16 juli 2009

Poliser bedöms orättvist med ”våldstrappan”

ALLA INLÄGG
NEDAN ÄR
INSÄNDARE:
(utom Blåljus ev kommentarer och intervjuer, förstås)

Insändare uttrycker sin författares mening. Den kan, men behöver inte, sammanfalla med den uppfattning som styrelsen i polisfacket i Stockholms län har. Insändare i relevanta polisfrågor publiceras utan ändringar eller strykningar utom i de sällsynta undantagsfall då texten bedöms närma sig tryckfrihetsbrott.


Ärende:

TOMHYLSAN


En laglydig person är på en p-plats utanför traktens polisstation. På marken hittar han en tomhylsa efter en 9 mm patron.

Han blir uppjagad och tar med en penna upp hylsan och håller upp den i luften. Han tycker sig se spår på mässingshylsan och går fort mot polisstationen med pennan och hylsan högt upp i luften.

Han säger till polismannen som sitter i receptionen att han misstänker ett grovt brott.

”Den har nog använts för döda någon, eller för att hota nån!”, säger han intensivt. ”Jag vill att polisen undersöker tomhylsan för att få tag i gärningsmannen”! ”Sånt här accepterar jag inte”! Det är mitt på dagen och mannen har minsann småbarn också, så det så.

VAD gör du som polis? Tar du tomhylsan i beslag?
(ett ärende som, i princip, finns i verkligheten)

Kerry Björkström
Polisinspektör i Söderort



””Våldstrappan”

är en direkt

felaktig bild”


Som OC-instruktör jag varit med och utbildat över 150 användare sedan OC (för våra läsare utanför polisen: OC-spray är det som bland allmänheten är känt som ”pepparspray”, red:s anm) infördes i svensk polis. Min uppfattning är att OC är ett utmärkt komplement i den polisiära konflikthanteringen.

Jag är benägen att hålla med CU (polismålsåklagarna, red:s anm): det är inte nödvändigtvis användandet av OC som är problemet. Det är istället, liksom ofta när vi dokumenterar våldsanvändning, vår bristande förmåga att avrapportera, att beskriva situationen och de val vi ställs inför som sätter oss i förhörsstolen på Kungsbron 21. Eftersom jag inte är insatt i de pågående ärenden som en del kollegor är parter i tänker jag inte kommentera det vidare.

Jag vill dock uppmärksamma Peter Frisell och förbundsområdesstyrelsen om ett fult ord som jag upptäckte i Peters inlägg: "Våldstrappan".

Jag vågar påstå att alla har sett hur den ser ut. Men få vet kanske var den kommer ifrån. När de flesta av de poliser som idag arbetar i yttre tjänst lekte polis med sina kompisar hemma på gården, användes den grafiska illustrationen av en våldstrappa som ett (o)pedagogiskt sätt att visualisera skillnaden mellan tillsägelse och skjutvapen, och allt däremellan. Den förekom i kurslitteratur på PHS. Genom att advokater som försvarade kollegor i rätten med framgång använde denna kurslitteratur i sitt försvar, vann den mark i rättspraxis. Den absoluta och kantiga trappan har under många år gett poliser och framförallt domstolar intrycket att vi MÅSTE börja med en tillsägelse innan vi fortsätter med batong och uppåt i trappan. Den utgår ifrån att alla poliser har exakt samma förutsättningar att lösa en våldsam konflikt. Våldstrappan är inte bara omodern, den är direkt felaktig och saknar som pedagogiskt verktyg all förankring i den polisiära verkligheten.

När jag själv gick instruktörsutbildning för OC presenterades jag för en annan, mer situations- och personanpassad pedagogisk modell. Någon kallar den för våldsbollen eller våldsringen, där alla våra "verktyg" ligger innanför ringen. I ytterkanterna av den diagonala linje (inte trappa) som bollen vilar på finns alltjämt tillsägelse och skjutvapen i vardera ändar. Det fina med denna pedagogiska modell är att den tar hänsyn till de unika omständigheter som jag och min kollega ställs inför i den specifika situationen. Det som avgör vilket verktyg jag plockar fram ur mitt välfyllda bälte är helt beroende på mina och kollegans egna och gemensamma förutsättningar och även på av vad och VEM vi möter. Riktlinjen för våldsanvändningen är då, inom ramen för lagen, min bedömning av situationen OCH min förmåga. Det är därför det är så oerhört viktigt att avrapporteringen blir utförlig och beskriver just bedömningen och omständigheterna i övrigt.

Men snälla, Peter och förbundsområdesstyrelsen. Gå inte i fällan där ordet "våldstrappan" ligger som lockbete. Det är livsfarligt att kräva att FAP:en (regelsamling från Rikspolisstyrelsen, red:s anm) ska reglera nåt så opedagogiskt som en trappa. Det är livsfarligt att använda ordet "våldstrappan" i vår argumentation. Det är våldstrappan som ofta gör att kollegor blir orättvist (be)dömda. Låt oss i stället gemensamt ta avstånd från V-ordet, och i stället framhålla att varje situation, med dess inblandade parter är unik. Det finns arbete att göra vad gäller kursmaterial, utbildning och avrapportering. Kan det vara så enkelt att vi behöver en ny blankett?

Anders Karlsson
OC-instruktör
Nacka polismästardistrikt

Mitt enkla SVAR på OC-sprayinsändaren:

Tack Anders!

Jag håller med om det fula ordet och vill förtydliga att det borde ha stått ”med citat” då det är ett uttryck som använts av polismålsåklagarna. Nu blev det inte så och jag vill passa på att berömma ditt välskrivna och kunniga inlägg.

Peter

Peter Frisell är vice ordförande i polisfacket i Stockholms län.

Vill du läsa vad Peter skrev om detta på Blåljus för en vecka sedan? Klicka HÄR!



”Vilka lönelyft

tjafsar ni om?”


Det blir nog väldigt spännande att se Stockholmspolisen och landsorten göra upp om vilka som ska ha de största löneökningarna i Rals 2010. Vilka löneökningar?

Har alla som tjafsar om det här i insändare på Blåljus missat krisen? Inser ni inte att det finns stor risk att staten/arbetsgivaren kräver att polisen ska godta lönesänkningar? Och mera arbetstidsförlängningar!

Föralldel, det går ju att gräla om vem som ska drabbas hårdast av dem också. Man minns den nu klassiska förklaringen till varför skiftespoliserna drabbades hårdast av nya ATA. Jo, där fanns mest att ta. Så då kan ni ju räkna ut vilken del av landet som får ta de värsta smällarna av lönesänkningen. Grattis.

Arvika



”Verket tjänar

på att befordra

rätt folk”


Sigge tar upp ett ämne som det skrivs väldigt lite om på Blåljus. Och det är arbetsledningen inom Polisen. Eller det som kallas arbetsledning.

Jag har jobbat 25 år som polis. På den tiden har jag träffat ungefär tre arbetsledare som varit karlar för sin hatt (en var händelsevis kvinna). Det här var människor som stod för sitt ord, som brydde sig mycket om sina underlydande, som inte backade när det gällde att ta obehagliga beslut, som man kunde lita på när det blåste. Som var glada, varma och humoristiska i vardagslunken men som knivseggar i skarpa lägen.

En av dem stöttade mig i ett ärende trots att det var väldigt politiskt okorrekt att göra det och medierna fick tag i det och gjorde livet ordentligt surt för honom. Men han stod på sig, backade inte en millimeter och det gjorde han rätt i för det blev till slut ingen FU utan ärendet avskrevs av chefsåklagaren med motiveringen ”ej brott”.

Sådana arbetsledare ställer man upp för som underlydande och då ställer man ju samtidigt upp för verket som skulle tjäna mycket på att befordra rätt folk. Eller är det kanske som någon sagt att de bästa arbetsledarämnena är troligen de som inte är ett dugg intresserade av att söka befordran?

25 år i jobbet



”Allmänheten

har rätt till

klara besked”


Signaturen ”Siewert” slår ett slag för beredskapspolisen. Jag för min del måste hålla med förbundsordföranden Jan Karlsen om att hemvärnet lämpar sig bäst att ta över de rutinuppgifter som polisen i ett skärpt eller ansträngt läge inte hinner med. Typ dygnsbevakningar av objekt, vägvisning, spärrar och liknande. Givetvis med en yrkespolis närvarande som leder insatsen om det inte är uppenbart att det är onödigt. Och det kan det vara till exempel vid långvariga bevakningar.

Står det en hemvärnsman ensam på en sådan så vet allmänheten precis vad den har att vänta. Hemvärnsmannens anvisningar måste åtlydas men det går inte att komma till honom och anmäla ett brott eller att be honom komma med och avbryta en hustrumisshandel i närheten annat i rollen som ”envar”. Det går oftast bra att lämna hemvärnsmannen ensam på bevakningen givet att han har snabb och säker kommunikation till polis som inte är alltför långt bort.

Med beredskapspoliser är det annorlunda. Titta på bilden som visats i Blåljus på en grupp beredskapspoliser och en yrkespolis. Det ska ett tränat öga till att se vem som är vem. I till exempel mörker och brådska lär allmänheten bara se en polis. Det lilla som skiljer märks inte i snabba lägen. Men polisen är utbildad för att reda upp alla tänkbara situationer och agera rätt i dem. Beredskapspolisen har bara en mycket smal utbildning och mycket kan gå fel.

Nej, det är ett bra förbundsförslag att ersätta beredskapspolisen med hemvärnet. För allmänheten blir det klart och tydligt vem som är vem och vilka krav på ingripanden som går att ställa på respektive uniform. Minimala risker för missförstånd. Är det inte det allmänheten har rätt att kräva? Tydliga och klara besked från myndigheterna!

Yttre befäl



”Stockholms län

trycks inte ner

i Polisförbundet”


Jan Karlsen skriver tydligen aldrig och svarar på en insändare i Blåljus. Jag har i alla fall aldrig sett det. Men jag tycker nog att han borde ha svarat på en i förra Blåljus där en kollega skrev som var med på bussarna till representantskapet i Malmö för att protestera mot ATA.

Jag var själv med på det representantskapet och jag har sällan skämts över kolleger som jag gjorde över ”demonstranterna”. Här har en förbundsstyrelse tillsatts enligt stadgarna och givits befogenheter enligt samma stadgar. Bland befogenheterna ingår att skriva på avtal för poliskollektivets räkning. Allt i god demokratisk ordning. Och det demonstrerar man mot!

Till demokratins spelregler hör att man kämpar för sin övertygelse, kritiserar och argumenterar fram till beslut. Efter beslut gillar man läget. För de kritiska återstår bara att senare använda rösträtten för att försöka avlägsna dem vars åtgärder och beslut man inte gillar.

Det borde Jan Karlsen påpekat i ett svar. Han borde också ha berättat att det är rent osakligt att påstå att resten av landet trycker ner Stockholms län i de fackliga omröstningarna. Jag har inte siffror men ryggmärgen säger mig att Stockholm vinner voteringar lika ofta som de förlorar dem. Det finns ingen jag känner i den polisfackliga världen som röstar mot ett förslag bara för att det kommer från Stockholms län. Man röstar emot för att man inte tror på förslaget.

Stockholms län har förlorat ett par mycket uppmärksammade voteringar. Ena gången lanserade man en mycket kontroversiell person som förbundsordförande mot Jan Karlsen som hade ett mycket starkt stöd. Den andra gången ville man ha representantskapet att uttala ett misstroende mot Jan Karlsen som fortfarande hade massivt stöd.

Med den typen av förslag på agendan får man inte bli förvånad om man förlorar ibland. Men de här motgångarna har fått stockholmarna att gå omkring och inbilla sig att alla poliser i övriga landet är emot dem i fackliga sammanhang. Ingenting kunde vara mera fel!

Jag och väldigt många kolleger med mig önskar stockholmarna tillbaka i förbundsarbetet. Ni är många och driver bred facklig verksamhet. Det ger er erfarenhet och kunskaper utöver de flesta fackliga ute i landet. Därför behövs ni för att ett enigt Polisförbund ska stå starkt i det mycket svåra och hotfulla förhandlingsarbetet i den RALS som ligger framför oss. Det blir ingen dans på rosor.

Det borde verkligen Jan Karlsen ha skrivit i Blåljus.

Jag för min del får nog nöja mig med att bara underteckna med

Östgöte

BLÅLJUS KOMMENTAR: Jan Karlsen har svarat en medlem en gång på Blåljus. Redaktionen hade då erbjudit honom att få stå ostruken och oemotsagd vid den publiceringen. Jan Karlsen använde erbjudandet till att göra ett angrepp på Blåljus. Jan Karlsen är fortfarande välkommen att närsomhelst göra inlägg på Blåljus liksom alla andra som skriver i relevanta polisfrågor. Här råder såväl tankens som ordets frihet.