Poliser kan tvingas försvara mördare mot lynchning

"Ännu en nazistisk manifestation, denna gång i Stockholm. Ännu en motdemonstration där några av deltagarna attackerade polisen. Ännu ett slag i sociala medier om verklighetsbilden. Ännu mer polarisering mellan delar av den antirasistiska rörelsen och polisen. Har det gjort att vi har kommit närmare en lösning på hur vi skall hantera den allt synligare nazismen? Knappast.

Det nazistiska Svenskarnas Partis demonstrationer lyfter upp ett antal saker som samhället behöver ta tag i. Men för att kunna sätta in rätt åtgärder så måste vi först klara av att ha en sansad och faktabaserad diskussion om problemen.

Polisen har kritiserats hårt i samband med demonstrationerna. En del av kritiken handlar om att vi ”skyddar nazisterna”. Det impliceras att det skulle vara av sympati för nazismen. Det är nonsens. Skulle vi i stället släppa fram den, många gånger större, grupp motdemonstranter som önskar ta till våld mot nazisterna? Det är skrämmande att man ens skall behöva förklara varför det inte är ett alternativ. Inte heller om det hade rört sig om mördare och våldtäktsmän hade vi låtit dem lynchas av en aggressiv mobb. Vi har en plikt att skydda  alla människor ifrån våld, även de mest osympatiska.

Polisen kritiseras även för att ett nazistiskt parti får demonstrationstillstånd. Det hänvisas till den före detta polisintendenten Eric Rönnegårds texter som ett bevis för att man egentligen kan neka tillstånd och lagföra fler nazister.

Problemet är dock att den uppfattningen inte har stöd i hur våra domstolar i dag tolkar lagen. I Jönköping prövades frågan, och förvaltningsdomstolen konstaterade att tillstånd skulle ges. Det hävdas också att ”rasideologi är brottslig”. Det stämmer inte, vi har total åsiktsfrihet. Det som är förbjudet enligt lagen om ”hets mot folkgrupp” är att sprida missaktning mot ex folkgrupper. Det är en mycket luddig formulering, och tillämpningen styrs av vilka uttryck (uttalanden, symboler, etc) som enligt gällande rättspraxis anses vara brottsliga. Man kan tycka att demonstrationstillstånd borde nekas och fler symboler förbjudas/lagföras, men då behöver man ändra lagen eller hur den tillämpas, och det är en politisk fråga, inte en polisiär. Polisen har att förhålla sig till de lagar som de folkvalda i riksdagen stiftar (och domstolarnas praxis).

Det är inte självklart att vi måste ha en så stark demonstrationsfrihet som vi har. Man skulle kunna stärka ordningslagen, vidga tolkningen av hets mot folkgrupp-paragrafen (som ju redan inskränker yttrandefriheten) eller på annat sätt visa att vi inte tycker att Svenskarnas Parti eller dylika organisationer skall få manifestera mitt i våra stadskärnor.

Vi skulle även kunna göra som FN:s rasdiskrimineringskommitte kräver och helt förbjuda rasistiska organisationer.

Det handlar om hur vi vill väga viktiga värden som organisationsfrihet, demonstrationsfrihet och yttrandefrihet mot det ytterst reella hot och den kränkning som nazismens närvaro i det offentliga rummet innebär. Att justera balansen en aning mellan de här värdena skulle inte, som det ibland hävdas, sätta vår demokrati ur spel. Däremot skulle en sådan förändring behöva följa de demokratiska spelreglerna, det vill säga ske genom politiska beslut som föregås av en öppen (och gärna konstruktiv) debatt. 

Det man kan och bör kritisera polisen för är hur vi agerar, både som organisation och vid varje individuellt ingripande. Man tjänar dock på att vara saklig och konkret. Polisen behöver rent allmänt bli bättre på att lyssna på och ta till sig av kritik. Den processen hjälps dock inte av allmän smutskastning av typen ”ACAB”.

Själv tror jag att det behövs en del strukturella åtgärder för att utveckla polisen vad gäller både att bli bättre på att lära av misstag och att få ökat fokus på bemötandefrågor. Vi behöver bland annat en högskoleutbildning, obligatorisk extern handledning för att motverka cynism och ”vi och dom”-tänkande, en ”Lex Maria” för poliser som lägger fokus på organisatoriskt lärande vid grova misstag, samt en polisombudsman där allmänheten kan påpeka brister. Det sistnämnda gärna som en del av en stark separat tillsynsmyndighet som kontrollerar polisen, där man också skulle kunna lägga arbetet med interna utredningar. Sen handlar mycket om att polisverksamheten behöver genomsyras av ett värderingbaserat ledarskap på alla nivåer.

Vad gäller antirasisterna så hade det varit önskvärt med mer organiserad ”self-policing” i de demonstrationer där man vet att våldsverkare kommer att dyka upp. Eller som Pia Ortiz, talesperson för SNAIV Stoppa nazismen aktivt icke-våld, uttrycker det: ”Jag tycker att den som arrangerar någonting skall kunna stå för vad som händer i den manifestationen som man är ansvarig för”. Även om det finns gott om modiga antirasister som även vågar säga till dem som attackerar polis och nazister så finns det också dessvärre en hel del som reflexmässigt alltid försvarar våldsverkarna. Det ställer inte bara till det för dem som drabbas av det våld som ges legitimitet, det skadar även bilden av den så viktiga antirasistiska rörelsen.

Efter all polarisering, på gatan och i sociala medier, mellan polis och antirasister är det lätt att glömma bort att grundproblemet faktiskt är förekomsten av en aktiv nazistisk rörelse i Sverige.

Och de vinner sannolikt på uppmärksamheten de får av de massiva motdemonstrationerna. Men att låta deras närvaro på gator och torg normalisera den vidrigaste sortens rasism är inte heller något alternativ. De av oss som inte känner någon rädsla för nazisterna kan påpeka att de fick 0,1 promille i förra valet och förespråka att deras hemska ideologi tigs ihjäl medan man lagför dem för de brott de ofta begår. Det räcker dock inte. Dels för att många av dem som inte skulle få existera i nazisternas samhälle upplever ett påtagligt hot mot sin existens av deras närvaro, men också på grund av de sammanhang den lilla klicken svenska nazister existerar i. Det handlar både om den historiska kopplingen till förintelsen och det dagsaktuella faktum att vi har en allt mer organiserad svensk främlingsfientlighet även i våra folkvalda församlingar. Avhoppade Sverigedemokrater har gått till Svenskarnas Parti.

Vi måste hitta sätt att stötta dem som känner sig mest utsatta av nazisterna, och vi behöver förbättra arbetet mot hatbrott på nationell nivå. Men vad gäller känslan av att Svenskarnas Parti innebär ett hot mot hela vårt samhälle, ett steg mot etnisk rensning, som jag och många med mig uppfattar som obefogad så behövs en faktabaserad och nyanserad diskussion. Vad är likheterna med 30-talets Tyskland? Vad är skillnaderna? Ingen tjänar på att människor skräms av överdrivna hotbilder, men vi skall absolut lära av historien och ta varningssignaler på största allvar.

Det som är allra viktigast att vi tar med oss ifrån Svenskarnas Partis valturné är dock påminnelsen om att vi måste arbeta hårdare med att förebygga rasism och främlingsfientlighet.

Det är i det långsiktiga, dialoginriktade påverkansarbetet som man förändrar människor. Ett lysande exempel på något som faktiskt fungerar är ”Toleransprojektet” som utarbetades i Kungälv för att möta och bli av med den traditionellt starka högerextremismen i kommunen. Här finns möjligheten för alla kommuner att dra nytta av det man har lärt i Kungälv och initiera egna projekt.

Ur ett än bredare perspektiv så behöver vi även komma åt de faktorer som skapar grogrund för högerextremism. Det handlar om att motverka de rasistiska fördomar som i princip alla människor har, men det krävs också att vi minskar det sociala utanförskap som gör främst unga män mer benägna att använda våld, begå brott och ansluta sig till extremistgrupper.