Kommentar till en tvivelaktig dom

Bakgrund

Den polisman som åtalats för framkallande av fara för annan[1], efter att han vid konfronta­tion med beväpnad rånare avlossat flera skott som träffat i ett gym, fälldes av en enig tings­rätt.

Händelsen inträffade den 6 mars 2012, efter att tre män försökt råna en guldsmedsbutik. Två av rånarna flydde till fots från butiken, men konfronterades strax av tre uniformerade polis­män. Då en av rånarna var pistolbeväpnad och riktade vapnet mot de tre polismännen, sköt poliserna verkanseld i nödvärn. Inget av de avlossade skotten träffade någon person. Det visade sig efter konfrontationen att rånaren använt en startpistol, och att polisernas verkans­eld tagit dels i en yttervägg och dels i ett glasfönster till ett gym bakom rånaren. I gymmet befann sig flera personer, som genom skottlossningen hamnade i livsfara.

Brotten

Brottet ”framkallande av fara för annan” kräver att man genom grov oaktsam­het framkallar konkret fara för liv eller svår kroppsskada, något tingsrätten med stöd av den tekniska bevisningen anser fastställt. Tingsrätten menar att frågan huruvida polismannen borde ha uppmärksammat att han sköt mot ett gymfönster är central för själva oaktsamhets­bedömningen. Fönstret hade en skyddsfilms­beläggning, och polismannen har anfört att han inte uppfattade att det var ett fönster. Han har även uppgett att han drabbades av vad tingsrätten benämner som ”tunnel­seende” i samband med skjutningen. Tingsrättens mening är att man generellt måste kunna ställa höga krav på aktsamhet i en polismans vapen­hantering, i synnerhet i tätorter. Dessutom anför rätten skjutavståndet och det faktum att polismannen skjutit mot en för honom ”okänd bakgrund”. Den samlade bedömningen är att polismannen har uppträtt grovt oaktsamt.

Intressant i sammanhanget torde inledningsvis inte minst vara tingsrättens generella bedöm­ning angåen­de att som polis bruka vapen i tätort. Att vara vapentränad polis verksam i tätort är enligt tingsrätten nämligen de första omständigheter som ska läggas till de rent situations­specifika, för att bedöma huruvida man sammantaget kan bedömas ha uppträtt oaktsamt eller inte – något som alltså kan vara värt att notera för poliser verksamma i tätorter.

De angivna situationsspecifika konkreta omständigheterna i oaktsamheten – att polis­mannen har avgivit verkanseld på 29 meter och att han inte förmått att artbestämma bak­grunden – kan i förstone tyckas högst rimliga att anföra.

Poliser övar pistolskytte på huvudsakligen upp till 20 meters avstånd, varför polismannen i aktuellt fall skjutit på tio meters längre avstånd än vad han är van vid. Avstånd har utan tvekan en avsevärd inverkan på träffsäkerheten. Därför bör vi som poliser, med anledning av tingsrättens argumentation, fundera över på vilket avstånd det kan anses vara oaktsamt att avge verkans­eld. Tingsrätten ger en viss vägledning, när man hänvisar till anförd amerikansk statistik över skottväxling mellan polis och beväpnade gärningsmän. Enligt denna statistik så registreras i princip inga träffar på avstånd över 15 meter. Verkanseld på större avstånd än så kan alltså även det utgöra en del i en oaktsamhetsbedömning.

Angående oförmågan att artbedöma av bakgrunden, som tingsrätten anser är central för oaktsamhetsbedömningen, så tar tingsrätten ingen hänsyn till att polis­mannen säger sig ha drabbats av det feno­men som populärt kallas för tunnelseende, alltså att uppmärksamheten smalnar av och blir mer fo­ku­serad i stressfyllda situationer.[2] Hot­inducerad stress begränsar eller stryper informations­­flödet från omvärlden till hjärnan. För synsinnet gäller exempelvis att stimuli i synfältets periferi inte uppfattas.[3] (För en popul­ärvetenskaplig genomgång av vad som avses med detta rekom­men­deras Vetenskapens världs serie ”Din opålitliga hjärna” del 1/3.[4])

Det kan konstateras att både den tilltalade polismannen och en av hans bägge kollegor hävdar att de drabbades av tunnelseende vid konfrontationen. Den tilltalade polis­mannen vittnade vidare om att ”hans fokus helt låg på rånarens vapen” och att han ”inte hörde sina egna skott”, typiska effekter av ökad foku­sering och avsmalnad uppmärksamhet i tunnel­seende.

Polismannen hävdar alltså inte att han upp­fattade något annat än ett glas­fönster, utan just att han inte såg att det var ett glasfönster – en god beskrivning av att stimu­li i synfältets periferi inte uppfattas. Det finns sammantaget flera konkreta omständlig­heter som talar för att polis­mannen drabbades av tunnelseende. Denna högst mänskliga reaktion, som så all­varligt inskränker våra sinnen, fäster alltså tingsrätten inget avseende vid i sin bedömning utan håller istället polismannen juridiskt ansvarig för allmängiltiga tillkorta­kommanden i den mänskliga förmågan.

Viktigt att ha i åtanke är att polismannen begått ytterligare ett brott, som inte varit föremål för prövning i tingsrätten. Förutom att ha framkallat fara för gympersonalen, så har han givetvis även framkallat fara för den beväpnade rånaren. Eftersom åklagaren gjort bedöm­ningen att denna brottsliga gärning mot rånaren så uppenbart har täckts av ansvarsfriheten i nödvärnet, så har han emellertid omedelbart nedlagt förundersökningen för detta brott.

Ansvarsfriheten

Nödvärn

Tingsrätten menar att polismannens agerande är att betrakta såsom både nöd[5] och nödvärn[6] - samtidigt. Rätt till nödvärn förelåg i detta fall mot ett påbörjat eller över­hängande brottsligt angrepp på person[7], nämligen på polismannen själv och på dennes bägge kollegor. Det våld som används i nödvärn får inte vara uppenbart oförsvarligt. Det innebär att de polisiära behovs- och proportionalitetsprinciperna inte är tillämpbara, och att den angripne ska ha förmånen av en relativt bred marginal vid bedömningen huruvida denne hållit sig inom gränserna för nödvärnsrätten.[8]

Mer specifikt angående aktuellt fall kan anföras att:

• ansvarsfrihet vid nödvärn gäller även då gärningsmannen felaktigt tror att för­hållande är sådana att, om de förelegat, skulle ha gjort hans handlande straffritt på grund av någon objektiv ansvarsfrihetsgrund – så kallat putativt nödvärn.[9]
• ett angrepp ska inte anses vara avslutat förrän det är uppenbart att det upphört, exempelvis då angriparen är oförmögen att fortsätta sitt angrepp.[10]
• det föreligger som huvudregel ingen skyldighet att gå undan hellre än att stå kvar och försvara sig.[11]
• det är åklagaren som har bevisbördan för att ansvarsfrihetsgrund inte föreligger[12], något som alldeles uppenbart gäller även vid putativt nödvärn.
• i både förarbetena till PL[13] och i tidigare doktrin (Jareborg) hävdas att större krav får ställas på en polisman än på andra i en nödvärnssituation, eftersom en polisman till följd av sin utbildning har särskilda förut­sättningar att hantera en våldssituation. Senare doktrin (Norée) framför tvärtom att något lagstöd för en åtskillnad mellan poliser och andra individer inte finns, och att försvarlighets­bedömningen därför bör vara densamma oavsett vem som åberopar nödvärn. Däremot bör det finnas skäl att ställa högre krav på polismän vid en excessbedömning.[14]
• nödvärns­handlingen ska vidare rikta sig mot angriparen, om försvarsåtgärden istället riktar sig mot tredje man ska gärningen istället bedömas enligt nödreglerna.[15]

Nöd

Ansvarsfrihet vid nöd föreligger så länge nödvåldet inte är att anse som oförsvarligt när fara hotar liv och hälsa. Kravet på att våldet inte får vara oförsvarligt innebär i praktiken att man, för att kunna avgöra våldets försvarlighet, måste göra samma avvägningar som gäller enligt en polismans behovs- och proportionalitetsprincip.[16] Att avvägningen måste göras innebär emellertid inte att det föreligger något krav på att följa principerna vid en nödhandling, eftersom ansvarsfriheten inte kan inskränkas.[17]

Mer specifikt för angående aktuellt fall kan anföras att:

• avgränsningen mellan en polismans laga befogenhet och nöd går vid den punkt där det primära inte längre är att genomföra en tjänsteåtgärd, utan att rädda polis­mannen från en situation som i värsta fall kan kosta honom [eller någon annan] livet.[18]
• hur faran har uppstått saknar betydelse.[19]
• i de fall nödfaran härrör från ett brottsligt angrepp, tillämpas nödreglerna endast i de fall då försvarsåtgärderna riktar sig mot någon annan än angriparen.[20]
• det som skyddas av nödhandlingen bör vara av väsentligt större vikt än det som offras, varför det inom doktrin hävdats att det inte skulle vara tillåtet att rädda sitt eget liv genom att offra någon annans.[21]

Excess

För såväl nödvärn som nöd gäller ansvarsfrihet även för excess – ansvarsfrihet gäller även den som använt mer våld än nöd och nödvärn medger, om omständigheterna var sådana att han svårligen kunnat besinna sig. Man måste räkna med en relativt bred marginal till den tilltalades förmån även vid excessbedömningen[22], något som även gäller vid putativexcess.[23] Vid bedömning av excessen ska både händelseförloppet och gärningsmannens personliga förutsättningar att hantera detta vägas in.[24]

Skjutkungörelsens allmänna råd

Om en polisman i en nöd- eller nödvärnssituation så finner det möjligt ska han beakta skjut­kungörelsens allmänna råd. Detta innebär att polismannen, innan han använder sitt vapen, särskilt ska beakta risken att utomstående kan komma att skadas. Innan han avlossar något skott ska han varna den andre, om sådan varning inte är otjänlig. Dessutom ska han, om inte omständigheterna tvingar till något annat, först avlossa varningsskott. Vid skottlossning mot person ska han eftersträva att endast tillfälligt oskadliggöra den andre. Enligt RPS föreskrifter innebär detta att verkanseld i första hand ska riktas mot benen, när så är möjligt.[25]

Sammanfattning

Den juridiska gärningen

Mycket talar för att själva kärnan i den juridiska bedömningen ligger vad som är att betrakta som en juridisk gärning, en teoretisk övning av den högre juridiska skolan. Tingsrätten anser rörande ansvarsfrihetsgrunderna nöd och nödvärn, med tillhörande excess, att polismannen agerade i nödvärn gentemot den be­väpnade rånaren (brottslig gärning 1) och i nöd gentemot personerna i gymmet (brottslig gärning 2). Resonemanget baserar sig på att tingsrätten delar upp polismannens samlade agerande i två helt åtskilda juridiska gärningar. Det medvetna framkallandet av fara för rånaren är att bedöma som (putativt) nöd­värn, för vilket ansvars­frihet föreligger. Den fara som polismannen i samma agerande omedvetet fram­kallat för tredje man bedöms som (putativ) nöd. Om såväl handling som effekt drabbat hotet (alltså om polis­mannen bara träffat rånaren), skulle därmed sannolikt hela agerandet ha varit straffritt oavsett konsekvensen för rånaren. Ett färskt sådant exempel är det väpnade rånet i Södertälje, där en polisman sköt ihjäl en beväpnad rånare i (putativt) nödvärn. Den polis­mannen gjorde sig sannolikt skyldig till vållande till annans död, ett brott som uppen­barligen täcktes av ansvarsfrihetsgrunden i nödvärnsparagrafen, efter­som den aktuelle åklagaren valde att inte väcka åtal mot polismannen.

Komplikationen uppstår alltså när effekten av polismannens verkanseld inte träffar själva hotet. Om effekten av nödvärnshandlingen träffar någon annan­stans menar tingsrätten att polis­mannen endast kan hävda ansvarsfrihet med stöd av nödparagrafen, eftersom något hot mot polismannen inte riktats från det område där effekten uppstod. Konsekvensen blir att det straffria våldet begränsas från ”inte uppenbart oförsvarligt” (nödvärn) till ”inte oförsvarligt” (nöd).

Resonemanget synes högst rimligt för den händelse att ett agerande riktas i någon annan riktning än mot hotet. Ett sådant exempel är det fall då en person angreps av en grupp individer, försökte fly från platsen i bil, men körde in i en folksamling och skadade flera personer. I detta fall både riktades handlingen mot och uppstod effekten hos annan än hotet, varför den ansvarsfrihet som prövades för gärningen var nöd och inte nödvärn.[26]

I här aktuellt fall prövas emellertid något helt annat, nämligen ett agerande där polismannen riktat sin verkanseld mot ett hot i form av en beväpnad rånare, men där effekten av hand­lingen uppstått i ett gym bakom rånaren. Då tingsrätten delar upp polismannens agerande i två helt skilda juridiska gärningar, kommer den logiskt nog fram till slutsatsen att ansvars­friheterna inte heller konkurrerar med varandra, eftersom man i annat fall borde ha beaktat att den ansvarsfrihet som är mest för­delaktig för den tilltalade ska tillämpas.

Logik baserad på den allmänna rättsuppfattningen och logik baserad på juridisk doktrin och rättstillämpning går inte alltid hand i hand. För en juridisk lekman som mig själv framstår det som fullständigt klart att polismannens samlade agerande i aktuellt måste betraktas som en juridisk gärning där handlingen vidare riktat sig mot det hot som framkallat nödvärnet, alldeles oavsett var effekten av handlingen har kommit att uppstå. Domen är nu överklagad, och prövningstillstånd har precis beviljats av Svea hovrätt. Om hovrätten skulle dela min syn på den juridiska gärningen, förefaller det högst sannolikt att polismannen kommer att tillerkännas full ansvarsfrihet för sitt agerande i nödvärn, och att någon ansvarsfrihets­bedömning rörande nöd över huvud taget inte kommer att genom­föras.

Tingsrättens bedömning av nödvåldet och nödexcessen

Så länge den brottsliga gärning som polismannen i nöd gör sig skyldig till genom att med sin verkanseld missa hotet inte överstiger ”ej oförsvarligt våld”, och därtill hörande nödexcess, saknar resonemanget reell straffrättslig konsekvens för honom i betydelsen att han fort­farande går ansvarsfri. Tingsrätten anser, vilket försvaret inte motsatte sig, att polis­mannen genom att missa rånaren gjorde sig skyldig till framkallande av fara för annan. Detta är ett brott som tingsrätten menar inledningsvis täcktes av nödvåldet. Då polismannen under sin skott­lossning funderade över varför inget hände med rånaren, men ändå fortsatte att skjuta, menar tingsrätten att polismannen agerade i nödexcess. Någon gång under polismannens agerande, i vart fall från den stund då han laddade om sitt vapen, menar tingsrätten emellertid att polismannens rätt till såväl nödvåld som nödexcess upphörde. Tingsrätten anser således att den fara som polismannen framkallade visserligen ligger på en nivå som täcks redan av nödvåldet, men att polismannen måste hållas ansvarig för framkallande av fara för annan för de skott som polismannen avlossat sedan nödsituationen, enligt tingsrätten, upphört.

Den samlade grunden för att polismannens rätt till nödvåld upphörde anges av tingsrätten till att:

• polismannen kunde/skulle ha tagit skydd bakom en bil och avvaktat (enligt tingsrättens tolkning lärs det vid polisens vapenutbildning ut att en polisman i första hand ska söka skydd när en fara uppstår)
• polismannen bar skyddsväst
• polismannen genom sin vapenutbildning måste ha förstått att det var mycket svårt att träffa rånaren på det avståndet
• en polisman mellan varje skott ska genomföra målkontroll för att avgöra huruvida ytterligare skott ska avlossas eller om det finns andra alternativ.

Jag menar att detta tingsrättens resonemang är direkt felaktigt avseende alla de anförda skälen. En bil kan knappast betraktas som ett fullgott skydd mot skottlossning, något som polis­mannens vapenutbildning torde ha gjort honom uppmärksam på. Att söka skydd bakom en bil förflyttar honom därför inte ur den (inbillade) nödvärnssituationen. Även om polis­mannen skulle finna en möjlighet att söka skydd och undkomma nödvärnssituationen för egen del, så kvarstår dessutom nödvärnssituationen för polis­mannens bägge kollegor. Kolle­gorna hade inget fordon att söka skyl bakom. Tingsrätten bortser därför helt från det faktum att om polismannen skulle ha upphört med att försöka bekämpa hotet för att söka skydd för egen del, så skulle nödvärnssituationen för hans bägge kollegor fortfarande inte ha upphört. Något sådant krav på tvingande underlåtenhet att agera i andras nödvärn torde inte före­ligga.

Polismannen har vidare ett långtgående krav på sig som polis att ingripa, och kan därför inte utan vidare upphöra att agera mot rånaren. Tingsrätten tolkar i sin analys av­slutnings­vis den polisiära skjutinstruktör som vittnade i rätten angående polisens vapen­utbildning så selektivt att hans vittnesmål i domen framställs direkt missvisande. Skjut­instruktören vittnade, vilket framgår av det sammanfattade vittnesmålet, om att en polisman tränas i att vid fara söka göra en avvägning mellan att både försöka finna skydd/skyl och att verka mot hotet.

Än mer anmärkningsvärt är tingsrättens hårresande resonemang kring skyddet i polis­mannens skydds­väst, som enligt tingsrätten ger ”ett visst skydd mot kulor, även om västen naturligtvis inte skyddar huvudet och hela kroppen”. I förhöret med polismannen står även att han bar en ”skottsäker väst på sig som skyddar mot pistolammunition”. Det måste vara tingsrättens tolkning, för så kan knappast polismannen ha uttryckt det. Faktum är att västen skyddar mycket mindre än så. Bara under vissa omständigheter skyddar det lilla område av polisens ordinarie skyddsväst som täcks av den extra traumaplattan, mot den ammunitions­typ som är absolut vanligast i Sverige – nämligen försvars­maktens m/39B. Fullgott skydd ger således skyddsvästen inte sin bärare ens där västen täcker kroppen.

Polismannen sköt mot ett mål på 29 meters avstånd, något som överstiger den polisiära vapenträningen som vanligen inte överstiger 20 meters avstånd. Att avstånd är en för­svårande faktor för träffmöjligheten torde framstå som alldeles uppenbart, men att anföra de extra tio metrarna som skäl för att polismannen borde ha övervägt det extra avståndet och därför ha slutat skjuta är, enligt min uppfattning, helt enkelt orimligt. Dels är det orimligt eftersom han då skulle ha försatt sina kollegor i ett mer utsatt läge genom att lämna dem ensamma med den beväpnade rånaren. Dels är ett sådant logiskt och strukturerat resone­mang, menar jag, näst intill övermänskligt att föra under en sådan press som polis­mannen befann sig i. Polismannen vittnade, som nämnts, själv om att hans fokus ”helt låg på rånarens vapen” och att han drabbades av vad som av tingsrätten benämns ”tunnelseende”. Det finns heller ingen polisiär vapenutbildning som kan frånta oss de begränsningar som vår mänskliga konstruktion försett oss med. Då är det heller inte rimligt att vi ska hållas juridiskt ansvariga för tillkortakommanden hos de medfödda mänskliga sinnena.

Avslutningsvis anför tingsrätten (antydningsvis) otillräcklig målkontroll som skäl för att rätt till nödvåld inte förelåg. Enligt mitt förmenande har polismannen tvärtom genomfört en alldeles utmärkt målkontroll. Han har bara avgett verkanseld under den tid som han och hans kollegor varit utsatta för (om än inbillat) dödligt våld – så snart som rånaren kastat sitt vapen upphörde polismannen med sin eldgivning.

Tilläggas bör att det samlade agerandet från första till sista skott är en mycket kort tids­period, av vad som går att bedöma från en av de smartphonefilmer som publicerats på Expressens hemsida[27] rör det sig om totalt femton sekunder (det första skottet är inte den åtalade polismannens). På de femton sekunderna menar tingsrätten således att polis­mannens ansvarsfrihetssituation skiftat från nöd till nödexcess och där­efter till avsaknad av såväl nöd som nödexcess, alltså tre helt olika juridiska skeden. För en lekman som mig själv låter det helt orimligt. Enligt min bedömning utgör bara det korta händelseförloppet i sig en grund för att anse att hela polismannens agerande bör täckas av i vart fall någon av ansvarsfrihetsgrunderna med tillhörande excess.

Avslutande kommentar

Sammanfattningsvis finner jag det av flera skäl högst troligt att Svea hovrätt kommer att göra en annan bedömning än Stockholms tingsrätt.

Först och främst menar jag att polismannens agerande är att bedöma som en juridisk ansvarsfrihetsgärning med två brott. Jag ifrågasätter visserligen inte att polismannen genom sitt agerande har försatt gympersonalen i en nödsituation, men då agerandet är att bedöma som en juridisk gärning uppstår en konkurrenssituation mellan polismannens nödvärn och den nöd han själv framkallar – en konkurrenssituation vid vilken den för den tilltalade mest fördelaktiga bedömningen måste göras.

Om Svea hovrätt mot förmodan skulle anse att polismannens agerande är att betrakta som två skilda juridiska gärningar, delar jag tingsrättens bedömning att den våldsanvändning som polismannen använt sig av täcks redan av vad som kan anses vara ”ej oförsvarligt” (nöd). Tvärtemot tingsrätten anser jag emellertid att hela polismannens agerande i så fall är att bedöma såsom nöd medelst excess.

Till sist - självklart berövar ingenting i ovanstående juridiska övning målsägandena varken den livsfara, den ångest eller den kränkning som de utsatts för. Hur uppenbart tragiskt och orättvist detta än är, rättfärdigar det emellertid inte att polismannen ska hållas juridiskt ansvarig för ett agerande där han i nödvärn sökt freda sitt och kollegornas liv.

Carsten Alvén, polisinspektör och skyddsombud vid Norrmalmspolisen i Stockholm city