Insändare till Blåljus om UMF

Insändare uttrycker sin författares mening. Den kan, men behöver inte, sammanfalla med den uppfattning som styrelsen i polisfacket i  Stockholms län har. Insändare i relevanta polisfrågor publiceras utan ändringar eller strykningar utom i de sällsynta fall då texten bedöms närma sig tryckfrihetsbrott.

Du vet väl att din identitet är helt skyddad, om du så önskar, när du skriver inlägg på Blåljus? Det är trevligt om du skriver under fullt namn. Men utan tvekan kan starka skäl tala för att välja en signatur istället. Genom inloggningen finns ditt egentliga namn tillgängligt för ansvarige utgivaren. Det är ett krav för att Blåljus ska kunna ta ansvar för publiceringen. Men ditt namn kommer under inga omständigheter längre än så. Det är ingen som frågar efter det och skulle någon göra det skulle denne mötas av kalla handen. Grundlagen är klar på den punkten. 

”Experter”, journalister, fackliga företrädare och chefer uttalar sig om vårt forum. Britta Svensson, som i övrigt har många rätt, skriver i Expressen att vi poliser borde lämna vårt ”hemliga hatforum” och berätta. Nu vill vi, två poliser som jobbar i yttre tjänst, berätta hur vår ”verklighet” ser ut bakom rubriker och löpsedlar.

Vi vill bemöta den massiva kritiken och förklara vad som krävs av en polis i yttre tjänst i Sverige idag. Precis som alla andra människor, behöver vi ibland ”prata av oss”.

Först och främst vill vi poängtera att det verkligen inte handlar om något ”hatforum”. Det är en orättvis och generaliserande beskrivning. För oss är det ett ”ventilationsforum”. Ett slags debriefing. En debriefing som vi som allt som oftast saknar.

Att vara polis är självvalt och något vi känner stolthet inför. Vi är också bror och syster, förälder, vän och kollega. Till yrket är vi polis. ”Bakom” uniformen finns en människa precis som alla andra. En människa med både tankar och känslor. Att påstå att en polis alltid är en polis är inte rättvist. Många tycker det är olämpligt att vi ens uttalar oss om saker och ting. När politiker öppet pratar om att begränsa vår yttrandefrihet blir vi förundrade och förskräckta. Vad är nästa steg? Kan man begränsa yttrande- och tryckfriheten för en viss grupp människor?

En polis i yttre tjänst har idag en ingångslön på ca 21 000 kronor. Efter några år kan man komma upp i 24 000. Med ansvarsområden mätt är det en låg lön. Att det var ett relativt lågavlönat yrke visste vi innan vi sökte till polishögskolan, men lönetrappan och vårt arbetstidsavtal har försämrats avsevärt i och med ATA08. Detta har resulterat bland annat i fler arbetstimmar, sämre OB-ersättning och fler helgpass. OB-ersättning får vi inte förrän klockan 22 och då talar vi om en minimal ersättning. Pratar vi storhelger som jul- och nyår, när man helst vill vara med nära och kära, räcker ersättningen knappt till arbetspassets lunchlåda. Att tidigare jobbat var tredje helg till att idag slita sig från familjen varannan helg tär på den sociala tillvaron. Det var tillräckligt jobbigt att vara treskiftsarbetare i yttre tjänst redan innan dessa förändringar. I och med detta rubbas vår sömncykel. Ibland sover vi inte alls. Vilket leder till problem med magen, ryggen och huvudvärk. Många gånger får vi inte ens möjlighet att äta under ett arbetspass. Detta gör att många poliser inte orkar längre och söker andra tjänster inom polisen.

Vi möts ständigt av våld, hot, spottloskor och förolämpningar men vi skyddas inte tillräckligt av rättsstaten Sverige. Vår rätt till skadestånd är begränsad då domstolar bestämt sig för att vi som yrkesgrupp skall tåla mer. Det händer att åklagaren inte ens tar upp våra ärenden. Vi har exempel på detta. Vi utreds av interna utredningar. Dessa utredningar blir professionellt och noggrant utredda. Många tror inte att så är fallet.

Att svära eller bete sig illa mot polisen är inte straffbart eller ens ordningsstörande som i andra länder. Att bete sig illa mot allmänhet däremot, ses som en ordningsstörning och kan ge konsekvenser. Lagen är inte lika för alla. Det skapar frustration.

Vi griper kriminella. Åklagare släpper ofta ut dem innan vi ens hunnit klart med avrapporteringen. Ungdomar som skrattandes lämnar polisstationen, mycket väl medvetna om att de inte kommer att straffas nämnvärt eller ingenting alls för de brott de begått. Något de mer än gärna både utnyttjar och gärna påpekar när vi träffar på dem någon dag senare.

Vi spenderar timme efter timme med avrapportering i system som antingen är omodernt som RAR eller misslyckade som det nya programmet PUST Siebel. Avrapportering som allt för ofta leder till ingenting, förundersökningsbegränsning, åtalsunderlåtelse eller lägsta möjliga straff i våra svenska domstolar. Avrapporteringen är en anledning till att polisen allt för sällan syns ute på våra gator. Andra anledningar är ekonomiska besparingar inom polisen. Poliser i yttre tjänst tvingas ”in” för att utreda och underlätta balanserna. Poliser får jobba som arrestvakter och får av den anledningen inte chans att jobba i yttre tjänst. Vi tampas konstant med mål och krav från politiker, inte speciellt insatta i vår verksamhet, våra begränsningar, våra förutsättningar eller kanske det mest väsentliga, hur den svenska polisen egentligen mår.

Vid tillfällen när poliser skjuter i tjänsten är det oftast i nödvärn. I ett fall gick en advokat ut i media och anklagade polisen för mord. Ett brott som kräver uppsåt. Det är tillräckligt jobbigt för den enskilda polisen ändå. Vi möts av misstro. Journalister och proffstyckare vars polisiära kunskaper torde vara relativt begränsade går ofta ut med hård kritik mot ingripandet. Kan de verkligen känna till alla parametrar som bidrar till att polisen tvingas avlossa skott mot annan människa? Befann de sig på plats vid den extrema händelse som poliser tvingas uppleva? Kan man verkligen sätta sig in i den tankeverksamhet, den ångest som polismannen har när denne tvingas ta ett sekundsnabbt beslut kring situation, omgivning, taktik, lagar, regler, moral, känslor, förpliktelser, liv och död.

Att då anklagas för att vara feg är en förolämpning mot en hel yrkeskår som utsätter sig själv för stor fara för att i slutändan skydda andra medborgare.

Många poliser tycker inte att våra högsta chefer tar poliser i tillräckligt försvar. Att de inte står upp för sin personal. Istället för att sätta sig in i vårt arbete, lyssna och försöka förstå sig på verksamheten och dess komplexitet. Det väcker frustration och besvikelse i de egna leden.

Händelser som innebär både liv och död, stress och press, glädje och sorg och hela spannet däremellan ger oss poliser en ryggsäck av erfarenheter som måste få bearbetas och ventileras. Lägg då även på ständigt ifrågasättande från politiker, egna högre chefer, media och allmänhet. Någonstans måste det finnas utrymme för den enskilde polismannen/den lilla polisgruppen eller den stora ”kårmassan” att uttrycka sina åsikter, känslor och tankar…

Under våra år som poliser har vi haft yrkeshandledning vid endast ett fåtal tillfällen. Denna handledning har varit bristfällig. Många gånger har handledaren ingen erfarenhet av poliser eller de problem som vi ställs inför. Möjligheten till debriefing efter omskakade händelser finns men det är inte alltid vi får möjligheten att delta eller att det ens anses vara nödvändigt.

UMF var ett stängt forum med ett viktigt syfte. Inget för allmänheten att ta del av och inget som någon skulle kunna ta illa vid sig eller bli sårad av. Alla har rätt att välja forum som passar dem bäst. Vi valde detta för att underlätta vår vardag, för att lätta på trycket för att ventilera våra känslor. Ibland skrivs det saker i affekt vilket är sorgligt. Det är naturligtvis inte okej om det blir fel. Ledsamt nog slutar det här med ett mediadrev mot en hel yrkeskår. Avsikten är naturligtvis att göra rätt, skapa trygghet och en bra relation till alla människor i samhället.

Detta är lite av den krassa verkligheten och kan förstås tolkas som bitterhet. Vi är inte alls perfekta men vi är inte värda att stå tills svars för varje enskild situation som media gör rubriker på. Vi är en yrkesgrupp med över 20.000 poliser. Vi önskar lite förståelse, andrum och respekt.

Polisassistent David Lundberg & Polisinspektör Lisa Andersson

Ingripandeverksamheten/Polismyndigheten Stockholms län

Blåljus kommentar: Britta Svensson uppmanade i en krönika i Expressen poliserna på UMF att "Lämna ert slutna hatforum och förklara, öppet, med namn, bild och rätt identitet hur er värld ser ut. Vi kommer att lyssna." David och Lisa skickade in ovanstående text, som Expressen inte fann värd att publicera. Blåljus gör en annan bedömning.

Tommy Hansson