Förortssnuten, Bonniers förlag
5 april 2021

Förortssnuten - en resa till Orten

Förortssnuten - en resa till Orten

Hanif Azizi har skrivit en bok om sitt liv så här långt, som han döpt till Förortssnuten. (Bonniers förlag)  Han har onekligen med sig för polisen ganska ovanliga erfarenheter, som innefattar allt från en bråkig uppväxt, erfarenhet av droger, ursprung från en befrielserörelse i Iran, att bli omhändertagen av polis, både i Sverige och i USA, bara för att nämna något.  

De erfarenheterna han har med sig in i sitt yrke som polis,  ger honom ibland insikter om faktorer bakom de brott och händelser han möter i yrket. Men det kanske mest unika med Hanif, är att han bearbetar det han upplever och analyserar vad som får honom att fungera eller reagera som han gör och ibland omprövar han efter sina reflektioner. Han ville bli polis på grund av spänningen och möjligheten att göra en positiv skillnad. Resan mot det målet hade kanske aldrig ens börjat, om Polismyndigheten haft full insyn i allt han hunnit med innan han sökte till Polishögskolan. Men han slank igenom och formades både av utbildningen, sina privata relationer och av kollegor i arbetslaget.  

Han beskriver det själv i början av boken: “Hur kommer jag att påverkas av att arbeta som polis? Kommer min blick på omvärlden att förändras? Vad kommer det att göra med mig att hela tiden möta samhällets baksida? Riskerar jag att bli bitter och cynisk?” 

Hanifs polisresa går, som för de flesta poliser via ordningstjänst, där han får uppleva hur det är att hamna i hotfulla och skrämmande situationer. Han beskriver känslan som ny polis: 

"Jag känner mig obekväm. Uniformen är tung och klumpig och jag känner mig fånig och utklädd i den. Båtmössan är för stor. Skyddsvästen tynger ned överkroppen, och eftersom det är kallt och snöigt ute har jag på mig vinterjackan med en varmtröja under. Allt som allt väger uniformen femton kilo, kängorna inräknat och jag känner mig som en Michelingubbe när jag vankar fram och försöker hålla ordning på alkomätaren, alla plaströr och Obotsblocket för att skriva rapporter i.” 

Känslan känns igen från 1974, då jag själv började resan till att bli polis frågan om polisen rekryterat rätt när undertecknad kom in. Tänk om de vetat... Och uniformen kändes som utklädnad, som dock på den tiden var avsevärt lättare att bära viktmässigt och oftast möttes med större respekt... (även om det fanns tung skyddsutrustning, med en vikt så att den fick en del kollegor att falla ikull under övningar)

Hanif beskriver i sin bok hur samhällets regler fungerat dåligt i utsatta förorter där kriminella och andra alternativa regelstiftare fått utrymme när polisen inte räckt till. Böter fungerar inte på den som är bötesimmun. Och den som inte har någon respekt överhuvudtaget för poliser lyssnar inte alltid på goda råd. Kan man ens kräva av personer som inte kan svenska att de ska veta att man måste ha hjälm på sig när man kör moped, eller att man inte får tillrättavisa barn alltför fysiskt... 

I boken får vi möta poliser som tillrättavisas av kollegor när de använt sexistiskt språk, och hur poliser är nästan ändlöst tålmodiga mot otrevligt beteende. Ibland. Å andra sidan visas även att poliser är olika och har olika bra dagar. Vilket leder till att teorin om likhet inför lagen inte är fullt så självklar i verkligheten. Det visar även vilka svåra avvägningar som polisen ställs inför när de är för få och de ställs inför övermäktiga uppgifter, som vid upploppssituationer.

Frustrationen som Hanif beskriver när det kommer order om att backa av taktiska skäl, känner nog de flesta poliser igen. Ännu värre blir det när han, som lokal polis, får svara inför lokala företagare som utsatts för brott men inte fått hjälp av samma anledning. Då är det inte lätt att vara stolt som polis. 

Hanif beskriver även hur poliser med olika förmågor kompletterar varandra. En del är mer taktiska, andra vill gärna stiga fram direkt. En del parlamenterar, andra går "all in". En del kan det juridiska fulländat, andra har större fysik förmåga. Det är lite som i TV-serien "Tunna blå linjen", att poliser är och fungerar olika, men som lag och kollegor är de starkare än det mesta.

Hanif beskriver sina tankar om hur han ska bli som polis, och tyckte att det fanns kamrater på Polishögskolan som lockades av tanken på att springa runt med dragen pistol och brotta ned buset. Hans egen dröm var att han skulle arbeta obeväpnad, åka runt på cykel och prata med folk, som ett slags miljöpartistisk variant av polis... Men på ordningsavdelningen handlar det om att släcka bränder, som bekant. Sällan ser poliserna resultatet av sina åtgärder, och när de gör det kan det vara att en gripen är ute innan man hunnit skriva färdigt rapporten. Det är faktiskt nästan upplagt för att bli just cynisk och bitter.

Kanske var det därför Hanif lockades av närpolisarbetet, där det är tänkt att polisen ska kunna göra skillnad på längre sikt. Som ny polis i ett närpolisområde, har man inte samma koll, men efterhand går det att göra skillnad på riktigt. Sedan är områden som Rinkeby måhända aningen mer svårarbetade. Och inte kunde vi i Sverige komma att få liknande våldsamma upplopp som i ghettoliknande områden utomlands? Hanif fick uppleva högst handgripligen att så var fallet.

I boken förklaras mycket av motsättningen mellan olika kategorier av poliser, kårandans positiva sidor och samhällets och polisens tillkortakommanden genom åren. Dessutom diskuteras och förklaras rasprofilering och profilering för att bekämpa brott...  

Vi får även en aning om hur frispråkig en svensk polis kan vara. Hanif blev bekant för många 2015 i samband med ordningsproblem i förorter och blev inbjuden till TV4 för att diskutera med inrikesminister Ygeman. Reportern frågade, om Hanif kände förtroende för den då ganska nya Rikspolischefen Dan Eliasson, som Hanif betecknade som dryg och hal. Dessutom utan intresse för att förbättra polisernas löneläge utan mer villig att spendera polismyndighetens pengar på PR-jippon för att hålla en snygg fasad. Hanif uppmanade Ygeman att byta ut polisens nye chef omedelbart. Det finns nog organisationer som hade straffat Hanif hårdare än Polismyndigheten gjorde.

Rikspolischefen hade fortsatt förtroende, men det är en helt annan historia. I denna text har jag inte uppehållit mig vid Hanifs privata historia, som ur ett annat perspektiv kanske är minst lika intressant som hans polisiära erfarenheter. Men det får ni läsa någon annanstans, eller ännu hellre i boken.

Hanif och medförfattaren Markus Lutteman har lyckats fläta samman de två historierna till en helhet, som även handlar om utvecklingen i Sverige fram till idag, med gängmord och segregation. Och ändå slutar boken med ett hopp. Förändring är möjligt, med rätt åtgärder! 

Men som Hanif skriver: “När jag började som polis 2010 hoppades jag att någon gång få vara med om ett mord. Nu går jag till jobbet varje dag och hoppas att det inte varit ett mord i natt igen.” Så talar en polis som jobbar lokalt med relationer både med den stora majoriteten skötsamma i området och med de som är på väg eller har hamnat i en kriminell karriär.

En lokalt förankrad polis.

Bokens första uppslag är en bild på mellanöstern med Iran och Irak. Dess sista bild är över orterna i Södra Järva, inte så avlägset från Danderyd, geografiskt sett. En ganska god illustration till den resa Hanif gjort fysiskt och mentalt. Det är inte utan att jag blir imponerad.

Boken går att beställa på ad Libris här.