25000:- från start!
Inlägget nedan är en insändare av Martin Marmgren. Den skrevs samma dag som lönenämnden sade sitt
25 000:- från start!
I dag avvisade staten efter en farsartad förhandling slutgiltigt Polisförbundets försök att få till en skälig lön för landets poliser. De poliser som har 21 300 kronor i lön, varav en del har jobbat flera år, kommer att få ett par hundralappar i löneförhöjning. Sveriges poliser kommer att fortsätta att vara extremt underbetalda om vi inte själva gör något åt det. Det faktum att alla poliser skall anställas i en ny myndighet 2015 i kombination med det annalkande riksdagsvalet ger oss en unik möjlighet att ställa krav. Tillsammans kan vi driva igenom att ingen polis i den nya polismyndigheten skall ha mindre än 25 000.
Vid årsskiftet satte två nyheter polisens löneutveckling i perspektiv. Dels kom en undersökning som konstaterade att poliser har haft den sämsta löneutvecklingen av alla yrkeskårer (förutom militärer) under det senaste decenniet. Dels fick fackförbundet Tull-Kust igenom ett nytt avtal där en utbildad tjänsteman efter ett år är garanterad en lön på 25 000 kronor, en miniminivå som dessutom kommer att indexuppräknas. Det har sällan varit så tydligt hur uselt betalt Sveriges poliser får, och detta samtidigt som yrket blir allt mer komplext och poliskåren allt mer välutbildad.
Polisförbundet driver lönefrågan hårt, men trots det halkar våra löner efter allt mer för varje avtalsrörelse. Det beror inte på brist på kompetens hos våra förtroendevalda eller förhandlare, utan på att de i mångt och mycket för en ojämn kamp där man saknar verktyg att driva igenom sina krav, speciellt då vi är bundna till fredsplikt av avtal på högre nivå. Senast idag strandade förhandlingarna slutgiltigt efter att motparten vägrat att gå med på de ytterst rimliga krav som Polisförbundet ställde. En motpart där pressen uppifrån på Rikspolisstyrelsen (RPS) att hålla ned polislönerna har blivit allt tydligare. Om vi inte tillsammans gör något drastiskt så kommer även denna lönerörelse att bli ett led i att befästa polis som ett låglöneyrke, vilket baserat på en del yttranden ifrån justitieministern verkar vara helt i linje med vad Regeringen önskar.
Det allra viktigast är tveklöst att få till en lägstalön som knuffar upp resten av löneskalan och frigör medel för att alla skall få bättre löneutveckling. Det är också det krav som Polisförbundet har drivit hårdast i förhandlingarna, att ingen polis skall tjäna under 25 000. Tack vare kampanjen ”Vad är det värt” och att enskilda kollegor har bildat opinion i lönefrågan, exempelvis Sophia Willanders strålande text ”Jag förtjänar bättre” i Aftonbladet, så lyckades Polisförbundet gå ifrån ett skambud ifrån RPS sida till ett erbjudande som skulle innebära att minimilönen under avtalsperioden faktiskt skulle nå 25 000. Att Arbetsgivarverket sedan gick in och stoppade överenskommelsen (och den följande kollapsen i lönenämnden) visar bara att vi behöver driva vår krav ännu hårdare. Inte bara RPS, utan även våra politiker, behöver hållas direkt ansvariga för att våra löner hålls kvar på en nivå som hotar att helt urholka statusen på polisyrket och därigenom även hela rättsväsendet.
Den förste januari 2015 kommer alla poliser att anställas i den nybildade (sammanslagna) polismyndigheten. Eftersom det innebär en ny arbetsgivare så kommer alla poliser att få ett brev hemskickat som man kan skriva på om man inte vill följa med över till den nya myndigheten.
Eftersom besluten i slutändan ändå fattas på politisk nivå, så tror jag dessutom att det vore väldigt mycket bättre om vi drev frågan hårt under valrörelsen och tvingar politikerna att bekänna färg och ta ställning i frågan om polislönerna och konsekvensen av om de hålls nere. Söker de mandat att styra ett land med ett fungerande eller ett kollapsat rättsväsende?
Efter valet är politiker avsevärt mindre känsliga för vad allmänheten tycker, och det innebär att våra möjligheter att påverka minskar drastiskt. Det må vara svårt att få till några regelrätta förhandlingar innan nästa revisionstillfälle den 1/10 2014, men om trycket blir tillräckligt hårt så kanske det ändå går att tvinga RPS till förhandlingsbordet. Om inte annat så borde vi kunna pressa fram utfästelser som förbättrar förutsättningarna då nästa förhandlingsrunda startar.
Jag tror också att det vore bra att planera och genomföra en riktigt stor manifestation i slutet av Augusti. I Stockholm skulle en demonstration med ett par tusen poliser utanför riksdagshuset antagligen väcka en del uppmärksamhet, och om kollegor dessutom samlades i alla våra större städer på liknande sätt så skulle det bli omöjligt för riksmedia att inte täcka frågan ingående. Och att få uppmärksamhet i media är helt nödvändigt för att kunna driva våra krav. Det var opinionsbildningen som gjorde att RPS till slut kom med ett seriöst bud. Vi har allmänheten med oss vad gäller våra krav på skäliga löner, och de flesta som är insatta i polisfrågor förstår att en underbetald polis på sikt riskerar att försvaga hela rättssystemet. Vi måste dock driva frågan på ett rakt, hederligt och korrekt sätt, utan falska sjukskrivningar eller uppmaningar till mygel, både för att det är rätt och för att allmänhetens förtroende är vårt starkaste vapen i kampen för drägliga villkor.
Det är nu, när vi alla är förbannade, när vi fortfarande har tid och möjlighet att stå upp för vårt yrkes status och framtid, som vi måste agera. I höst kan tåget till viss del ha gått. Om vi inte är beredda att slåss för våra krav har vi i princip redan förlorat, men om vi är tillräckligt många som vill och vågar så är jag övertygad om att vi kommer att lyckas. Polisförbundet gör allt de kan, och utan våra fackliga ledare och förhandlare så har vi ingen möjlighet att nå bättre villkor. Men vi måste visa att de har kampvilliga och orädda medlemmar både bakom sig och i vissa lägen även framför sig, annars är de chanslösa. 25 000 från start!
Martin Marmgren.
PS. För tydlighetens skull vill jag klargöra att den här texten är skriven av mig som polis och privatperson, och inte som representant för Polisförbundet.