Kvinnliga poliser diskrimineras i stadsdelen Ronna
INSÄNDARE:
Läste i DN att det är si och så med hur poliskontoren fungerar. I artikeln nämndes Ronna som ett där det inte går så bra. Jag är inte förvånad. För 30 procent av Stockholms läns poliser är tjänstgöring i Ronna en ständig bitter kamp som man till slut blir dödstrött på. De 30 procent som är kvinnor.
Det är bäst jag först säger att jag är sambo med en man från ett land rätt långt härifrån. Hans underbara familj och många av hans vänner är också mina nära och kära. Försök inte slå mig i skallen med att jag har fördomar mot utlänningar. Jag jobbar hårt med att inte generalisera. Jag försöker alltid se individen.
Men i ett område som Ronna (det finns flera exempel) finns en utbredd kvinnosyn med rötter någonstans långt före Gamla testamentet. Jag generaliserar inte nu. Det här är norm bland ett stort antal män där. Är du kvinnlig polis där så se till att du aldrig blir ensam med män. Se till att alltid ha en kollega intill som hör och ser. Annars får du tillmälen kastade i ansiktet som jag inte vill upprepa här. Hora är ett av de snällare.
Är du där tillsammans med en manlig kollega blir du för övrigt totalt utfryst och inte tilltalad. Inte ens tillmälen ödslar man på en så lågt stående varelse som en kvinna. Det är den manlige polisen man vänder sig till från början till slut. Det finns ett antal andra trakasserier mot kvinnor i polisuniform som man tar till också.
Jag läste i Blåljus artikel om kvinnliga poliser 50 år om en kvinnlig kollega från Södertälje. Hon bekräftar min bild. Jag beundrar henne väldigt mycket för att hon står ut. Jag skulle inte göra det. Som polis måste man acceptera att det alltid finns några personer som tycker illa om oss och visar det också. Men att 50 procent av befolkningen föraktar och hatar en det är lite för mycket.
Till saken. Om en svensk man gav tydliga, offentliga uttryck för en kvinnosyn av det här slaget skulle medierna korsfästa honom mitt på Norrmalmstorg. Journalisternas förakt skulle inte veta några gränser och de skulle smula sönder honom i småbitar.
Varför gäller den här inställningen inte ett antal män i Ronna? Är det den eviga politiska korrektheten bland journalister som gör att man inte törs säga som det faktiskt är? Är det meningen att de här männen ska föra sina fördomar och sin trångsynthet vidare till sina barn och så vidare i all evighet? Har vi aldrig, aldrig rätt att resa krav på att folk faktiskt ska ta seden dit de kommer? Vi kan naturligtvis inte tvinga dem. Men hur fel vore det att som journalist skriva om det och visa lite avståndstagande?
Och hur fel vore det av polisledningen att dunka näven i bordet och tala om att vi tål inte att några poliser diskrimineras. Av någon.
Malin
Polis i Stockholms län sedan fem år.
JOURNALIST:
Blåljus ringer reportern Ulrika By på DN som skrivit artikeln om poliskontoren.
- Jag håller med om att vi journalister väldigt ofta undviker att beröra sådana ämnen som Malin tar upp, säger hon. Jag tycker att vi ofta är fega på den punkten. Men när vi då backar för den etniska faktorn så beror det förstås på att vi inte vill bli utpekade som främlingsfientliga men också på att vi vet för lite. Vi hör folk påstå än det ena än det andra. Men vi får aldrig erfarenheten av hur det verkligen är att jobba som kvinnlig polis i utsatta områden.
Ulrika By är väl medveten problemet. Hon har skrivit om det i tidningen Scoop (engelska för ensamnyhet) och Blåljus har fått tillåtelse att citera ur artikeln:
”Vi lever i ett nytt Sverige. I det ökar fattigdomen, maktlösheten, segregationen, i det klarar vart fjärde barn inte av grundskolan, det gymnasieprogram som var tänkt att stötta dem med mest omfattande kunskapsluckor har blivit det största.
Vad värre: nyfattigdomen är till stor del etnifierad, varenda håla
har sitt lokala ”ghetto” och det finns inte en svenne som inte kopplar
de dåliga skolresultaten till andelen elever med utländsk bakgrund.
Men den etniska faktorn gör att vi backar, de riktigt svettiga berättelserna från och om denna medialt delvis mörklagda eller krångligt omskrivna verklighet är svåra att hitta.
Vi har inte orden, kanske inte modet och under tiden som vi funderar på hur vi ska skildra detta flyr de ”gamla” svenskarna i tysthet över de ökande klyftorna.”
Ulrika By beskriver sedan de här klyftorna med flera exempel. Hon slutar:
”Jag tror vi måste börja beträda denna minerade mark. Och åtminstone försöka ge alla våra invånare trovärdiga och problematiserade bilder av det Sverige som nu växer fram. Vi ska lyfta fram det som fungerar och i större utsträckning ge medborgarna verktyg att bli delaktiga, men vi måste också kritiskt granska de murar som byggs både av det svenska samhället och av dem som saknar ambitioner att integreras.
Se här, 2000-talets största journalistiska utmaning, eller? ”
BLÅLJUS KOMMENTAR:Malin riktar sig också till polisledningen. Länspolismästare Carin Götblad har just idag när detta publiceras hållit ett varmt applåderat anförande inför kvinnliga poliser i Folkets hus. Även utanför polisen ser man positivt på hennes polisiära ledarskap och hon är respekterad i vida kretsar. Hur vore det, Carin, att ta upp Malins kastade handske och använda den till att dunka näven i bordet? Ska vi verkligen tåla att kvinnor diskrimineras och trakasseras?
Varför tiger medierna
om diskriminering
av kvinnliga poliser?
Läste i DN att det är si och så med hur poliskontoren fungerar. I artikeln nämndes Ronna som ett där det inte går så bra. Jag är inte förvånad. För 30 procent av Stockholms läns poliser är tjänstgöring i Ronna en ständig bitter kamp som man till slut blir dödstrött på. De 30 procent som är kvinnor.
Det är bäst jag först säger att jag är sambo med en man från ett land rätt långt härifrån. Hans underbara familj och många av hans vänner är också mina nära och kära. Försök inte slå mig i skallen med att jag har fördomar mot utlänningar. Jag jobbar hårt med att inte generalisera. Jag försöker alltid se individen.
Men i ett område som Ronna (det finns flera exempel) finns en utbredd kvinnosyn med rötter någonstans långt före Gamla testamentet. Jag generaliserar inte nu. Det här är norm bland ett stort antal män där. Är du kvinnlig polis där så se till att du aldrig blir ensam med män. Se till att alltid ha en kollega intill som hör och ser. Annars får du tillmälen kastade i ansiktet som jag inte vill upprepa här. Hora är ett av de snällare.
Är du där tillsammans med en manlig kollega blir du för övrigt totalt utfryst och inte tilltalad. Inte ens tillmälen ödslar man på en så lågt stående varelse som en kvinna. Det är den manlige polisen man vänder sig till från början till slut. Det finns ett antal andra trakasserier mot kvinnor i polisuniform som man tar till också.
Jag läste i Blåljus artikel om kvinnliga poliser 50 år om en kvinnlig kollega från Södertälje. Hon bekräftar min bild. Jag beundrar henne väldigt mycket för att hon står ut. Jag skulle inte göra det. Som polis måste man acceptera att det alltid finns några personer som tycker illa om oss och visar det också. Men att 50 procent av befolkningen föraktar och hatar en det är lite för mycket.
Till saken. Om en svensk man gav tydliga, offentliga uttryck för en kvinnosyn av det här slaget skulle medierna korsfästa honom mitt på Norrmalmstorg. Journalisternas förakt skulle inte veta några gränser och de skulle smula sönder honom i småbitar.
Varför gäller den här inställningen inte ett antal män i Ronna? Är det den eviga politiska korrektheten bland journalister som gör att man inte törs säga som det faktiskt är? Är det meningen att de här männen ska föra sina fördomar och sin trångsynthet vidare till sina barn och så vidare i all evighet? Har vi aldrig, aldrig rätt att resa krav på att folk faktiskt ska ta seden dit de kommer? Vi kan naturligtvis inte tvinga dem. Men hur fel vore det att som journalist skriva om det och visa lite avståndstagande?
Och hur fel vore det av polisledningen att dunka näven i bordet och tala om att vi tål inte att några poliser diskrimineras. Av någon.
Malin
Polis i Stockholms län sedan fem år.
JOURNALIST:
Jag tycker ofta
vi är fega på
den här punkten
Blåljus ringer reportern Ulrika By på DN som skrivit artikeln om poliskontoren.
- Jag håller med om att vi journalister väldigt ofta undviker att beröra sådana ämnen som Malin tar upp, säger hon. Jag tycker att vi ofta är fega på den punkten. Men när vi då backar för den etniska faktorn så beror det förstås på att vi inte vill bli utpekade som främlingsfientliga men också på att vi vet för lite. Vi hör folk påstå än det ena än det andra. Men vi får aldrig erfarenheten av hur det verkligen är att jobba som kvinnlig polis i utsatta områden.
Ulrika By är väl medveten problemet. Hon har skrivit om det i tidningen Scoop (engelska för ensamnyhet) och Blåljus har fått tillåtelse att citera ur artikeln:
”Vi lever i ett nytt Sverige. I det ökar fattigdomen, maktlösheten, segregationen, i det klarar vart fjärde barn inte av grundskolan, det gymnasieprogram som var tänkt att stötta dem med mest omfattande kunskapsluckor har blivit det största.
Vad värre: nyfattigdomen är till stor del etnifierad, varenda håla
har sitt lokala ”ghetto” och det finns inte en svenne som inte kopplar
de dåliga skolresultaten till andelen elever med utländsk bakgrund.
Men den etniska faktorn gör att vi backar, de riktigt svettiga berättelserna från och om denna medialt delvis mörklagda eller krångligt omskrivna verklighet är svåra att hitta.
Vi har inte orden, kanske inte modet och under tiden som vi funderar på hur vi ska skildra detta flyr de ”gamla” svenskarna i tysthet över de ökande klyftorna.”
Ulrika By beskriver sedan de här klyftorna med flera exempel. Hon slutar:
”Jag tror vi måste börja beträda denna minerade mark. Och åtminstone försöka ge alla våra invånare trovärdiga och problematiserade bilder av det Sverige som nu växer fram. Vi ska lyfta fram det som fungerar och i större utsträckning ge medborgarna verktyg att bli delaktiga, men vi måste också kritiskt granska de murar som byggs både av det svenska samhället och av dem som saknar ambitioner att integreras.
Se här, 2000-talets största journalistiska utmaning, eller? ”
BLÅLJUS KOMMENTAR:Malin riktar sig också till polisledningen. Länspolismästare Carin Götblad har just idag när detta publiceras hållit ett varmt applåderat anförande inför kvinnliga poliser i Folkets hus. Även utanför polisen ser man positivt på hennes polisiära ledarskap och hon är respekterad i vida kretsar. Hur vore det, Carin, att ta upp Malins kastade handske och använda den till att dunka näven i bordet? Ska vi verkligen tåla att kvinnor diskrimineras och trakasseras?