Vill vi gärna glömma: Fackets behandling av kvinnliga poliser
Vill vi gärna glömma: Fackets behandling av kvinnliga poliser
POLISFACKETS HISTORIA I STOCKHOLM Åren 1961 – 1994:
Kvinnliga poliser i uniform hade dykt upp på stadens gator redan 1958. De första åren var polisfacket inget stöd för dem – snarare tvärtom. Facket lät sig styras av en starkt konservativ opinion. Ett ofta upprepat argument från den var att kvinnorna, eftersom de inte förväntades klara ordningspolistjänsten, skulle få ett orättvist företräde till innetjänster som det tog män åratal att nå i åldersordning. Det fanns under åtskilliga år kvar en fientlig inställning mot kvinnliga poliser från många manliga kolleger. Blåljus serie om polisfackets historia i Stockholm fortsätter här.
En majoritet av de fackliga företrädarna svängde efter flera år i inställningen till kvinnliga poliser, förespråkade jämlikhet och hävdade kvinnors lika rätt till alla arbeten inom polisen. Idag (2010) finns bara några få arbetsuppgifter där få eller inga kvinnor klarat de fysiska kraven. De män som klarar de hårda kraven till några specialenheter är vältränade över genomsnittet. Det finns röster som gör gällande att kvinnor med sin generellt mindre muskelmassa inte kan klara kraven. Även motsatsen påstås.
Andra hävdar nämligen att kvinnor visserligen skulle få satsa mycket hårt för att nå de träningsnivåerna men att det inte alls är omöjligt. Samma röster menar att väldigt få kvinnor dock har en livssituation och en motivation som räcker för att offra mängder av fritid på hårdträning under de perioder av livet som en ansökan till specialenheterna är aktuell. En sådan träning måste dessutom troligen ha påbörjats redan i tidiga tonåren.
Upptäckte arbetsmiljölagstiftningen
Många kvinnliga poliser skulle den dag som i dag är vägra att skriva på att de är jämställda med männen inom Polisen i Stockholms län. Ganska många män skulle vara benägna att hålla med dem. Polisfacket har i alla fall numera snyggat upp sin framtoning och står helt klart för jämställdhet och lika villkor på alla nivåer. Arbetet går vidare och ju mer framgångsrikt det är desto bättre för oss alla. Vi har ändå kommit en bit från Kamraternas stämma som på 1970-talet bestämde att kvinnliga polisers placering i radiobil skulle göras beroende av beslut från den i den tänkta patrullen som var äldst i tjänsten. Att denne i normalfallet var en man pekade dessvärre ofta mot en orättvis behandling.
Utdrag ur Blåljus 070803 om 50-årsminnet av de första kvinnorna som började på polisskolan.
Johanna Dahlgrens arbete om kvinnliga poliser och konflikten med
facket.
In på 1970-talet upptäckte polisfacket arbetsmiljölag-stiftningen och skyddsombudens verksamhet kom igång vilket fick och fortfarande har stor inverkan på medlemmarnas arbetssituation. Fackets resurser användes till utbildning och skyddsombuden blev med tiden en faktor att räkna med på en rad områden. (BILDEN: Kedja med koppelfattning utanför amerikanska ambassaden. Hjälmar var inte påtänkta.)
Ren osämja rådde
En lång tid främst på 1970-80-talen ingick skyddsombuden huvudsakligen i fackliga sektionen på enheterna. Sektionen organiserade Kamraternas medlemmar lokalt och var den mest aktiva. Utöver den fanns oftast en personalklubb där alla kategorier var medlemmar. Där avhandlades i huvudsak trivselfrågor.
Samarbetet mellan Kamraterna och de andra kategoriföreningarna lokalt varierade starkt från enhet till enhet. I bästa fall var det bra och facket kunde visa en enig front mot arbetsgivaren. Men tyvärr fungerade det lika ofta dåligt och ren osämja rådde. En av orsakerna bland flera var att många ordningspoliser som fick befordran valde att stanna i Kamraterna och blev valbara på lokala förtroendeposter. De hade stundtals svårt att samsas med de som mera snävt representerade sin egen kategori.
Utrymme för helhetstänkande
Hela det här problemet levde starkt under många decennier och många var nog i det tysta både förvånade och bestörta när kategoriföreningarna upphörde på 1990-talet och det visade sig att det hela fungerade utmärkt. Idag tänker nästan ingen i kategorier och alla företräder alla i stort sett utan avundsjuka eller misstänksamhet.
En enkel förklaring, som givetvis inte är den enda, är att våra förhandlare idag arbetar för hela poliskollektivet i Stockholms län. Av det följer ett naturligt utrymme för helhetstänkande och noga planerade, långsiktiga satsningar. Inget är perfekt men de som har perspektiv anser att dagens system mera gynnar flertalet än tidigare.
Cynism från arbetsgivaren
VW-bussarna som nämndes ovan gav polisfacket mycket arbete på 1970-talet. I Göteborg kom ett skyddsombud på ett skrämmande konstruktionsfel hos fordonen. Om ett av dem vält och kommit att bli liggande på skjutdörrssidan hade poliserna där bak varit fångade i en dödsfälla om fordonet började brinna – det gick inte att ta sig ut. Myndigheten fick ett föreläggande och Rps tvingades bygga om fordonen – men bara i Göteborg. I Stockholm fick de rulla som tidigare. (BILDEN T H: Inspektör Nore Elsander fastklämd i förarsätet på en krockad VW-buss)
Än idag blir man upprörd vid tanken på en sådan häpnadsväckande cynism från arbetsgivarens sida. Ilskan inom Stockholmsfacket var naturligtvis stor. Det hela blev inte bättre av att VW-bussarna hade en kuslig tendens att oväntat tappa skjutdörren på sidan. Detta plus att fordonen inte precis var hälsosamma att frontalkrocka med gjorde att de med dagens regelverk sannolikt fått ställas omgående. Men på 1970-talet blev den fackliga kampen segdragen mot dem och en helt oförstående arbetsgivare. När man idag ser den envisa kamp skyddsombuden måste driva mot en motsträvig arbetsgivare på områden som laser och buller kan man tycka att inte så mycket hänt på alla dessa årtionden.
Här får du en zoombar karta över 1970-talets Stockholm.
Kompakt motstånd
Arbetstidsfrågorna var högaktuella på 1970-talet. Vi fick en rätt bra arbetstidsförkortning och den stora frågan var hur den skulle läggas in i turlistorna. Stressforskningslaboratoriet på Karolinska institutet hade gjort en stor undersökning på poliser i flerskift i Stockholm. Forskarna redovisade helt kristallklara fakta som visade att den för kroppen i särklass sämsta skiftesgången är den som inleds med nattur och faller ner mot dagtur. Levnadsåldern förmodades bli avsevärt lägre för dem som jobbade så.
Polisfacket gjorde stora ansträngningar att få laboratoriets slutsatser att slå igenom i turlistekonstruktionen. Motståndet från medlemmarna var kompakt. Det tog lång tid att få fram turlistor som till sist accepterades.
En polisiär katastrof
Det hade inte gått lång tid efter sammanslagningen när en allvarlig stridsfråga dök upp mellan Stockholm och Polisförbundets styrelse. Stockholm var i mitten av 1970-talet starkt kritiskt till hur förbundet hanterade lönefrågorna och de skiljelinjer som drogs upp då mellan Stockholm och väsentliga delar av landet i övrigt är de som i sina huvuddrag lever kvar i skrivande stund.
Dramat på Västtyska ambassaden på Gärdet i Stockholm var en polisiär katastrof . I korthet var det ett rent underverk att poliser inte blev skjutna av förövare eller att poliser inte blev skjutna av andra poliser. Ledningen var oklar och ingen var tydligt utpekad som ansvarig. Till råga på allt står det i dag klart att västtyska GSG9, en gränsskyddsenhet tränad och utrustad för terroristbekämpning, redan fanns på plats i ett plan på en flygplats i Stockholmsområdet. Hade inte en terrorist slarvat med sprängmedel och bringat dramat till ett våldsamt slut hade tyskarna med stor säkerhet ingripit på svensk mark för att mer effektivt skydda tyska liv och intressen. Diplomatiska finesser ryker all världens väg när så mycket står på spel.
Mästerskap i att studsa batong
Facket medverkade i en utredning om dramat som utmynnade i en rad krav på en helt ny beredskap och ledningsstruktur för att möter liknande händelser i framtiden.
Ambassadbevakningen var länge en plåga främst för ordningspoliser i Stockholm. Den hade sin upprinnelse främst i oroligheterna runt amerikanska objekt som orsakades av den raskt växande Vietnamrörelsen. Många unga poliser särskilt på Östermalmsstationen tillbringade bokstavligen sina första år i yrket framför amerikanska ambassaden och amerikanske ambassadörens bostad. Några av dem utvecklade ett svårslaget mästerskap i att studsa batong i gatubeläggningen framför sig. Polisfacket irriterade sig storligen bland annat på en polisintendent från Rps som åkte runt och utlovade polisbevakning både här och där vid beskickningar utan minsta kunskap om Stockholmspolisens resurser att genomföra den.
Efter långa förhandlingar nådde man till en sist en lösning som dämpade kritiken. Poliser i ambassadbevakning fick konstant halvpass – två timmar ute, två timmar inne – oavsett väderlek och årstid. Efter en tid upphörde frågan att vara ett problem när det blev politiskt möjligt att ersätta poliserna med vaktbolag på fasta bevakningar av diplomatiska objekt. De poliser som tidigare stått på sådana uppdrag noterade dystert att det nu plötsligt blev möjligt att ordna både tak och glasade vindskydd för vakterna – något som inte varit att tänka på när poliser skötte jobbet.
Claes Cassel