Himmelska I-lönehöjder
När arbetsgivaren talar om I-lön låter det nästan som att det skulle vara en särskild satsning på de bästa poliserna som ledningen tog pengarna ur luften för att finansiera. Men så ser verkligheten inte ur. Pengarna, krona för krona, tas från en annan polis... En dålig?
Faktum är att I-lön är långt ifrån någon nyhet för oss poliser i Region Stockholm. Och eftersom högste chefen (som väl har den rimligaste I-lönen) har bestämt att det är något bra kan det ju vara värt att fundera på varför många poliser är skeptiska när arbetsgivaren vill använda I-lön fullt ut utan hängslen eller livrem. Kanske har vi sett för många bara rumpor efter tidigare I-lönesatsningar?
Redan på 1970-talet förekom I-lön i viss utsträckning bland obefordrade poliser genom att de som blev kvarterspoliser fick en löneklass extra, vilket innebar ca 200 kr. Annars var befordringsgången reglerad vilket innebar ett mycket stort mått av förutsägbarhet, alla visste att den som var äldre i tjänst tjänade mer och att den yngste i tjänst tjänade mindre. Det var inte helt ogenomtänkt, poliserna som anställdes fram till 1977 hade även anställningsformen konstitutorial, vilket innebar att de inte kunde ges sparken hur som helst. Idén bakom var att poliserna skulle vara oväldiga och självständigt följa lagar och förordningar utan att ängsligt snegla på polischefers eller politikers eller andras preferenser när det kom till deras tjänsteutövning. Lite tvärt om mot I-lön således. Det kan dock vara värt att betänka att svensk polis internationellt goda rykte som oväldiga och omutbara sannolikt grundlades vid denna tidpunkt.
Sedan slutet på 1990-talet har I-lönesättning varit normen i vår region. Det har sett lite olika ut, men oftast har det kunnat vara tre eller fyra nivåer på prestationer som styrt. Till det har funnits en mindre grupp som inte ansetts fylla måttet fullt ut och som fått ännu sämre löneutveckling.
Den normalpresterande gruppen har normalt varit absolut störst, och så har det funnits ett procenttal som ansetts "högpresterande" och ett procenttal "lågpresterande". Det intressanta är dock, att oftast samma personer ansetts högpresterande vid nästa lönesättning. Men frågan är hur stort spann som är rimligt, efter några lönesättningar blir ju skillnaden tusentals kronor om ingen växlar i täten.
För chefer kunde det vara ett hårklyveri, när två nästan lika bra inte kunde få samma. Och bara för att ”tvåan” var duktig, skulle det bromsa den allra bäste. Och hur sugen blev tvåan i så fall på att rycka in när ”ettan” var frånvarande. Om ”ettan” tog på sig ett uppdrag som handledare, instruktör eller liknande och det innebar att hen inte var på det ordinarie arbetet till 100% blev beslutet lättare. ”Tvåan” bidrog ju då i större utsträckning till chefens måluppfyllelse och fick bättre förutsättningar att bli bedömd som ”bäst”.
Nu har jag inte med ett ord nämnt hur dessa hundralappar som använts för att skilja duktiga poliser från ännu duktigare kunnat påverka arbetsklimatet. Bör ”tvåan” ge ”ettan” goda råd och tips i yrket, eller är det otaktiskt… och vice versa.
Men inte nog med det. Även i denna modernare typ av I-lönesättning fanns det arbetsuppgifter som ledningen ville premiera. Det har handlat om brott mot barn, som den som vid ett visst tillfälle arbetade med, fick en tusenlapp extra för. Sedan fanns det de poliser som ryckt in vid extra jobbiga ärenden eller arbetstoppar, och som blev utan. Deras motivation försvann med vinden. De som fått tusenlappen kunde sedan byta arbetsuppgift och ta pengarna med sig medan en nyrekryterad barnutredare stod utan den extra moroten. Vi kan säga att det ledde till lite dålig stämning.
På ett liknande sätt fick poliser som arbetade treskift vid ett visst tillfälle ett extra lönepåslag om 1400:-. I något fall, hade en sådan polis redan när pengarna betalades ut bytt till dagtid, medan den han bytt med inte fick det extra påslaget. Dessa osakliga löneskillnader har hängt med i åratal, vilket knappast bidragit till en nöjdhet med I-lönesystemet och inte heller till ett bättre samarbetsklimat.
Det finns uppenbara svårigheter med att mäta ett gott arbete. Det finns enkla och mer komplexa sätt att mäta prestation. I samband med en i-lönesättning blev en del chefer väldigt intresserade av den datoriserade utredningsrutinen, där man enkelt kunde räkna antalet förhör som genomförts under en tidsperiod. Det vill säga hellre ett meningslöst förhör för mycket än att ägna timmar åt att stötta eller trösta en målsägare. De förhör som betalade sig bäst var frågan om skadeståndsyrkande. Tre rader gav ett förhör och bättre chans till lönehöjning - om det gjordes på ett separat förhör. Det var kanske inte det effektivaste arbetssättet men ändå.
Det förekom även på ordningsavdelningar att alkoblås räknades på liknande sätt. Mer sällan räknades antalet samtal med samverkanspartners eller ens antalet gripna. Och i en patrull kan en social polis vara en fantastisk kommunikatör. Den andre kan vara mer handfast och pådrivande. Tillsammans är de perfekta. Men vem ska ha mest löneökning?
Nu talas det om att ge de poliser som jobbar som områdespoliser i vissa områden tusentals kronor extra. Polistidningen berättade i höstnumret om integrationspolisen i Göteborg som skulle hamna utanför en sådan satsning. Dessutom har områdespoliserna inte fått sina tjänster ens. Och ingen vet var de arbetar om ett halvår. I Hyllie kanske? Och hur var det med barnutredarna, är det inte viktigt längre? Eller piketen? Eller ungdomspoliserna? Vem skall områdespoliserna ringa till när de får underläge?
Sedan har jag hört, att på lokalpolisområdet skall poliser arbeta i ”team” där de för tillfället behövs bäst, ena veckan mot akut oro i ett område, andra veckan med att spana mot brott och tredje veckan med utredningar. Är det mer eller mindre värt än en polis som får arbeta 100% mot en arbetsuppgift?
Sanningen är närmast, att en förutsättning för en rimlig lönesättning av ALLA svenska poliser, är ett gediget fackligt inflytande. För stora löneskillnader leder bara till att samarbetet och lagarbetet tar skada. Därför är det högst märkligt att arbetsgivaren kategoriskt avvisat polisfackets krav på miniminivåer för nya polisers löneutveckling. Från det golvet får arbetsgivaren trots alla de yrkesmässiga nackdelar det kan medföra, utan alltför stora fackliga protester höja vilka poliser som helst mot himmelska I-lönehöjder. Kanske rent av till den rimligaste av alla I-löner…
Men se det var arbetsgivaren inte ett spår intresserad av. Utan pengarna skulle tas från en del poliser för att ges till andra. Precis tvärt om mot det som byggde en oväldig och omutbar svensk poliskår således. Är poliserna tillräckligt otrygga och beroende av att ligga bra till hos chefen, skapar vi ett osunt system som riskerar att riva det som byggts under lång tid. Poliser som hellre lyder än tänker…
Tommy Hansson