Halv stång
30 juli 2021

Andreas vigdes till den sista vilan

Andreas vigdes till den sista vilan

Som framgått av media, har Polisen, Försvarsmakten och övriga Sverige deltagit i sorgen när Andreas Danman vigdes till den sista vilan, som det heter. Både Polisförbundet och enskilda poliser från hela Sverige har visat sitt deltagande.

Polisförbundet skrev på Facebook en sista hälsning, "Idag tar vi farväl av en kollega. Vila i frid Andreas. Alla våra tankar går till hans anhöriga, vänner och närmaste kollegor i region väst."

En annan som skrev på Facebook, just innan begravningen, var Åsa Wulff, polisinspektör och huvudskyddsombud för polisen i nordvästra Skåne, som förklarade hur många poliser och deras anhöriga och familjer påverkas när en polis blir mördad.

Blåljus har fått lov att dela hennes text, som berörde oss djupt.

"Idag begravs en kollega.

En av mina största mardrömmar innehåller en polisbil som rullar upp och stannar utanför vår grind. Ett par kollegor kliver ur och går med tyngda steg mot vår ytterdörr. Med blickar mot marken och ett kroppsspråk som avslöjar allt. Redan där slår jag bort mardrömmen. Vet att det aldrig får hända. Orkar inte ens tänka tanken fullt ut.
 
Att någon av oss inte ska få komma hem mer från jobbet. Tankar som hör yrket till.
En morgon för några veckor sedan fick jag fånga våra barn tidigt vid frukosten och berätta för dem om vad som hänt. Att en polis skjutits till döds i Göteborg. Det viktiga blev att berätta för barnen innan de skulle råka få höra om det på annat håll eller på nyheterna. Aldrig vill jag att de ska behöva stå oförberedda inför sådana nyheter. Tvingas till tvivel när vi inte är där.
 
Men att berätta för sina barn att en polis blivit skjuten till döds på sitt arbete. Utan att spräcka den trygga viktiga fasadputsen. Den som håller uppe illusionen av en mamma och en pappa iförda Batmandräkter dygnet runt.
 
Jag försökte så klart mitt bästa. Pratade så vanligt som möjligt för att inte skrämmas. Sakligt och tydligt. Ändå. Den där lilla millisekundens tvekan som hann uppstå hos dem båda två innan jag hann trygga dem. Blickarna. Forskande. Frågande. ”Nej inte pappa. Inte morbror. Och jag är ju här.” Leendet. Åh vad jag kan le övertygande när jag måste! De höll ändå kvar lite av sin undran i blickarna. Därefter frågorna. Fundersamma. Så många. Djupet i deras ord. Allvaret. Svaren. Måste låta dem fråga. Måste svara så ärligt men lugnande som möjligt.
 
För ett par år sedan fick jag på samma sätt berätta för dem om hur en okänd gärningsman hade lagt en bomb utanför vår arbetsplats, att hela entrén sprängdes bort men att ingen kollega hade skadats turligt nog. De har pratat om det så många gånger sedan dess. Funderat över händelsen. Ställt så oändligt många frågor. Jag har svarat. Lyssnat. Varit så mycket pedagog jag bara kan. Våldet kom så nära.
 
Polisbarn.
Om de bara visste.
 
Vad gör de här samtalen med våra barn? Med oss poliser? Med dem vi lever med? Vad är det värt? Hur många poliser i Sverige har inte hållit just den här typen av samtal med sina barn de senaste veckorna? Vad gör det med oss som människor? Vad gör det på sikt med vårt samhälle?
Alla ni fina kollegor som finns där ute. Alla ni som drabbats på ett eller annat sätt. All gemensam vanmakt. Jag ser er. Jag känner så stor sorg själv.
 
Otryggheten för poliser har ökat stadigt under många år. Tillgången till vapen likaså. Hot och våld ökar, förändrar karaktär, blir grövre och mer närgången, privat och vågad. Straffen och lagarna känns så bristande. Men jag orkar inte debattera nu. Vill bara få tillbaka min egen barnatro på äkta trygghet och en polis som klarar allt. På lagar och regler som tål att prövas.
 
Att välja ett yrke som polis innebär att man utsätter sig för risker. Man vet om att man kommer att utsättas för hot, hat och våld. Man vet, och man accepterar. Det är så det är. Samtidigt gör man allt man kan för att förbereda sig på att klara av att möta och hantera de risker som finns, om och när de trots allt uppstår. Varje arbetspass inleds med det där djupa andetaget. Stunden då man förbereder sig mentalt på det allra värsta. Där och då gör man sig beredd på att möta det som måste mötas. Besegra det som måste besegras. Och man bestämmer sig också där, i början av varje arbetspass, för att man ska komma hem till sin familj efter jobbet. Det är inte helt ovanligt att man säger det högt till sin närmsta kollega. Att man lovar varandra. Lite högtidligt nästan.
 
”Idag ska vi komma hem till våra familjer.” Och så är man överens om den saken.
Ibland blir det inte som vi lovat oss själva, våra barn, våra familjer, våra kollegor.
Ibland spricker glaset. Det gör så ont.
 
Vila i frid Andreas. Jag hoppas din begravning blir den allra, allra finaste.

 💙

All gave some
Some gave all"