Det är förjävligt
Förortsproblem var på agendan i TV-programmet Agenda under söndagskvällen. Agenda hade gjort reportage från Örebroförorten Oxhagen, ett område som inte klassas som en av de 15 värsta områdena i Sverige. Reportaget fick TV-teamet att fråga sig om det var deras närvaro som utlöste agressionerna mot Polisen.
Förortsproblem var på agendan i TV-programmet Agenda under
söndagskvällen. Agenda hade gjort reportage från Örebroförorten Oxhagen,
ett område som klassas som en av de 55 mest utsatta områdena i Sverige.
Reportaget fick TV-teamet att fråga sig om det var deras närvaro som
utlöste agressionerna mot Polisen.
Reportaget visade väldigt tydligt på den respektlöshet som ibland florerar mot polis när de tvingats ingripa mot brottslighet i brottsdrabbade miljöer. Det kan vara i de 15 särskilt utsatt områdena i Sverige, eller i de 55 utsatta områdena, eller i andra områden med ordningsproblem. Sannolikt känner dock varje polis som arbetat aktivt i eller utan uniform, igen problembilden.
Niklas Andersson, polisområdeschef i Järva beskrev problemen på ett tydligt sätt, och påpekade det självklara att det helt enkelt behövs fler poliser. För tas poliser till de värsta områdena, från inte fullt så utsatta områden finns en tydlig risk, att de områden som poliserna tas från får ökande problem så att antalet utsatta områden ökar ännu mer i stället för att minska.
Efter Programmet debatterade Annie Lööf och Anders Ygeman hur polisbristen skall åtgärdas. Det blev lite av sifferexercis, men totalt handlade debatten om att utan att lova stora nya resurser prata bort problemen. Centern, som ju är i opposition kan idag lova mer pengar (som man inte bestämmer över) medan Inrikesministern avvaktar budgetprocessen med att lovar mer resurser. (Vad skulle Statsminister och finansminister annars säga?).
För att vara politiker från olika block var de ändå ganska eniga. Problemen är allvarliga. Problemen har funnits länge. Problemen blir värre. Något måste göras. Någon borde ha gjort något tidigare...
Annie Lööf vill rikta pengar till områdespoliser, ett förslag som Blåljus beskrivit tidigare. Anders Ygeman vill lämna polisernas löner åt Polisförbundet och arbetsgivaren att förhandla om enligt den svenska modellen. Lööf beskriver den satsningen som en motsvarighet till de extra miljarder som satsats på lärarlöner för att höja det yrkets status. (En förskolelärare kan i Stockholm få en lön på ca 30000 direkt efter utbildningen, vilket tydligen behöver höjas) Några sådanan extrapengar till Polisen ville Anders Ygeman inte utlova, även om han menar att polisena borde värderas högt och ha skäliga löner.
Blåljus kan bara konstatera att Centerns förslag om att fastställa en grupp poliser som det skall satsas på har vissa brister. Polisen måste vara ett lagarbete för att vara framgångsrikt. I reportaget stod ett tiotal poliser på kvällen i Oxhagen mot aggressiva kriminella grupperingar. Under dagens lungare miljö, patrullerade ett par områdespoliser i solen och pratade med barn och ungdomar. Bland poliserna på kvällen fanns sannolikt någon områdespolis, några närpoliser, vanliga ingripandepoliser och hundförare. Frågan är varför någon av alla poliser som alla måste ingripa i de mest brottsbelastade miljöerna skall premieras lönemässigt framför andra kollegor. Eller snarare, varför ska hundföraren ha minst? Eller spanaren?
En särskild aspekt på det problemet är när poliser kan anställas som områdespoliser, men på grund av polisbrist tvingas arbeta med andra arbetsuppgifter större delen av sin arbetstid. Varför skall just de poliserna i så fall ha högre eller lägre lön? I exempelvis Kristianstad finns ett par områden som skulle få åtta nya områdespoliser. Eftersom de fick beskedet att de inte skulle få arbeta som områdespoliser i dess egentliga mening avstod de åtta från att ta de tjänsterna.
Så kan polisbristen göras tydlig, och på sikt åtgärdas så att resuserna räcker till. Frågan som inställer sig är om de åtta poliserna efter en särskild lönesättning hade haft råd att agera som de gjorde, eller om det hade blivit som när närpoliserna kallades närpoliser men i verkligheten åkte radiobil eller på kommenderingar ofta fjärran från närpolisområdet. Allmänheten får inga lokala poliser, men politikerna kan påstå att det finns massor av lokala poliser... Vem det nu gagnar.
(Vi har haft det så förut, och då hävdade dåvarande justitieministern att bristen på närpoliser berodde på att "poliserna bara har blåljus i ögonen" samtidigt som närpoliser kommenderades från sina områden till radiobilar eller kommenderingar.)
Om politikerna ville göra verklig skillnad för svenska poliser, borde så klart lönemedel anslås till rimliga löner och löneutveckling för alla poliser. (enligt den svenska modellen)
Dessutom borde politikerna läsa Anna Dahlbergs ledare i Expressen om hur straffrihet för unga brottslingar leder till att många poliser känner hopplöshet och att andra ungdomar också vill kaxa upp sig. Ett exempel är problemen i vissa förorter med (stulna) crossmotorcyklar och trimmade moppar, som används till narkotikaleveranser, väskryckningar och allmänt buskörande. Dessa ligger ofta väldigt högt på medborgarnas önskemål om polisiära åtgärder. Ibland omnämns problemen i polisernas medborgarlöften. Polisen kan ibland lyckas få fast någon moppemarodör, men straffen blir inga eller otillräckliga. Anna Dahlberg beskriver med en polis ord: "De skrattar åt oss, de ser ju att ingenting händer" Hon fortsätter:
Gissa hur den unge moppemarodören framstod i ögonen på likasinnade ynglingar. Det är den attityden som när den får gro kan visa sig i reportage som det i Agenda.
Det kanske enda lovande i Agendas reportage, förutom det lovvärda i att lyfta upp problemen på bordet, var att Ygeman berättade om en försöksverksamhet i Araby med jourdomstolar som kan ge snabba reaktioner på brottslighet. Den dagen samhället svarar med kraft på alla kriminella beteenden, kommer det i sig att göra polisarbetet både effektivare och mer meningsfullt. Och de boende i förorterna kan få en tryggare tillvaro.
Tommy Hansson
Reportaget visade väldigt tydligt på den respektlöshet som ibland florerar mot polis när de tvingats ingripa mot brottslighet i brottsdrabbade miljöer. Det kan vara i de 15 särskilt utsatt områdena i Sverige, eller i de 55 utsatta områdena, eller i andra områden med ordningsproblem. Sannolikt känner dock varje polis som arbetat aktivt i eller utan uniform, igen problembilden.
Niklas Andersson, polisområdeschef i Järva beskrev problemen på ett tydligt sätt, och påpekade det självklara att det helt enkelt behövs fler poliser. För tas poliser till de värsta områdena, från inte fullt så utsatta områden finns en tydlig risk, att de områden som poliserna tas från får ökande problem så att antalet utsatta områden ökar ännu mer i stället för att minska.
Efter Programmet debatterade Annie Lööf och Anders Ygeman hur polisbristen skall åtgärdas. Det blev lite av sifferexercis, men totalt handlade debatten om att utan att lova stora nya resurser prata bort problemen. Centern, som ju är i opposition kan idag lova mer pengar (som man inte bestämmer över) medan Inrikesministern avvaktar budgetprocessen med att lovar mer resurser. (Vad skulle Statsminister och finansminister annars säga?).
För att vara politiker från olika block var de ändå ganska eniga. Problemen är allvarliga. Problemen har funnits länge. Problemen blir värre. Något måste göras. Någon borde ha gjort något tidigare...
Annie Lööf vill rikta pengar till områdespoliser, ett förslag som Blåljus beskrivit tidigare. Anders Ygeman vill lämna polisernas löner åt Polisförbundet och arbetsgivaren att förhandla om enligt den svenska modellen. Lööf beskriver den satsningen som en motsvarighet till de extra miljarder som satsats på lärarlöner för att höja det yrkets status. (En förskolelärare kan i Stockholm få en lön på ca 30000 direkt efter utbildningen, vilket tydligen behöver höjas) Några sådanan extrapengar till Polisen ville Anders Ygeman inte utlova, även om han menar att polisena borde värderas högt och ha skäliga löner.
Blåljus kan bara konstatera att Centerns förslag om att fastställa en grupp poliser som det skall satsas på har vissa brister. Polisen måste vara ett lagarbete för att vara framgångsrikt. I reportaget stod ett tiotal poliser på kvällen i Oxhagen mot aggressiva kriminella grupperingar. Under dagens lungare miljö, patrullerade ett par områdespoliser i solen och pratade med barn och ungdomar. Bland poliserna på kvällen fanns sannolikt någon områdespolis, några närpoliser, vanliga ingripandepoliser och hundförare. Frågan är varför någon av alla poliser som alla måste ingripa i de mest brottsbelastade miljöerna skall premieras lönemässigt framför andra kollegor. Eller snarare, varför ska hundföraren ha minst? Eller spanaren?
En särskild aspekt på det problemet är när poliser kan anställas som områdespoliser, men på grund av polisbrist tvingas arbeta med andra arbetsuppgifter större delen av sin arbetstid. Varför skall just de poliserna i så fall ha högre eller lägre lön? I exempelvis Kristianstad finns ett par områden som skulle få åtta nya områdespoliser. Eftersom de fick beskedet att de inte skulle få arbeta som områdespoliser i dess egentliga mening avstod de åtta från att ta de tjänsterna.
Så kan polisbristen göras tydlig, och på sikt åtgärdas så att resuserna räcker till. Frågan som inställer sig är om de åtta poliserna efter en särskild lönesättning hade haft råd att agera som de gjorde, eller om det hade blivit som när närpoliserna kallades närpoliser men i verkligheten åkte radiobil eller på kommenderingar ofta fjärran från närpolisområdet. Allmänheten får inga lokala poliser, men politikerna kan påstå att det finns massor av lokala poliser... Vem det nu gagnar.
(Vi har haft det så förut, och då hävdade dåvarande justitieministern att bristen på närpoliser berodde på att "poliserna bara har blåljus i ögonen" samtidigt som närpoliser kommenderades från sina områden till radiobilar eller kommenderingar.)
Om politikerna ville göra verklig skillnad för svenska poliser, borde så klart lönemedel anslås till rimliga löner och löneutveckling för alla poliser. (enligt den svenska modellen)
Dessutom borde politikerna läsa Anna Dahlbergs ledare i Expressen om hur straffrihet för unga brottslingar leder till att många poliser känner hopplöshet och att andra ungdomar också vill kaxa upp sig. Ett exempel är problemen i vissa förorter med (stulna) crossmotorcyklar och trimmade moppar, som används till narkotikaleveranser, väskryckningar och allmänt buskörande. Dessa ligger ofta väldigt högt på medborgarnas önskemål om polisiära åtgärder. Ibland omnämns problemen i polisernas medborgarlöften. Polisen kan ibland lyckas få fast någon moppemarodör, men straffen blir inga eller otillräckliga. Anna Dahlberg beskriver med en polis ord: "De skrattar åt oss, de ser ju att ingenting händer" Hon fortsätter:
"Varje dag tar polisen emot ett hundratal samtal om crossarna från boende i områdena. I veckan lyckades man i alla fall få tag på en av dessa störande ungdomar. Stämningen blev snabbt aggressiv, men polisen fredade sig med pepparspray och grep ynglingen. Det visade sig att motorcykeln var stulen och man hittade även narkotika. Dessutom fanns det redan flera öppna ärenden mot den unge hos polisen.
Efter en timme var killen ute igen och när polisen mötte honom i tunnelbanan skrek han "Jävla snutfitta!""
Gissa hur den unge moppemarodören framstod i ögonen på likasinnade ynglingar. Det är den attityden som när den får gro kan visa sig i reportage som det i Agenda.
Det kanske enda lovande i Agendas reportage, förutom det lovvärda i att lyfta upp problemen på bordet, var att Ygeman berättade om en försöksverksamhet i Araby med jourdomstolar som kan ge snabba reaktioner på brottslighet. Den dagen samhället svarar med kraft på alla kriminella beteenden, kommer det i sig att göra polisarbetet både effektivare och mer meningsfullt. Och de boende i förorterna kan få en tryggare tillvaro.
Tommy Hansson