En supporters reflektion

Huliganer slåss innan matcherna, de stormar pubar och skrämmer vanligt folk till tystnad. Vanliga människor, supportrar såväl som icke-supportrar jagas och trakasseras. En supporter blir ihjälslagen innan matchen i Helsingborg.

Efter matchen finns filmer som visar hur slagsmål utbryter huliganer emellan. Huliganer som slåss mot varandra. Huliganer som hoppar och slår på den som ligger ner. Huliganer som anfaller polisen. Rapporter från Helsingborg från supportrar jag känner berättar att stämningen är väldigt aggressiv redan innan match. Att det låg våld i luften. Jag är inte förvånad. Supportervänner som stannat hemma är inte heller förvånade.

Det är inte ofta jag är orolig inför att gå på en match men det händer att jag (särskilt inför vissa högriskmatcher) känner av hatet. Den obehagliga stämningen. Aggressiviteten i luften. Den går nästan att ta på. Som en tjock tät dimma. Flaskor som kastas i marken. En banger som går av. En ramsa om hat. Lukten av alkohol, av urin.  Jag observerar personer som uppenbart är påverkade av narkotika eller alkohol.

Man är kung. Oövervinnlig. Störst, häftigast vackraste och starkast i världen. Eller?

Huliganer kommer in på pendeltåget, tunnelbanan eller tvärbanan och tar över hela vagnen. I sina utmärkande kläder av kända märken. Märken som de tagit som sina. Folk vill bara försvinna. Gömma sig i ett hörn. Låtas att man inte ser. Kanske låter de en vara då. Gömmer sin halsduk. Det kan ju vara "fel" halsduk. Drar upp jackan. Vilka håller de på? Lyssnar för att höra vilket lag de gillar. De pratar högt, för att höras. Stökar. Hoppar, låtsasbråkar och kramar varandra. Det ingår i deras spel.

Makt. Eller i alla fall illusionen av den. Vill synas. Vill höras. Vill skrämmas.

Ibland väljer de att vilja synas lite extra. De har då tagit på sig tröjor med deras ”logo” på. Deras ”varumärke”. De får snabbt en egen del av krogen/puben. Andra flyttar på sig. Jag har varit på Stadion och sett hur huliganer reagerat på att motståndarsupportrar jublat när deras lag gjort mål. Hur de vänder sig om. Det räcker med en blick. Jag har sett hur man dragit fingret över halsen som för att säga ”jag skär halsen av dig”. Efteråt har de väntat kvar för att ta sig ett ”snack” med motståndarsupportrarna. Som att de vill prata med dem. De tar sig ändå den rätten. Uppfostringssamtal kallas det kanske? Vem uppfostrar egentligen vem? Man skrämmer andra supportrar till tystnad. Vem vågar ingripa. Vem vågar säga till. Man skrämmer klubbledare och spelare när de inte agerar som de borde. Ofta används inte hot i juridisk mening utan mer förtäckta, dolda hot. Slipat. Smart. Men precis lika skrämmande, precis lika hotfullt. Supportrar läser några dagar senare i media att det inte förekom något hot. Varför avgick de då? Varför blev de rädda? Det förekom ju inget hot.  Inget brott. Inget fel. Vissa resonerar så. Vad skulle du som företagsledare göra om HA eller Bandidos kom till ditt jobb och ställde krav. Ställde ultimatum. Vi är alla olika. Reagerar olika.

Supporterföreningar tar ofta inte avstånd från huliganer kan jag tycka. Egen reflektion. Kanske vågar de inte. Kanske vill de inte. Det är lättare att skylla på någon annan.

Media kanske? Eller ännu hellre polisen. Övervåld. Alltid detta övervåld.

Det spelar ingen roll om stolar och bord flyger mot polisen. Om gatstenar kastas, om huliganer anfaller polis. Övervåld. Alltid övervåld. Jag kanske är färgad? Kollegial? Kåranda? Kanske. Förmodligen inte. Nej jag tyckte så här innan också. Hamnade aldrig i bråk eller våldsamma upplopp. Jag hamnade aldrig i polisens väg. Inte mina vänner heller.

Poliser är ofta också supportrar. Väldigt många poliser är stora fan av fotbolls och hockeylag runt om i Sverige. I Stockholm håller många på AIK, Djurgården och Hammarby. Många går på matcher. Många har säsongskort. Många har stått i klacken när de var yngre. Det är inte ”vi mot dom” som många i vissa kretsar så gärna verkar vilja tro.

Alla pratar om ansvar. Vems ansvar är det. Polisens? Klubbarnas? Politikernas? Supportrarnas? Medias? Nej det är huliganernas ansvar. De som väljer att hota och slåss. De som väljer att förstöra och misshandla. Politikerna kan göra sitt jobb genom att ta detta på allvar. Inse att det är ett samhällsproblem. Ge polis, klubbar och rättsväsendet verktygen att ta tag i problemen. Anmälningsplikt, utökat tillträdesförbud, maskeringsförbud och hårdare straff för brott som våldsamt upplopp borde vara självklarheter. Men först skall det utredas. Utredas in absurdum. Kommissioner skall tillsättas. Statliga utredningar startas. Samordnare anställas. När resultatet sedan inte passar startar man en ny utredning. Byter ut samordnaren mot någon mer ”lämplig” med bättre åsikter. Mer passande åsikter. Enklare så. Kommer något hända nu?

Något måste hända nu. Det räcker nu.

Vila i frid supporter. 

/Djurgårdssupporter sedan ca 30 år tillbaka. Polis i några få.