Polisens ojämna kamp mot gängbrotten

Polisens ojämna kamp mot gängbrotten

Idag, på söndag morgon har Blåljus fått ögonen på två artiklar som har bäring på polisens kamp mot den grova gängbrottsligheten. Ingen har missat morden, sprängningarna och hoten som följt i de kriminella gängens spår.

I DN, har Åsa Erlandsson med kollegor, gjort ett besök inne i Polishuset Kungsholmens högkvarter mot våldsvågen, där poliser med skiftande kompetenser leder och fördelar arbetet mot brotten i gängens spår. Det är talande interiörer och intervjuer som bland annat förklarar mycket om hur polisen jobbar, varför vi lyckas eller misslyckas och varför vi inte jobbar mer lokalt brottsförebyggande. Dessvärre är artikeln bakom betalvägg, men ytterst läsvärd.

Bland annat beskrivs hur poliser idag kan tvingas ingripa mot väldigt unga grova brottslingar, och hur det påverkar poliserna. En polis i operationsledningen beskriver situationen:

"Våldet sprids mellan barn som ett virus och nio av tio som kommer ut från sluten ungdomsvård återfaller. När de kommer ut bland alla smittade som redan finns där ute, bildas en tsunami som ligger framför oss."

Alla inser nog att uppklarning och gripanden är grundläggande för att hejda våldsvågen. Men samtidigt är förebyggande polisarbete en nödvändighet för att stoppa tillflödet till gängen.

En polis i ledningsgruppen beskriver:

"Måste-görat har tagit över vilja-görat.

Så när alla säger att vi måste jobba förebyggande, är det ingen vetskap vi inte redan har. Det blir inte bättre av att hamra in det. Men vi kan inte klona poliser, vi måste vara på intensiven. Polisen måste först och främst förhindra brott, 112 är alltid 112."

"Men vi klarar inte att bygga områdespolisverksamheten som jag hade önskat, så att vi har koll på den stökigaste killen på torget. Polisregion Stockholm saknar hundratals arbetskrafter."

Samtidigt publicerar Aftonbladet en artikel där man fokuserat på situationen på Sveriges häkten. Där har överbeläggningen lett till att tonåriga häktade inte alltid får sina fyra dagliga timmars vistelse utanför cellen, eller långvarig kontakt med andra personer. I den artikeln, får unga gärningsmän och deras advokater, bland annat beskriva hur de unga kriminella inte får krama sin mamma och pappa, hur de saknar sina kompisar och den mat de är vana att äta. Det anges att de häktats för "Allvarligt brott".

Men det ges ingen beskrivning om hur deras brott påverkat deras brottsoffer, offrens familjer eller deras grannar... Så visst finns det olika perspektiv.