Vad händer i polismyndigheten
Carina Bäck skriver om ett antal viktiga frågor där polismyndigheten har en förbättringspotential. När det går snett, blir hon oroad och bedrövad. Bland annat handlar det om olika kompetenser, som inspektör, som polispräst eller som civilanställd.
"Jag är bedrövad och oroad över utvecklingen som sker i vår myndighet. Det känns som vi poliser och de behov vi har för att kunna göra ett bra jobb ständigt blir åsidosatta för andra prioriteringar.
Vi har en fantastiskt bra utbildning i grunden, något vår arbetsgivare verkligen borde värna om. Istället känns det som att vi ska be om ursäkt för vår egen existens i den myndighet som bär vårt namn.
Idag är titlar något man tittar snett på. Ingen ska ha någon titel såvida man inte är högre chef då naturligtvis. Då är det viktigt med titlar. Hur kan det komma sig? För mig säger exempelvis titeln inspektör en massa saker som är viktigt att veta när man arbetar, speciellt i dagsläget när man i yttre tjänst ofta arbetar med kollegor som man inte känner. Titeln inspektör säger något om vilken erfarenhet man har, samt vilka krav som ställs från arbetsgivaren. Möjligen också vilka befogenheter vederbörande har. Och speciellt erfarenheten är viktig i det sammanhanget kan jag tycka.
Under omorganisationens gång så är det framförallt en sak som medarbetarna ständigt för fram och det är att känslan av tillhörighet i en grupp har gått förlorad. På många ställen har grupper splittrats och personalen kastats omkring som byggklossar i ett lekrum. Kvar står grupper med individer som inte känner varandra speciellt bra. Dessa grupper har också fram till rätt nyligen letts av tillförordnande chefer som själva inte vetat hur deras framtid i organisationen ser ut. Hur kan man tro att det är vägen till framgång?
Alla som arbetat som polis vet att bland det viktigaste man har är kunskapen och tilliten till kollegan bredvid. Att man känner varandra och vet om varandras svagheter och styrkor. Det är inte samma sak som att hålla någon som gjort fel om ryggen som den allmänna uppfattningen verkar vara. Nej det handlar om att veta vad man ska förvänta sig i oväntade och farliga situationer. Att känna varandra så bra att man kan se direkt om någon har en dålig dag och kunna lägga upp arbetet taktiskt utefter de förutsättningarna.
Som det är nu hör man insatsledare vittna om att de inte har en aning om vilken kompetens som sitter i de radiobilar som ingår i insatsen. De känner inte varandra och kommer från olika områden. Hur ska den insatsen kunna fungera på ett bra sätt?
Kollegorna ute på områdena har fått nya grupper och nya individer att lära känna och bli trygga tillsammans med. Hade det inte varit smakfullt att låta personalen ha den lilla tryggheten som en stabil grupp medför kvar när vi kastade ut skeppet i stormen?
Ibland får man känslan av att det sitter någon och letar efter saker som fungerar bra som man kan förstöra. Det kanske låter lite vasst men det är tyvärr den känslan som uppstår när den senaste nyheten trillar in. Sveriges alla polispräster försvinner från sina funktioner. Vi har alltså präster som arbetar åt polisen, det är alldeles gratis, Svenska kyrkan betalar deras lön. I Stockholm har vi en helt fantastisk kvinna som alltid vänder ut och in på sig själv för att hjälpa till vid svåra situationer. Hon håller kurser i hur man meddelar dödsbud och har upprättat rutiner för hur man på ett enkelt sätt ska gå tillväga för att kunna få med sig en präst ut vid mycket svåra händelser. Från flera muslimer sägs också att de hellre träffar en präst från Svenska kyrkan än ”fel” Imam.
Vår Stockholms-präst har även varit ett ovärderligt samtalsstöd för kollegor som hanterat svåra situationer och hon finns alltid tillgänglig, samma service återfinns inte i företagshälsovården och dessutom vill inte alla uppsöka en psykolog.
Jag förstår synpunkten att det inte måste vara en präst som sköter den här typen av saker men VARFÖR ska man slå sönder någonting som fungerar perfekt? På de ställen vi har den här fantastiska servicen av engagerade människor som med stor empati och medmänsklighet som hjälper oss i de värsta situationer som vi hanterar borde det väl vara rimligt att de får fortsätta med det? Det är gratis och det betyder fruktansvärt mycket för väldigt många anställda. Jag kan inte se hur man ska kunna ersätta vår underbara polispräst i Stockholm, det lär inte finnas så många inom företagshälsovården som står redo när helst någon ringer oavsett tid på dygnet. Att alla de rutiner hon byggt upp kring hantering av dödsfall och dödsbud samt andra svåra händelser dessutom riskerar att falla gör ju inte saken bättre.
Det sista jag tänker beröra är det faktum att man vill lösa poliskrisen med civilanställda. Det är en quick fix som ger lite besk eftersmak.
Som det ser ut nu anställer man mängder av civila utredare, dessa har oftast akademisk bakgrund och höga löneanspråk. Detta gör att de inte accepterar en anställning på vilka villkor som helst, fullt rimligt. Det som händer är att det kan anställas civila utredare med noll erfarenhet från utredningsverksamhet med 10 000 kr mer i lön än de poliser som arbetar i samma grupp med flera års erfarenhet av brottsutredning. Poliserna med avsevärd mindre i lön ska sen lära upp sina nya kollegor. Det är inte klokt. Och jag vill poängtera att de civila får en lön som är fullt rimlig för uppdraget, det är vi poliser som tjänar för lite och det är totalt orimligt att erfarenhet inte ska synas i plånboken. Det finns dessutom mängder av poliser med akademiska poäng som inte får en krona extra för det.
Jag säger som en klok kollega i min styrelse ”Att anställa akademiker som saknar erfarenhet som brottsutredare är som att rekrytera NHL spelare till Manchester United”.
De är förmodligen väldigt bra på det de är utbildade för, det betyder ju inte per definition att de är duktiga brottsutredare. De kan givetvis bli det men det finns inget likhetstecken. Foppa kanske skulle blivit grym på att spela fotboll om han hade bytt idrott, vem vet?
Nu vill man även använda civil personal till utredningsverksamhet i arrestmiljön. Det känns ogenomtänkt. Man kan vara en hur duktig civil utredare som helst men det finns ändå saker som gör det olämpligt för dem att utreda i den miljön. Vi poliser har exempelvis laga befogenhet vilket innebär att vi oftast kan avstyra en situation innan den övergår i rent nödvärn som är den enda våldsbefogenhet som civila har.
I arrestmiljön är de personer vi hanterar som allra mest pressade, många får panik över tanken på att låsas in, de kanske tänder av osv. Finns det någonstans där risken för att mötas av våld är extremt hög så är det i just arrestmiljön. Är det då lämpligt att de anställda som saknar befogenhet att agera med stöd av laga befogenhet arbetar i den miljön? Vem tar ansvar om något händer? Man kan utbilda i självskydd och allt möjligt men det hjälper inte för har det väl gått så långt så befinnar man sig i en situation som riskerar att sluta riktigt illa. Man vill ju förebygga att den situationen ens uppstår. Jag hoppas att man tänker ett varv till innan man fattar beslut i de här frågorna annars måste man nog ställa sig frågan varför vi ens har en polisutbildning? Om ”någon annan” ändå kan utföra våra arbetsuppgifter utan någon större utbildning eller eftertanke.
Jag är orolig men försiktigt optimistisk trots allt, det finns tecken på att vi faktiskt börjar bli både hörda och bekräftade. Jag hoppas jag har rätt.
/Carina Bäck
Ordförande Förbundsområde Stockholm Syd"