”Ingen frågade varför jag ville sluta i förtid”
”Ingen frågade varför jag ville sluta i förtid”
Efter 29 år som polis – med många år kvar till pensionen - sa JP hastigt upp sig. Orsak? Han hade fått nog. Nog av polisledningens syn på och hantering av ”sina poliser”. Nog av att man som polis ska kunna användas till "allt” … för att fylla luckor, i egna och andra verksamheter m.m. För JP blev det en press och stress som till slut blev för mycket. ”Man är ju bara människa”.
Sedan 2016 har drygt 3 800 poliser i Sverige slutat som polis innan "ålderspensionen". JP är en av dem. Här är bakgrunden till hans (ofrivilliga) beslut att sluta som polis:
JP, hur har du det idag?
- Tack, bra. Jag ska inte klaga. Jag hade förstås hellre jobbat kvar som polis - OM jag hade fått hålla på med det jag var bra på!
- Men nu blev det som det blev.
JP gick polishögskolan 1992. Han har i över två decennier arbetat med gränspolisfrågor (något som i alla fall Blåljus bedömer borde kvalificera till epitetet ”specialist” - även om "specialist" enligt arbetsgivaren endast kan avse ”extern civil kompetens”).
I uppdraget som verkställighetshandläggare hanterade JP och hans kollegor – bl a utlänningar med verkställbara beslut om avvisning eller utvisningsbeslut från Migrationsverket, Polismyndigheten eller domstol, liksom asylsökanden som efter att ha fått avslag på sin ansökan i Sverige sökt asyl i ett annat EU-land och därefter skickats tillbaka till Sverige. Många var unga män under 18 år, men även familjer med små barn varav flera inte kunde tas i förvar eller garanteras en bostad, som hamnade mellan ”myndigheternas stolar”. Något JP påtalade upprepade gånger utan resultat.
- Det hände att jag gav bort min egen matlåda eftersom de själva inte hade pengar till mat, säger JP.
Varför sa du upp dig efter 29 år som polis?
- Det var av flera orsaker. En var att jag hade den ekonomiska möjligheten eftersom jag hade sålt mitt hus. Men främst var det för att jag hade fått nog.
- Fått nog av att man som polis bara var en ”bricka” i ledningens ögon som kunde skickas än ”hit och än dit”. Fått nog av att man som polis förväntades kunna klara av ”allt ” dvs alla arbetsuppgifter. Fått nog av att vi ”skickades ut på olika uppdrag” utan någon som helst kommunikation med oss poliser som skulle utföra arbetet. Fått nog av att ingen lyssnade. Hade man invändningar så bemöttes de med ”kalla handen” eller "passar det inte så sök nytt jobb".
- När jag går till jobbet vill jag – behöver jag - känna mig trygg med att jag är kompetent att utföra mitt arbete.
Jag trivdes bra i den rollen som jag hade.
- Men när jag skickades ”runt” till olika arbetsplatser där jag inte hade koll på vare sig relevant lagstiftning, arbetsrutiner eller de avrapporteringssystem som användes ledde det till en osund inre stress hos mig – en stress jag inte mådde bra av. Men ingen lyssnade till mina invändningar/synpunkter.
JP berättar sin historia och om sitt engagemang att med sin erfarenhet utveckla polisverksamheten. Han var t ex med om att dra igång en ny verksamhet vid gränspolisen. Men när han tillfrågades om att bli gruppchef tackade han nej.
- Jag är inget chefsämne. Jag trivdes bra i den rollen som jag hade. Sen kom en ny gruppchef och han var jättebra. Men när han försvann lades ansvaret på mig ändå.
- Då sa jag ”nu får ni fixa det här, jag klarar inte det här”. Jag skrev till två chefer på Arlanda men fick aldrig något svar.
- Jag fick ingen hjälp. Istället fick jag utmattningssyndrom och var borta i tre månader.
- När jag väl var sjukskriven fick jag ett fantastiskt stöd av en tidigare gruppchef som jag hade och har stort förtroende för och som jag kunde ringa när som helst. Denne gruppchef var dock för bra och hamnade ute i kylan. Han har ett stort hjärta och hjärna. Stort tack, Du vet vem jag menar, säger JP.
Till slut blev jag var tvungen att ta ett beslut – om vad som var mitt eget bästa.
JP sticker inte under stol med att även andra saker, vid sidan om jobbet, kan ha påverkat hans känsla av stress och press.
- Bland annat gick min far bort och jag själv fick Corona.
- När jag kom tillbaka från min sjukskrivning i augusti (2020) fick jag nya arbetsuppgifter och trivdes jättebra med det. Men så börjades det här med att vi skulle skickas runt och täcka luckor i andra verksamheter.
- Det blev till slut för mycket och ingen lyssnade på mina behov, min upplevelse av vad jag klarade av. Till slut blev jag var tvungen att ta ett beslut – om vad som var mitt eget bästa.
En måndag i september 2021 mejlade JP sin sektionschef (som efter att JP slutade blev "headhuntad" till annat uppdrag...): ”Är det till dig jag eller HR jag hör av mig om jag vill säga upp mig?”
Svar: ”Det är till mig. Jag skickar "tips på en bra länk" gällande uppsägningsformulär.
Senare ville sektionschefen träffa JP, men då bara för att ställa frågan ”När vill du sluta?”
Följande dagarna gick allt fort.
JP kontaktades av HR om kvarvarande semester och av en gruppchef som mest var intresserad av att få kvitto på inlämnad utrustning gällande tjänstekortet och vapnet…
Inom en vecka hade JP lämnat Polismyndigheten för gott – efter 29 år som polis.
- Det sorgligaste var att ingen frågade mig om varför jag ville sluta som polis. Jag fick inte ens frågan om ”avslutningssamtal”. Det säger väl en del om ledarskapet där jag arbetade.
- Det är något som är helruttet med hur polisens ser på sin personal idag som inte fanns tidigare. Idag är man som polis bara en bricka som flyttas runt på en schackbräda.
Vad hade du behövt för att stanna kvar?
- Om man hade kunnat haft en diskussion om hur medarbetarna upplever arbetet och verksamheten.
- Polismyndigheten pratar om en medarbetardriven verksamhet. Det stämmer inte för fem öre, dom lyssnar inte på personalen.
- Två eller tre av mina kollegor skrev Lisor*. Idag ångrar jag att jag inte gjorde det. (*not: rapporteringssystem för tillbud och arbetsskador).
- Polisyrket är det jag kan. Efter 30 år inom polisen är tidigare yrkeskunskaper inte så mycket värda på arbetsmarknaden. Så trots att man blir illa behandlad sitter många av oss äldre kvar, och knyter näven i fickan… Det vet arbetsgivaren om – och utnyttjar.
- Jag slutade vid polisen för att jag hade den ekonomiska möjligheten, men helst hade jag velat vara kvar.
JP ska snart på en ny arbetsintervju
- Jag känner att jag kan och vill jobba i minst 6-7 år till. Tyvärr har jag ingen nytta av min polisutbildning och dessutom är lönen sämre. Men det gör ingenting. Idag är jag inte i behov av lika mycket pengar. Det viktigaste är att man trivs och vet vad man ska göra när man kommer till jobbet.
- Jag slutade vid polisen för att jag hade den ekonomiska möjligheten, men helst hade jag velat vara kvar.
Blåljus: Sedan 2016 har drygt 3 800 poliser i Sverige avslutat sin anställning av "andra orsaker än ålderspension" dvs ”slutat i förtid”, antingen i pensionssyfte eller fått jobb inom kommun-, stat- eller privat sektor. JP än en av dem.
Blåljus respekterar JP:s önskan om att inte publicera fullständigt namn även om JP själv säger ”alla kommer ändå att förstå vem jag är”. JP:s personliga berättelse är viktig. En berättelse och en upplevelse som Blåljus har hört från många ”olika nyanser av blått” om exempelvis polisers ökade frustration över ett allt mer osynligt ledarskap, ökad toppstyrning, om ett ”vi” och ett ”dom” och inte minst en ökande tystnadskultur.
Källa: Polismyndighetens personalredovisning 2016, 2017, 2018, 2019, 2020 till okt 2021.