Extremt underbetalda poliser
Rikspolisstyrelsen har återigen avvisat Polisförbundets försök att genom förhandlingar få till en skälig lön för Sveriges extremt underbetalda poliser, och det lär fortsätta att bli successivt värre om vi inte själva gör något åt det.
Det faktum att 2014 både är ett valår och det år då man skall förbereda för övergången till en myndighet ger oss möjlighet att sätta verklig press på dem som vägrar att betala oss en skälig lön, främst då RPS, men även regeringen. Men det kräver också att vi sluter upp och gör Polisförbundet i allmänhet och våra förhandlare i synnerhet så starka som möjligt.
Polisförbundet driver lönefrågan hårt, men trots det halkar våra löner efter allt mer för varje avtalsrörelse. Det beror inte på brist på kompetens hos våra förtroendevalda eller förhandlare, utan på att de i mångt och mycket för en ojämn kamp där man saknar verktyg att driva igenom sina krav. Två nyheter satte nyligen polisens löneutveckling i perspektiv. Dels kom en undersökning som konstaterade att poliser har haft den sämsta löneutvecklingen av alla yrkeskårer (förutom militärer) under det senaste decenniet. Dels fick fackförbundet Tull-Kust igenom ett nytt avtal där en utbildad tjänsteman efter ett år är garanterad en lön på 25 000 kronor. Det har sällan varit så tydligt hur uselt betalt Sveriges poliser får, och detta samtidigt som yrket blir allt mer komplext och poliskåren allt mer välutbildad.
RPS har visat sig vara helt ointresserade att betala landets poliser en acceptabel lön. Man tycker exempelvis att en socionomutbildad civil utredare som går in på en marknadsmässig lön (ca 29 000/månad) och sen utbildar sig till polis för att komma tillbaka med mer kunskap och större befogenheter skall gå ner till 21 300. RPS tycker även att inte bara de ordningsvakter vi agerar förmän åt, utan även väktare och parkeringsvakter med någon veckas utbildning skall tjäna ett par tusen i månaden mer än våra nya kollegor. Att RPS tycker så lär inte bero på att de inte inser det orimliga i att mer utbildning och svårare jobb skall ”belönas” med lägre lön, utan snarare att de helt enkelt struntar i att det är orimligt. Den attityden beror i sin tur med största sannolikhet på att de direktiv RPS förhandlare har fått av RPC (och i förlängningen som RPC verkar ha fått av regeringen) inte handlar om att Sveriges poliser skall ha skäligt betalt, utan att man på alla sätt skall spara så mycket det bara är möjligt på lönekostnaderna.
De usla lönerna innebär att man får bittra poliser varav många inte får ekonomin att gå ihop, att man försämrar förutsättningarna för oss att göra ett bra jobb och att man stärker och bekräftar de tendenser som finns hos delar av kåren att tänka i termer av att alla är emot oss. Man kommer visserligen alltid att ha sökande till polisutbildningen, men förutsättningarna för att locka rätt personer minskar kraftigt när man erbjuder en lön som det knappt går att leva på. RPS lönepolitik är inte bara ett slag i ansiktet på dagens poliser, på längre sikt hotar den att sänker successivt utarma hela polisväsendet.
Med tanke på motpartens inställning är det tydligt att våra löner kommer att fortsätta att sjunka om vi inte gör något själva. 2014 är ett valår. Vi poliser är inte särskild duktiga på att driva opinion, men om vi skall kunna använda valet till vår fördel så måste vi lära oss snabbt. Vi måste, på ett ödmjukt men kraftfull sätt (och utan att ikläda oss en offerroll), förklara för allmänheten hur absurt underbetalda vi är och vilka konsekvenserna blir av att göra polis till ett låglöneyrke. Förutsättningarna för att lyckas ökar så klart om vi i ord och handling visar att vi jobbar för allmänheten, och här är nog attityd- och bemötandefrågor nog så viktiga som resultatfrågor. Vi måste även se till att avkräva samtliga politiska partier, och speciellt Moderaterna/regeringen, svar på hur de ser på våra löner i god tid innan valet.
Martin Marmgren