Vad kan vi lära av det romska registret?

I början av hösten briserade nyheten att Skånepolisen hade register över tusentals romer. Totalt hade 4741 personer i olika delar av landet kartlagts, varav 1320 var barn och 220 var avlidna. Avslöjandet ledde till starka reaktioner. Polisen anklagades för rasism, och så väl rikspolischef som justitieminister tog avstånd. Därefter kom en motreaktion ifrån delar av Polisen, där det hävdades att registret absolut inte var etniskt baserat eller rasistiskt, utan bara en legitim kartläggning av kriminella nätverk.

De aktuella registren är särskilda utredningsregister (SUR) och inte brottsregister. Att finnas med i en SUR påverkar inte alls en människas möjligheter i livet. Att personer som ej är misstänkta för brott registreras är normalt, då det kan vara relevant för att ha koll på samband. Dock skall det i en SUR markeras om en registrerad person ej är misstänkt för brott. Att ett register innehåller människor av samma etnicitet är inte heller konstigt, då många nätverk där brott begås har en etnisk prägel. Ett känt exempel är det kriminella nätverket i Södertälje.

Skånepolisen har uppgett att registret utgick ifrån en kartläggning av en familjefejd där brott begicks. Jag ser ingen anledning att tvivla på det. Trots en historiskt omfattande antizigansim hos svenska myndigheter är tanken att polisen under 2000-talet skulle fått för sig att börja kartlägga landets romer väldigt främmande. Att en sådan kartläggning vore rasistisk är uppenbart, varför många poliser går i försvarsställning då man uppfattar att detta är vad man anklagas för.

Här kör diskussionen fast, i antagandet att något antingen är rasistiskt eller ej. Men det är en missuppfattning som bygger på en förenklad syn på rasism, ofta som en medveten värdering av människor baserat på ”ras”. Den sortens föreställningar finns hos exempelvis nazistiska Svenska Motståndsrörelsen (SMR), men är en ytterst liten del av den rasism som bland annat romer drabbas av idag. Rasism handlar även, och kanske främst, om stereotypa negativa föreställningar om människor som tillhör en viss grupp. Det gör att gränsen mellan vad som är rasism och vad som är erfarenhet av kulturella skillnader ibland kan vara luddig. Ett exempel rör ”hederskultur”. Att som tjänsteman vara mer vaksam på att unga i en viss kulturell kontext kan vara utsatta för hedersförtryck är en nödvändighet, medan att tro att en person förtrycker sina barn bara för att denne har bakgrund i ett visst land är rasistiskt. Alla bär vi på föreställningar som är mer eller mindre rasistiska, vilket absolut inte innebär att alla är rasister. Det ordet sparar jag gärna till SMR och deras gelikar.

Effekterna av negativa stereotyper blir oftast inte synliga förrän man betraktar dem på strukturell nivå. Nyligen spreds nyheten om att en blond flicka ”hittats” hos ett romskt par i Grekland. Snabbt berättades det att flickan hade kidnappats. Det visade sig senare att paret hade tagit sig an flickan då hennes föräldrar hade lämnat bort henne. Att enskilda journalister gör misstag är förståeligt, men om man ser till helheten så blir det tydligt att berättelsen om den bortrövade flickan svaldes och spreds så okritiskt på grund av att det finns rasistiska föreställningar om romer som kidnappar barn.

Vad gäller registreringen i Skåne så skiljer sig på samma sätt bilden man får om man bara tittar på detaljerna mot det som målas upp om man ser till helheten. Kartläggningen kring konflikten verkar ha växt då en del av de registrerade också i andra sammanhang var kriminellt aktiva. Skånepolisen har exempelvis nämnt organiserade bedrägerier och bostadsinbrott. Registrets omfattning försvaras med att man kommit fram till att drygt hälften av de vuxna registrerade personerna ”varit misstänkta för brott, förekommit i belastningsregister eller både och”. De enda fel som Skånepolisen medger rör att man inte har markerat vilka i registren som inte är misstänkta för brott samt att gallringen inte har skötts.

Att de personer som i nutid är eller har varit dömda eller misstänkta för organiserade bedrägerierna eller stöldturnéer, samt personer i deras närhet, kartläggs är utmärkt. När det gäller organiserad kriminalitet, som i fallet Södertälje, så är omfattande registreringar nödvändiga. Men enbart det faktum att en stor andel i en socialt marginaliserad grupp någon gång har gjort sig skyldig till brott, exempelvis räcker ett snatteri för tjugo år sedan för att räknas in i den ”kriminella” hälften, är knappast skäl för samma sorts strukturerade kartläggning.

Att döma av de uppgifter som DN har publicerat så finns gott om familjer utan koppling till kriminalitet med i registren, till synes enbart för att de är romer eller är släkt med romer. Jag är övertygad om att de inte har registrerats för att Skånepolisen vill ha koll på så många romer som möjligt, utan för att det i kriminalunderrättelsearbetet framstod som rationellt. Det är också fullt möjligt att granskningen får svårt att belägga att något specifikt led i kartläggningen var rasistiskt. Men jag är nästan lika säker på att de avvägningar som har gjorts då man har lagt resurser på att bygga upp de här enorma registren och låta dem växa med människor som synbarligen har en extremt avlägsen koppling till kriminalitet har påverkats av rasistiska stereotyper. Det är alltjämt svårt att inte se vad som framstår som ett enormt familjeträd över tusentals romer där det inte någonstans syns vilka som faktiskt är misstänkta för brott, som ett tecken på strukturell rasism. Och känslan av utsatthet hos de drabbade behöver inte bli mindre för att ingen har haft rasistiska avsikter, lika lite som de som utsätts för strukturell diskriminering på arbetsmarknaden är hjälpta av att ingen enskild person som undlåtit att kalla till intervju eller erbjuda jobb behöver ha varit rasist.

Det går inte heller att bortse ifrån ett historiskt sammanhang. Ingen annan grupp har i efterkrigstidens Europa blivit så förtryckt som den romska, inte minst av myndigheter som polisen. Marginaliseringen som följer leder också till ökad kriminalitet, och självklart skall polisen beivra och lagföra alla brott oavsett vem som begår dem. Men samtidigt måste man vara noga med att inte fortsätta att bidra till det utanförskap som delar av den romska gruppen befinner sig i, vilket riskerar att bli fallet om det upplevs att brottslighet bland romer ägnas oproportionerligt stor uppmärksamhet. Samhället och polisen har ett speciellt ansvar att värna de mest utsatta.

Förhoppningsvis så kommer den nu pågående granskningen inte bara reda ut de legala aspekterna kring registreringen, utan också ge en tydligare bild. Det är lätt att förstå viljan att invänta den informationen innan man yttrar sig. Om exempelvis rikspolischefen hade gjort så hade det dock skickat signalen att han anser att det mycket väl kan vara rimligt att skapa de ovan nämnda ”familjeträden”. Det hade ytterligare ökat den romska gruppens misstro mot myndigheter. Själv tycker jag att det tidigt fanns tillräckligt med information för att göra ett preliminärt ställningstagande absolut nödvändigt. Sen innebär det självklart inte att någon polis på förhand skall påstås ha gjort något olagligt eller rasistiskt. Men det är också stor skillnad på vad som är lagligt och vad som är lämpligt.

Skånepolisens initiala svar var ”Vi jobbar just nu på en beskrivning och förklaring till det här så man inte känner sig så illa till mods som man annars skulle”. Det visar på en inställning där man helt fokuserar på hur man skall kommunicera. Och visst kan man upprepade gånger förklara att ett spaningsregister inte är ett brottsregister, samt försäkra att det aldrig har funnits någon intention att registrera romer bara för att de är romer. Men det räcker inte. För att komma vidare behöver man, trots att man är hårt ansatt, ärligt och ödmjukt ägna sig åt självkritik och öppna upp för tanken att upprördheten och oron de aktuella registren har

orsakat inte bara beror på missförstånd. Om stora delar av samhället upplever att de är oacceptabla så är det inte bara ett kommunikativt problem utan även ett legitimitetsproblem, för polisens legitimitet kommer ifrån folket och är beroende av dess förtroende och förståelse.

Det finns dessutom ingen grupp där det är så viktigt att vi upplevs som legitima som i den romska, med dess historia av förtryck. Det gör den ökade förtroendeklyftan som har orsakats av nyheten om ”romregistret” extremt olycklig och behovet av att man fokuserar mer på att skapa förtroende och hitta en väg framåt istället för att fastna i försvarsställning än större. Och i relationen emellan polisen och den romska gruppen så faller en överväldigande del av ansvaret på polisen.

Sist, men inte minst, så tror jag att det vore bra om man vidgade sina vyer vad gäller vad rasism kan vara. Att man förstår att det inte bara handlar om medvetna kategoriseringar av människor i bättre och sämre sorter utan att rasism också kan bestå av små, synbart oskyldiga, beslut och handlingar av personer som inte alls behöver vara rasister. I det ljuset så behöver man ärligt och uppriktigt ifrågasätta om de kritiserade registren faktiskt hade ägnats så mycket tid, gallrats så slarvigt, om man hade underlåtit att markera ut icke misstänkta eller låtit dem växa så enormt mycket, om det inte hade rörts sig om just romer. Och vara öppen för att svaret troligtvis är ”Nej”. Först då kan vi lära oss och utvecklas av historien, och först då finns det en realistisk chans att bygga upp ett verkligt förtroende hos den romska gruppen.

Martin Marmgren

DN har publicerat Martins text på Kulturdebatt i papperstidningen och på DN:se

Blåljus kommentar: Ett par andra intressanta artiklar i ämnet finns slutet på i denna blåljusartikel. Särskilt professor Per Bauhns artikel rekommenderas.

Tommy Hansson