen i Stockholm City (där Lidingö ingår) Christian Agdur, fick inte Kent Björnberg och Rebecca Krus, som var Lidingös representanter i Polisnämnden, närvara.
Så blev det också måndag 12 januari då Agdur skulle informera kommunstyrelsen om den nya polisverksamheten i Lidingö. Vid detta möte blev det klarlagt att Agdur inte lämnade några som helst utfästelser om ”öronmärkta” poliser för yttre tjänst på Lidingö. Det kommer dock att bildas grupper som skall användas där de bäst behövs. Ingenting är beslutat om hur den verksamheten skall se ut. Agdur betonade samarbetet. Polisstationen kommer att stängas. Agdurs framförande uppfattades av de närvarande som väldigt positivt.
En fråga som inte togs upp var att Lidingö, som har hög skattekraft, betalar mycket för polisverksamhet som inte finns, samtidigt som de får betala Securitas och andra för att svara för tryggheten på Lidingö.
För att bättre kunna förstå situationen har jag sammanställt en historik:
Vid förstatligandet av polisen år 1965 hade jag just kommit till Lidingö och Ola Axelsson var Polismästare. Lidingö hade 27.297 invånare . Vi var många poliser och hade i stort sett ”Käppalaligan” med ett 20-tal busar att hålla reda på. Cirka 5 duktiga kriminalpoliser klarade upp det mesta och vi låg på topp i Sverige. 1971 invigdes Lidingöbron och då hade Lidingö 30.000 invånare. Lidingö blev då fastare knutet till Stockholm, och Lidingöbon Holger Romander blev Rikspolischef 1978.
Närheten till Stockholm gav större problem och 1987 invigde Romander en ny stor polisstation med celler, rastgård och cirka 45 poliser med alla kompetenser, från polismästare och neråt och t.o.m. egen åklagare. Man hade byggt till en vinkel som var avsedd för polisens expansion. Redan 1990 kom Närpolisreformen där Lidingö var ett av några pilotdistrikt. Tvärt emot måttet på 1 polis per 1000 invånare började man genast att skära ner på personal, ta bort polismästare och åklagare och flytta kvalificerade utredningar till Stockholm.
Just kring 1990 hade Lidingö stora bekymmer med ”Lidingöligan” som utförde kvalificerade inbrott mot larmade lyxvillor och tillgrep bl.a. smycken, antikviteter, konst, fin sprit och lyxbilar för mångmiljonbelopp. Ligan drabbade även andra välbärgade områden som Djursholm och Täby. Den verksamheten pågick i cirka 20 år och Jan Guillou har beskrivit deras verksamhet i en av sina böcker.
De senaste åren har den grövre brottsligheten kommit att alltmer präglas av utländska ligor som gjort bostadsinbrott och stulit lyxbilar. Godset har oftast hunnit föras ut ur landet via färjorna till Öst. Avsaknaden av polis och överklassmiljön på Lidingö har också varit en utmärkt plats för ledare i flera stora rånarligor.
Den inhemska brottsligheten på Lidingö har alltid varit låg men närmar sig nu med stormsteg andra förortsområden. 2013 ökade anmälningarna om brott med 11,6 procent vilket är dramatiskt. Preliminär statistik för 2014 visar att brotten under året ökat med cirka 11 procent. PÅ TVÅ ÅR HAR ALLTSÅ ANMÄLNINGARNA ÖKAT MED CIRKA 22 PROCENT!
Bostadsinbrott, ungdomsbrottslighet och droger oroar. Bostadsinbrotten har ökat från 89 stycken år 2011 till cirka 155 stycken år 2014. Trots allt detta blir Närpolischefen Cajsa Velden teamchef på Norrmalm där Lidingö skall ingå. Lidingö har över 45.000 invånare men polisverksamheten skärs nu ner in absurdum och den stora polisstationen står som ett monument över en svunnen tid.
Anders Bergstedt
pensionerad kriminalpolis med 47 års bred poliserfarenhet.
Insändaren är även publicerad på Lidingösidan, läs gärna kommentarerna där!
Blåljus kommentar: Denna insändare kan ses som en illustration till den misstro som finns mot omorganisationen. Den börjar anas i lokalbladens insändar- och debattsidor, kanske är vissa kommuners ansträngningar att finna andra möjligheter för övervakning än polisen också ett tecken i tiden. En annan röst som haft kritik att komma med är Polisprofessorn, Bo Wennström. Han har läst Britta Svenssons artikel i Expressen om att det var Engla-mordet som ledde fram till reformen. Han är skeptisk och skriver:
"Det är ett väldigt djärvt påstående. Fallet Engla är tragiskt. Jag har inte för avsikt att gå in här och diskutera det.
Det man kan konstatera är att fram till idag har polisverksamheten utretts cirka 100 gånger från 1920-talet och framåt. Dessa utredningar har lett till större eller mindre omorganisationer. Ett genomgående tema för dessa utredningar och reformer har varit förhållandet mellan lokal och central polisverksamhet. Ådalskravallerna 1931 ledde fram till att en statspolis skapades som komplement till det kommunala polisväsendet. När den nationella polisen skapades 1965 var det inte en ny idé utan en variation på ett tema.
Spänningen mellan det lokala och det centrala har tagit sig många uttryck genom åren. Vad det speglar är en svårighet som finns att passa in en statlig polis i ett lokalt sammanhang. För både det centrala och det lokala behövs samtidigt.
Engla-fallet kan möjligen ha varit en droppe som gjort det än mer synligt att bägaren för länge sedan runnit över. Palmemordet, Malexandermorden, Göteborgskravallerna alla dessa och senare händelser är sådant som fyllt på den översvämmade bägaren gång på gång genom åren.
Sedan har vi allt det som visar sig i form av symtom men där få ställer den rätta diagnosen.
Ordning och säkerhet är ett sådant område där man framförallt lokalt från medborgare känt sig svikna. Det är dock inte polisen som framförallt sköter detta område. Det är privata aktörer i form av vakt- och säkerhetsföretag. Stockholms tunnelbana, köpcentra, bostadsområden, ja, listan kan göras lång. Det är väktare och ordningsvakter som dominerar. Men av någon anledning vill varken politik eller allmänhet kännas vid detta faktum. Man talar och diskuterar som om vi hade kvar en polisverksamhet som gick i graven för minst trettio år sedan. Och genom att Polisen fått en annan roll inom området ordning och säkerhet blir de platser där de privata aktörerna inte återfinns, exempelvis stora delar av städerna och hela landsbyggden, oftast utan bevakning och ordningshållning etc.
Men det är glädjande att en sådan artikel som Britta Svenssons skrivits. Det behövs flera röster i debatten. Flera olika synsätt. Det är det som kan föra frågorna framåt."
Polisprofessorn utvecklar sina tankar kring vilka kompetenser som poliser och polischefer behöver och konstaterar att kraven på att polisområdeschefer i den nya organisationen kan behöva polisiär kompetens. Han skriver:
"Profilen är uppdelad i skallkrav och i börkrav. I skallkraven läggs vikt vid generella ledaregenskaper inom staten, som att vara mål- och resultatinriktad och ha erfarenhet från förändring och utveckling. Det polisiära är förpassat till börkraven. Jag påpekar att polisområdescheferna kommer att vara kommenderingschefer vid särskilda händelser, vilket är en mycket svår polisiär uppgift där skallkravens profil inte är tillräcklig."
Det har dock, som Britta Svensson och Mats Löfving påpekar inte hindrat att många av de nya polisområdescheferna har polisiär kompetens och är väl lämpliga. Då har de också kunnat tillsättas i enighet mellan arbetsgivare och polisfacket.
Polisprofessorn ger goda skäl till att operativa chefer inom polisen behöver polisiär erfarenhet för att leda polisen vid allvarliga händelser och exemplifierar med misslyckanden som polisarbetet efter Palmemordet och vid Utöja.
Tommy Hansson