POLISHISTORIA ETT: Drastiska detaljer Kanske förklaring till lång konflikt

”Birger jarl spelade en viktig roll inom tidig svensk lagstiftning. Tillkomsten av fridslagar gällande hemfrid, kvinnofrid, tingsfrid och kyrkofrid tillskrivs honom. Men han nöjde sig inte med det. Han skickade ut beväpnade ryttare och trupper för att upprätthålla fridslagarna och se till att lagbrytare fick ta konsekvenserna av sina handlingar. Man skymtar här det första tecknet på en makt med statligt våldsmonopol även om den inte kan kallas polis – männen som genomdrev lagarna var mera militärer”.

POLIS – HISTORIENS GRYNING
Det är ingen som vet varför polis – en statsmakt för att ingripa mot brott och föra brottslingar inför domstol – först dyker upp i historien. Brott som att stjäla och döda har säkert alltid åtgärdats men då av den drabbade själv eller dennes närstående. Men hämnden kunde bli förödande och i en del fall sträcka sig över flera generationer. Hämnden kunde också drabba personer som inte var inblandade – handlingen var det viktiga, inte alltid rättvisan. När nådde människor en civilisationsgrad där man ser slutet på den privata, blinda hämnden och början på lag och rättsskipning?

Den grekiske dramaförfattaren Aischylos har bidragit med en myt i sin tur byggd på den grekiska mytologin kring trojanska krigen (möjligen 1300-1200 f.Kr.) som kan ses som vår moderna rättskipnings skapelseberättelse. Atenarna hade enligt Aischylos tröttnat på blodshämnden efter krigen och det hämningslösa våldet kring den och i samråd med gudarna – bl a Athena - ersatte de dem med en domstol Areopagen (idag Greklands högsta domstol) som lät staten sköta hämnden på medborgarnas vägnar. En del talar för att författaren pekar på en trolig orsak till domstolens upprättande men säkert är det inte. Filosofin bakom domstolen och de utvalda män som förde förbrytarna inför den (poliser) har i alla fall säkert nått Västeuropa om inte annat genom Aischylos tragedier som än idag spelas flitigt på teatrarna.

POLISHISTORIA I SVERIGE ALLMÄNT

Birger jarl spelade en viktig roll inom tidig svensk lagstiftning. Tillkomsten av fridslagar gällande hemfrid, kvinnofrid, tingsfrid och kyrkofrid tillskrivs honom. Men han nöjde sig inte med det. Han skickade ut beväpnade ryttare och trupper för att upprätthålla fridslagarna och se till att lagbrytare fick ta konsekvenserna av sina handlingar. Man skymtar här det första tecknet på en ingripande makt med statligt våldsmonopol även om den inte kan kallas polis – männen som genomdrev lagarna var att se som militärer.

Under Gustav Vasas tid började man reformera militärväsendet och bygga upp en civil polisorganisation. Från början lades ansvaret för lag och ordning på kungens ämbetsmän, ståthållare och fogdar, men sedan länsförvaltningarna införts blev det landshövdingarna som fick denna uppgift. Den första allmänna landshövdingeinstruktionen kom 1635, och i denna behandlas de polisiära uppgifterna ingående. De större städerna stod dock utanför länsstyrelsens uppgifter, och där inrättades efter hand särskilda poliskammare. År 1917 omorganiserades rättsväsendet. Landsfogden blev högste ansvarige i länet för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet. I större städer fanns en stadsfiskal, och länsmännen blev landsfiskaler.

En viktig milstople i utvecklingen blev 1925 års polislagstiftning. Den slog bl.a. fast att regeringen (Kungl. Maj:t) var högsta polismyndighet i riket och länsstyrelsen högsta polismyndighet i länet. Staten kompletterade dock den kommunala polisen med endast begränsade resurser. Statspolisen inrättades 1932. Denna ordning gällde fram till polisväsendets förstatligande 1965.

POLISHISTORIA I VÄRLDEN ALLMÄNT

I äldre statsbildningar låg uppgiften att upprätthålla lag och ordning oftast på de militära styrkor som stod till de styrandes förfogande. I takt med den ökande stadsbildningen i olika kulturer inrättades ofta en stadsvakt eller liknande, som kunde ha både försvars- och polisuppgifter samtidigt som den utgjorde stadens brandförsvar. På landsbygden och i mindre byar var behovet av ett polisväsen betydligt mindre. Polisiära uppgifter löstes av gårdens husbonde eller inom bygemenskapen. I de flesta länder i Europa växte ett organiserat polisväsen fram först under 1800-talet, och det spreds till andra världsdelar genom kolonialiseringen.

POLISHISTORIA I VÄRLDEN - TIDSPERIODER

Forntiden

Egyptiska hieroglyfer vittnar om ett polisväsen redan när Övre och Nedre Egypten förenades till ett rike (omkr. 3000 f.Kr.). Ett slags flodpolis patrullerade på Nilen i jakt på gravplundrare, torgpolisen kontrollerade ursprunget på de varor som salufördes osv. I grekiska dokument omtalas en militär ordningsmakt mot det inre motståndet i Sparta omkring 800 f.Kr. De första uppteckningarna om ett polisväsen i Aten kan härledas till omkring 500 f.Kr. Platon och Xenofon definierar den hellenska polisens uppgifter som övervakande av de misstänkta, fasttagande av missdådare, förvaltning av fängelserna och exekverande av dödsstraff. Efter hand inrättades olika specialavdelningar inom det hellenska polisväsendet (tempelbevakning, sedlighetspoliser, kontroll av handeln osv.). I romarriket infördes omkring 700 f.Kr. en myndighet med uppgift att ansvara för "ordningens upprätthållande, hederlighet inom handel och värnandet om sederna". Vid vår tidräknings början utsåg kejsar Augustus en stadsprefekt för hela Roms polisförvaltning, som uppgick till ca 9 000 man. Vårt polisemblem har till en del sina rötter här. Domare i Rom lät sina underlydande bära fasces, spöknippen, som tecken på domarens makt. Som en historisk symbol vävdes de in i det svenska polisemblemet. En del kritiker har gjort kopplingar mellan polisemblemet och nutida fascistiska rörelser vilket är helt osakligt.


Bilderna: Romerska forntida fasces (t v) bars framför domare och symboliserade deras makt att gripa och rannsaka. Den romerska rättens starka inflytande på bl a svensk rätt gjorde det naturligt att infoga fasces i polisvapnet (äldre vapen t h). Efter kriget valde heraldiker att lägga in fasces i vapnets bakgrund.

Medeltiden

Från polisväsendets utveckling i Europa kan nämnas ett edikt om brottsbekämpning av den frankiske kungen Chlothar II 615 och ett "tjänstereglemente" 801, utfärdat av Karl den store. Skyddsgarden bildades av borgarna i flera franska städer, och Berlin fick sin stadsvakt på 1300-talet. Paris räknar sin första poliskår från samma tid. Det brittiska polisväsendets historia kan följas från mitten av 1100-talet med vaktavdelningar för att "skydda kungens frid" och straffbestämmelser ("Assise at Arms"). Så småningom växte en bevakningstjänst fram, där varje medborgare i London var skyldig att delta. Bevakningsmannen kallades constable (jfr konstapel).

Nyare tid

Under Ludvig XIV togs krafttag mot brottsligheten i Paris, och en Lieutenant General de Police utnämndes. Straffen skärptes och polisen fick stora befogenheter. Under 1700-talet sjönk Parispolisens anseende och effektivitet men steg igen under 1800-talet. I Storbritannien var utvecklingen likartad, och vaktmannakårerna var tidvis starkt korrumperade. År 1829 antogs en lag genom vilken kårerna samlades under en ledning. Efter lagens tillskyndare, inrikesministern Robert Peel, har polismännen fått sitt smeknamn bobbies.

Modern tid

Den brittiska polisorganisationen blev mönsterbildande i de industrialiserade länderna men också i många andra delar av världen, inte minst i f.d. kolonier som Indien, Australien, Sydafrika och Canada. Den regionala polisstyrkan (omfattande ett eller flera grevskap), constabulary, består av i genomsnitt 3 000 poliser under ledning av en Chief Constable. Andra polistitlar, kända genom litteratur och film, är Superintendent (kommissarie), Inspector (polisinspektör eller kriminalinspektör) och Sergeant (polis- eller kriminalassistent i förmansställning). I Storbritannien är de fotpatrullerande polismännen med sina karakteristiska hjälmar ett välkänt inslag i gatubilden.

I många av de latinska länderna finns flera olika slag av poliskårer. Vid sidan av kommunal och statlig polis finns halvmilitära poliskårer, såsom gendarmerier. b la i Frankrike), karabinjärer i Italien) och Guarda Civil (bilden t v) i Spanien). Dessa kårer har ofta använts för specialinriktade aktioner mot grövre brottslighet (t.ex. maffian i Italien) eller mot politiska terroristgrupper.

I likhet med Storbritannien har USA ett polisväsen som bygger på långtgående decentralisering. Varje stad eller område på landsbygden har en egen poliskår. Den lokala polischefen (sheriffen) väljs oftast i allmänna val. På delstatsnivå finns en State Police, vars uppgifter bl.a. omfattar trafikövervakning (Highway Patrols, bilden nedan t h). I varje delstat finns dessutom ett nationalgarde. För bekämpning av sådan grov brottslighet som riktas mot viktigare nationella intressen eller som sträcker sig över flera delstater finns Federal Bureau of Investigation (FBI). En annan viktig federal polisorganisation är DEA (Drug Enforcement Agency), som bekämpar narkotikabrott och som har omfattande internationella kontakter.

En berömd kanadensisk polisstyrka är The Royal Canadian Mounted Police ('ridande polisen'), som ursprungligen var verksam bara i glesbefolkade områden men som numera arbetar över hela landet. Hästarna har ersatts av motordrivna fordon.

I Östeuropa under det kommunistiska maktinnehavet var polisväsendet en viktig del av de styrandes kontrollapparat, och de organ som svarade för statssäkerheten hade långtgående befogenheter. Ett exempel är det östtyska statssäkerhetsministeriet (Ministerium für Staatssicherheit, Stasi), i vars register har anträffats miljontals personakter med uppgifter om medborgarnas personliga förhållanden i allmänhet och deras politiska aktiviteter - förmenta eller verkliga - i synnerhet. Uppgiftslämnare kunde vara arbetskamrater, grannar, släktingar och t.o.m. familjemedlemmar. Efter kommunistsystemets fall har brottsligheten ökat kraftigt i Östeuropa. Det anses bl.a. bero på att man gjort sig av med ett stort antal odemokratiska element inom poliskårerna, vilket lett till försämrad effektivitet, men också på att allmänheten har mycket dåligt förtroende för sitt polisväsen.

Claes Cassel      (kontakta)

I BLÅLJUS 8 APRIL:

Serien om polishistorien gör ett kort uppehåll den 1 april då polisfackets stämma får en omfattande redovisning.
I nästa Blåljus - den 8 april - fortsätter den allmänna delen av polishistorien med huvudstadens polis ur en tjänstesynpunkt. Denna polis skymtar redan på 1300-talet. När vi kommer in på 1700-talet har stadsvaktens yrke blivit så farligt att staden tvingades anställa en egen läkare för att se till alla de allvarliga skador som dåtiden poliser ådrog sig i tjänsten. Historien om huvudstadspolisen är uppdelad i två avsnitt. Efter dem följer ett flertal avsnitt om den dramatiska polisfackliga historien i Stockholm.