POLISFACKLIG HISTORIA I STOCKHOLM 1933 – 1960

POLISFACKLIG HISTORIA I STOCKHOLM

NR FEM, 20/5 1933 – 1960:

Världskrig  låg bakom facklig fred

Den lönekamp som de obefordrade stockholmspolisernas fackförening Kamraterna gav sig in i 1933 innebar ett krav på en slutårslön för konstaplar på 5190 kr (150422 kr omräknat till 2009 års värden) och för överkonstaplar en slutårslön 6570 kr (195675 kr). Till de lönerna kom ett dyrtidstillägg på runt 20 procent . Det är tydligt att yrket ännu inte blivit uppvärderat i den mening vi idag lägger i begreppet. Blåljus serie om polisfacket i Stockholm fortsätter här.

Stadsfullmäktige förhalade men så till sist kom ett yttrande från det s k stadskollegiet och då avstyrktes föreningens krav. Några i kollegiet reserverade sig och ville medge kravet. Kamraternas styrelse satte då igång med att uppvakta i sort sett varje stadsfullmäktigeledamot personligen. Det gav resultat. Den 17 december 1933  när ärendet kom upp röstade stadsfullmäktige för reservationen och stockholmspoliserna fick ett rejält lönelyft från 1 januari 1934.

Egen lokal på Bergsgatan

1928 hade föreningen Kamraterna funnit ekonomiska möjligheter att skaffa en egen lokal. Den första låg i huset Bergsgatan 36. I mitten av 1930-talet flyttade man till Bergsgatan 23, 1 tr, där polisfacket i Stockholms län än i denna dag har sin expedition. Om dessa väggar kunde tala…

1930-talet rullade vidare mot avgrunden och den 3 september var andra världskriget ett faktum sedan Hitler den 1 september invaderat Polen och England och Frankrike till följd av det förklarat Nazityskland krig två dagar senare.

Gynnad ställning under kriget

För Kamraterna innebar det en ny situation – att nu försöka höja grundlönerna framstod som helt verklighetsfrämmande. Föreningen fick inrikta sig på att begränsa neddragningarna av olika förmåner så mycket som det var möjligt. Många poliser hade fått spårvagnskort – de flesta drogs nu in. Bidrag till språkstudier ströps helt. Ordinarie polisers löner var svåra att sänka men det gick ut över eleverna på polisskolan som fick sin lön kraftigt minskad. Föreningen fick slåss hårt för att rädda existensminimum för dem.

Ordinarie poliser hade en gynnad ställning under kriget såtillvida att de sällan kallades in. Men en del kallades in som krigspoliser och fick då inledningsvis bara ersättning som värnpliktiga. Där lyckades föreningen efter hård kamp åstadkomma att de fick behålla sina polislöner även som krigspoliser till och med retroaktivt.

Nationell enighet i krigsfarans stund

Sannolikt under intrycket av de allmänna strävandena mot nationell enighet i krigsfarans stund upplöstes Riksförbundet Svenska Städers poliser som efterträtt Svensk polisförening och Kamraterna gick åter in i Svenska polisförbundet 1941. Bidragande orsak till den nya enigheten var också tydliga tendenser i samhället mot centralisering av löneförhandlingarna. Föreningen Kamraternas styrelse insåg att svårigheter att agera på egen hand var att vänta.  Den perioden av facklig fred kom att vara drygt tio år.

Claes Cassel

Smaka på det, unga pa av idag – hur skulle det kännas att ge upp jobbet som ni kämpat så hårt för hela vägen genom antagningsprocessen och skolan och aspiranttiden och äntligen är inne i? Att ge upp allt det för att de äldre polisernas som blir kvar ska få bättre villkor? På 1940- och 1950-talen var det här en realitet. Och de unga extrakonstaplarna var solidariska mot sina äldre kamrater och 216 slutade för den fackliga kampens skull. Ser vi det ur dagens synvinkel känns det orimligt hårt samtidigt som man kan häpna över en lojalitet av det slaget. Blåljus serie om Polisfacket i Stockholm och dess kamp fortsätter på nästa hemsida som publiceras den 27/5.

Efter andra världskriget var det dags att skaffa en ny piket och då blev det en Dodge - här på Bergsgatan intill Polishusparken.