55 no go -zoner

I rapporten ”En nationell översikt av kriminella nätverk med stor påverkan i lokalsamhället” beskrivs att det  i Sverige finns i nuläget 55 geografiska områden där lokala kriminella nätverk anses ha negativ påverkan på lokalsamhället. Rapporten är utgiven av Rikskriminalpolisen och finns att läsa i en ”sekretessprövad” version.

Områdena är fördelade över 22 städer – från storstäder till mindre orter och anses vara socioekonomiskt utsatta. Det stora kriminella genomslaget på lokalsamhället förefaller vara knutet till den sociala kontexten i områdena snarare än på en vilja hos de kriminella att ta makten och kontrollen över lokalsamhället.

De kriminella aktörerna i områdena tycks inte ingå i strukturerade gäng utan snarare i löst sammansatta nätverk med bred förankring i ungdomsmiljön. De bedöms generellt ha låg strategisk förmåga. Det finns dock några undantag i storstadsområdena, där ett fåtal nätverk beskrivs som mer strukturerade och anses besitta en högre strategisk förmåga.

Aktörerna kan grovt delas i ett yngre och ett äldre skikt som till viss del knyts samman av släktskap. De yngre ingår vanligen i löst sammansatta kriminella nätverk centrerade kring ett fåtal tongivande personer. Deras brottslighet är mindre komplex och består ofta av narkotikaförsäljning till missbruksledet, stölder och inbrott i närområdet. De äldre är mer strukturerade och är involverade i mer organiserad brottslighet såsom avancerade stölder och organisering av narkotikatillförseln till områdena.

Vanligt förekommande brott bland de lokala kriminella i områdena är bland annat öppen narkotikahantering, kriminella uppgörelser som yttrar sig i grova våldsyttringar på

allmän plats, olika former av utpressning och otillåten påverkan samt utåtagerande missnöje mot samhället. Samtliga av de nämnda uttrycken manifesterar offentligt kriminell makt och blir en påminnelse om vad de kriminella aktörerna är kapabla till. Det tillsammans med aktiva påtryckningar mot lokalsamhället i form av hot, våldshandlingar och utpressning antas ligga till grund för den rädsla Polisen uppfattar finns i lokalsamhället. Rädslan tar sig uttryck i att det är svårt att få personer att delta i rättsprocessen mot de lokala kriminella.

Utveckling i områdena har medfört svårigheter att utreda brott. Polisen har även i andra avseenden svårt att arbeta i dessa områden, bland annat på grund av att omgivningen

reagerar mot Polisen vid ingripanden eller genom att angripa Polisens fordon.

Polisens svårigheter med att stävja de nämnda problemen kan vara en bidragande faktor till att allmänheten i flera fall uppfattar det som att det är de kriminella som styr i områdena. En sådan uppfattning kan ifrågasatta Polisens roll som garant för trygghet, och på sikt minskar allmänhetens benägenhet att vända sig till Polisen. Situationen i dessa områden är bekymmersam och har i flera fall medfört att Polisen inte kunnat fullgöra sin uppgift.

I en SvD-ledare kommenterar Per Gudmundson att Polisen inte använder begreppet ”no go”-zoner om dessa områden. Det är ursprungligen militär slang för rebellkontrollerade områden. Men frågan är om det finns någon tydligare beskrivning av platser där ”allmänheten i flera fall uppfattar det som att det är de kriminella som styr i områdena” och där ”polisen inte kunnat fullgöra sin uppgift” skriver Gudmundson.

Hans slutsats är att det behövs permanent polisiär närvaro – väl bemannade polisstationer – för att få bort de kriminella från gatan och för att återfå kontrollen över områdena.

Läget är inte helt hopplöst ännu, skriver han. ”I de flesta områdena upplevs trots allt poliser kunna promenera fritt och fotpatrullera utan rädsla att bli angripna.” skriver han

Dubbelt så många poliser gör skillnad

I en senare SvD-ledare skriver Olle Wästberg om de sk no go -zonerna och gör jämförelser med New York. Han skriver:

-När jag besökte New York för länge sedan fick jag alltid noggranna råd om vilka gator man kunde gå på. Att bli rånad i New York vare inte ovanligt fram till början av 1990-talet.

I flera förorter härskade gäng. Man talade om ”no-go”-zoner där polisen inte vågade sig in utan att vara i militär formation. Allt detta vände med den nya polisstrategi som borgmästare Rudi Giuliani införde 1994.

Wästberg beskriver att brottsligheten har gått ner 79 procent sedan 1990. Dessutom är antalet personer i fängelse i New York på en historisk låg nivå. Begås färre brott blir ju färre dömda.

Vad kan vi lära oss av New York? Frågar sig Wästberg. Det handlar inte bara om nolltolerans. Dock påpekar han att en av tio som till exempel tas för att planka på t-banan i NY antingen är efterlyst eller har vapen.

Wästberg noterar att det i New York finns en polis per 224 invånare. I Sverige – på en långt större yta – en per 482. Mängden och flexibiliteten gör att man kan sätta in resurser där det behövs.

Resultatet  av tillräckliga och effektiva polisresurser har bl a lett till att 1990 blev 2 262 människor mördade i New York. Förra året 335. 1990 blev 3 126 kvinnor våldtagna. Förra året 1 378. Om brottsligheten legat kvar på 1990 års nivå hade över 30 000 fler människor blivit mördade, mer än 18 000 fler kvinnor blivit våldtagna.

New York är nu en av världens tryggaste storstäder. Det har betytt mycket för turism och affärsetablering. Men viktigast är att strategin mot brottsligheten räddat liv, hälsa och egendom för hundratusentals människor avslutar Olle Wästberg.

Blåljus kommentar:  I New York har man lyckats vända brottskurvan. Tanken svindlar vad poliserna i Stockholm eller Sverige skulle kunna åstadkomma med en fördubbling av numerären. Men det handlar även om att Polisen har allmänhetens, medias och politikernas förtroende. Tanken svindlar även när man begrundar vilket liv det skulle bli på Twitter, kultursidor och ledarsidor om svensk polis använde modellen från New York i tunnelbanan. När man i NY satsat på tillräckligt många poliser har svensk polis fått en budget som visar minus. Däremot skall vi genomföra en gigantisk och jättedyr omorganisation. Så det lär bli sämre innan det kan bli bättre. Tyvärr.

Tommy Hansson