Poliser skyddar demonstrationsfriheten med sina kroppar...

Anna-Lena Mann har varit på demonstration. Hon beskriver hur en man hjälper sin omkring 2-årige son att hålla ned pek- och ringfinger så att långfingret pekar upp. Han håller sedan upp barnets lilla hand mot demonstranterna. Hon beskriver hur demonstranterna jublar när en polis blir skadad...

Anna-Lena beskriver i GT situationen när poliserna som vanligt skall stå mitt emellan demonstranter från olika läger. Hon berättar om vad som händer när en polishäst faller på en polis som blir skadad och flera av människorna i den arga svarta massan busvisslar och klappar i händer. Jublar över händelsen. Man har fått en annan människa skadad, en polis är borta och detta skall hyllas. Nej, det är inte krig. Händelsen är en tillståndsbeviljad demonstration av ett svenskt politiskt parti.

Hon beskriver vidare hur demonstranters vrede vänds även mot den stora polisstyrka vars främsta uppgift är att se till att demonstrationen skall kunna genomföras. Hatet från de som står längs med vägen är påtagligt. Salivdroppar från en hatande ung kvinna landar på mitt repiga visir när hon skriker "Era jävla fascister! Släpp fram oss! Ni är lika jävliga som dem, om inte värre! HUR kan ni försvara de asen och bara låta dem gå där?".

Anna-Lena beskriver sina känslor på ett sätt som många poliser kan känna igen, skall man lämna in polisbrickan och gå hem? Eller skall man göra sitt jobb, och stå upp för lagen, ja, tillochmed grundlagen om åsiktsfrihet och yttrandefrihet - även om man själv tar avstånd från åsikterna som framförs.

Blåljus uppmanar alla att läsa hennes krönika, den väcker en del tankar.

Tommy Hansson