Polisens skjutningar

Expressen har i en ledare riktat kritik mot andra tidningars beskrivning av händelsen i Gällstad, när poliser räddade livet på en kvinna, genom att skjuta den man som angrep henne med kniv. Annika Norée reder ut begreppen när det gäller polisens beväpning och dödsskjutningar.

Expressen (!) har i en ledare uppfattat hur polisens vapenanvändning hanterats i andra medier.

 

När polis i mellandagarna sköt ihjäl en man i Gällstad som av allt att döma försökte knivmörda en kvinna blev reaktionerna starka. Expressen skriver:

 

”Tidningarna hade kunnat skriva: "Äntligen har svensk polis räddat en kvinna från att mördas!". Men den vinkel medierna främst valde var denna: "Dödande polisskott har ökat."


Helsingborgs Dagblad, som hade just den rubriken, lät först en forskare få oroas över att polisskjutningar kan vara en ökande trend. Först i slutet av artikeln fick läsaren veta att polisen, efter att ha försökt med pepparsprej och batong, sköt den vilt huggande mannen för att rädda kvinnans liv.

 

Den valda vinkeln avspeglar en svensk mentalitet: att ofta sätta brottslingen framför brottsoffret. Detta märks inte minst vad gäller kvinnor som hotas och trakasseras.”

 

Så inleds en Expressenledare, som därefter för ett resonemang att våldsbenägna kvinnoplågare skulle bli fromma som lamm, om de bara försågs med en fotboja…

Förutsatt att överträdelse av kontaktförbud eller regler för fotboja skärps och ribban för att få restriktionerna sänks. Tidningen skriver:

 

Detta är inte anständigt. Sänk ribban, på med fotboja - och om förbudspersonen struntar i bojan är det dags för fängelse. Det får vara slut med det eviga daltandet vad gäller integriteten hos människor som systematiskt inkräktar på andras liv, trasar sönder deras psyken, får dem att leva med ständig stress och dödsskräck eller rentav tvingar dem att gå under jorden.


Även Annika Norée, docent och unversitetslektor vid Stockholms Universitet, tar samma dödsskjutning och det ökande antalet polisskjutningar som utgångspunkt för en betraktelse kring regelverket för svensk polis vapenanvändning.

 

Hon för ett intressant resonemang om att polisen borde få bättre möjligheter att använda skjutvapnen vid laga befogenhet för att inte hamna i så pressande lägen att nödvärnsskjutningar blir den enda möjligheten. Hon går på ett gediget sätt igenom lagstiftningen kring nödvärn och putativt nödvärn och förklarar hur det kan komma sig att poliser skjuter allt oftare. Det kan både handla om taktik och beväpning enligt Norée:

 

”Man kan vidare diskutera om inte flera av dödsskjutningarna hade kunnat undvikas om poliserna haft ett bra alternativ mellan batongen och tjänstepistolen. Ett mellanting kunde ha varit elpistol. Man kan också ifrågasätta om polisledningen handlat taktiskt lämpligt i några av fallen. Ledningen kanske i onödan försatte poliserna i situationer där de tvingades att bruka skjutvapen.”

 

Hon beskriver riskerna med knivangrepp mot poliser och andra:

 

”En sak är klar. För den enskilde polisen handlar det oftast om att skjuta eller att polisen själv eller någon annan dödas. Trots detta kan det vara svårt att fatta beslutet om att skjuta. Det gäller även vid angrepp med kniv, som vanligen är den mest riskfyllda situation en svensk polis kan hamna i. I drygt 15 procent av dessa situationer blir poliserna skadade.”

 

Norée funderar över varför skjutningarna ökar och skriver:

 

”Varför har antalet dödsskjutningar ökat? En förklaring kan vara att mer vapen är i omlopp och att antalet knivbeväpnade personer ökat. En annan förklaring kan vara att poliskåren blivit yngre och att den oftare än tidigare hamnar i farliga situationer. Det är emellertid svårt att tala om ett trendbrott i dessa fall. Dödsskjutningarna är trots allt tämligen få och alltför disparata. Men det är möjligt att allt fler knivangrepp har dragit med sig ett ökat bruk av skjutvapen från polisens sida. I nästan hälften av fallen (tolv dödsskjutningar av tjugosju) var offren knivbeväpnade, däribland fem av de senaste nio avlidna männen.

Fallen visar tydligt att svensk polis sällan använder vapen med stöd av den laga befogenheten. I Sverige väntar poliser hellre till dess en nödvärnssituation har uppstått, och då är både poliser och angripare mer stressade. Därmed ökar sannolikt risken för svårare skador än när poliser använder sina vapen inom ramen för den laga befogenheten. Det är så sant som det har sagts: ”Rädda poliser skjuter först och frågar sedan.” Det borde vara tvärtom.”

 

Annika Norée avslutar sin artikel med orden:

 

”Ett drastiskt sätt att komma till rätta med problemet kunde vara att avväpna svensk polis. Här kan en jämförelse göras med Norge, där polisen regelmässigt är obeväpnad och antalet dödsskjutningar ytterst få. Men så länge polisledningen försätter poliser i situationer där de kan bli tvungna att skjuta är det riskfyllt att avväpna dem. Jag tror att många poliser har tjänstevapnet att tacka för sina liv i dag. De farliga situationerna måste minimeras.


Frågan om polisers rätt att använda skjutvapen borde enligt min mening regleras i lag. Lagstiftaren kan helt enkelt skriva in en regel i polislagen som – på samma sätt som den lagreglerade rätten att använda fängsel – kan kombineras med den laga befogenheten. Ett lagstöd utgör visserligen ingen garanti mot att dödsskjutningar inträffar, men lagen kan – till skillnad från de svårbegripliga föreskrifter som finns i dag – åtminstone tillämpas av våra domstolar och vara till ledning för poliserna. Här vilar ett stort ansvar på lagstiftaren. Den borde inte acceptera att någon riskerar att falla offer för polisens kulor.”

 

Blåljus kommentar: Det mesta i Annika Norées artikel kan vi hålla med om fullt ut. När tydliga regelverk för polisens vapenanvändning saknas, blir det den enskilde polisens bedömning som avgör, som kan ifrågasättas både i media och senare i domstol. När till och med Norée, som får anses vara en av Sveriges absolut mest meriterade auktoriteter på ämnet betraktar lagstiftningen som ”svårbegriplig” torde det finnas utrymme för reformer.

 

Dock, tycks den sista meningen i hennes artikel vara en aning utopisk. Att ingen skulle falla offer för Polisens kulor, kan vi hoppas på i en bättre värld än den Polisen har att hantera. När beväpnade gärningsmän går till angrepp, mot poliser eller andra, kan skjutvapen vara enda utvägen. Ibland med tragiskt slut för gärningsmannen. En helt annan sak, är att så få som möjligt skall falla offer för polisens kulor, utan att fler oskyldiga medborgare, poliser eller civila, skall drabbas av gärningsmannens våld.

 

Läs hela Norées artikel, och gärna även denna artikel av Carsten Alvén på Blåljus.

 

Tommy Hansson