Hur rätt hade inte Anders Göranzon

I sitt sommarprat, häromdagen, beskrev Anders polisens eviga dilemma. Polisen ska ingripa med fasthet, men helst mot just de som den som vet hur, ogillar mest. Att försöka förklara juridiskt komplicerade samband som grundlagsskydd eller proportionalitetsprincipen på Twitter, är dömt att misslyckas. Polisen ska med Anders ord vara hårdare och mjukare, kompromisslösa men förstående...

I samband med en aktuell demonstration som fått flytta från Mynttorget till Medborgarplatsen, har polisen således fått kraftig kritik från dem som menar att demonstrationen borde upplösas och  (en del av) deltagarna utvisas. Eller att motdemonstranterna borde gripits och internerats. (minst)

Sannolikt är polariseringen mellan åsikterna som nu fäktas på Twitter så stora att varje försök till förklaring är lönlöst. Desto större beundran känner vi på Blåljus för polisens företrädare, på Medborgarplatsen, på polisen.se och på Twitter, som ändå försöker. Vi väljer att avstå.


Möjligen kan vi drista oss till att påpeka att det går åt en del poliser att skydda demokratin. Och det är inte ens valår. Ännu.

Vi vågar oss ändå på att hänvisa till en stridbar debattör, vars åsikter i allt man inte behöver dela. Men, med det sagt sätter hon i denna artikel fingret på hur stort avståndet mellan vad polisen anses böra göra jämfört med vilka resurser och vilket lagstöd polisen och samhället har.

Blåljus kan inte gå i god för att varje detalj i Katerinas artikel är korrekt, men vi har förstått att det finns en liknande problematik när mycket unga gärningsmän begår mycket grova brott och blir omhändertagna av polisen...

Tommy Hansson