POLISFACKLIG HISTORIA I STOCKHOLM

POLISFACKLIG HISTORIA I STOCKHOLM

NR SJU, 3/6,  1933 – 1960:

Infekterad debatt om polisrikslön

1948 gjorde Polisförbundet en uppgörelse med arbetsgivaren - bakom bakom ryggen på Kamraterna - som fick höra om den på radionyheterna. Uppgörelsen gav: konstaplar kunde som bäst tjäna 8916 (147568 kr/år) och överkonstaplarna 11688 kr (194448 kr/år). En uppgörelse som omräknat i köpkraft innebar att polislönerna stått helt stilla mellan 1933 till 1948. 

Det är klart att Kamraterna inte var nöjda med det utfallet.

När den s k polislöneutredningen 1953 kom med sina förslag var måttet rågat. Det innebar en påtaglig löneutjämning mellan Stockholm och landet i övrigt och en allvarlig försämring främst för konstaplarna. Mot Kamraternas vilja skrev Svenska polisförbundet på en uppgörelse om det föreslagna polislönereglementet. Kamraterna lämnade förbundet kort därefter och medlemmarna vägrade att söka de nya tjänster som utlystes med stöd av reglementet. Blåljus serie om polisfacket i Stockholm fortsätter här.

 

 

Stockholm slog sig ihop med Göteborg

Förbundet var vid den här tiden helt öppet för rikslön. Medlemmarna i Stockholm kände att de skulle betala för den principen med en sänkning av sina löner och omröstningen om utträde resulterade 817 röster för och 208 emot.  

Stockholms slog sig nu ihop med Göteborg i det som kallades Stockholms-Göteborgs  polismän som senare ombildades till Riksförbundet Sveriges Polismän, RSP, som till denna dag är den sista fronderande sammanslutningen utanför Polisförbundet. I RSP ingick förutom de stora städerna Göteborg och Stockholm flera mindre städer och områden från landet i övrigt. En kuriositet är att socialstyrelsen, som tydligen bestämde sådant på den tiden, gav RSP förhandlingsrätt vilket stärkte deras sak betydligt. Det var annars normalt att fronderande fackliga sammanslutningar hölls utanför förhandlingarna och bara erbjöds s k hängavtal – d v s de fick vad huvudorganisationen uppnått - varken mer eller mindre.

 

 

 

Rördrommen

Rördrommen (bilden t h) är som bekant en fågel men namnet på den användes också som ett slags kod då den s k midsommarsjukan bröt ut 1955. Rördrommen blev tidvis en symbol för sammanhållningen inom Kamraterna och en av båtarna på semesterön Valön fick det namnet. 1955 sjukskrev sig alltså ett stort antal poliser i Stockholm och Göteborg. Regeringen kallades till extra sammanträde mitt i denna omtyckta helg och beordrade  poliser från andra orter till tjänstgöring i de två städerna. Det här var bara ett inslag i en strid om polislöner som präglade efterkrigstiden. När kanonerna hade tystnat i världen blåstes det nämligen till strid mellan polisfacket och arbetsgivaren och det kriget varade framåt 1960-talet. Frågan om midsommarsjukan var styrd är obesvarad än idag. I den vevan lämnade polisfacket i Stockholm Svenska polisförbundet igen.

Under 1970-talet intervjuade jag en pensionerad facklig företrädare som varit i det polisfackliga arbetet väldigt länge. Men hur jag än lirkade och tjatade fick jag honom inte att gå närmare in på vilken roll rördrommen spelat. Detta trots att händelserna 1955 rimligen måste varit preskriberade för länge sedan. Det är så utomordentligt känsligt detta med fackets roll vid avtalsstridiga konfliktåtgärder att han inte ens ville tala om det så långt efteråt.

 

 

 

 

Midsommarsjukan nummer två

Jag kan förstå honom. Jag har under min tid som polis varit med om två massjukskrivningar varav en var midsommarsjukan nr två. Jag satt inte i den fackliga styrelsen då men rörde mig i närområdet på Bergsgatan 23. Jag tror det får lov att gå ytterligare ett antal år innan jag känner mig redo att prata om vad det var som verkligen hände de två gångerna. Metoden är numera för övrigt inget att rekommendera. Vid det senaste tillfället fick vi klart för oss att den var rent kontraproduktiv. Allmänheten som då faktiskt hyste sympati för polisens lönesträvanden tog illa vid sig av sjukskrivningarna som upplevdes som ett ojuste sätt att utnyttja gemensamt uppbyggda sociala förmåner. Sjukskrivningarna lär inte inträffa igen.  (Bilden ovan från 1950-talet är både unik och rörande - den visar en hastighetskontroll på Essingebron. Polisen längst ner t v höll kontakt med en kollega på andra sidan via den stora klumpen till radio och med ledning av när bilarna passerade förutbestämda punkter kunde man räkna ut deras hastighet över bron)

Snart visade röda blockadlappar i mitten på 1950-talet att Kamraterna på nytt var på krigsstigen i lönefrågan. Vid konfliktens början fanns ett 70-tal vakanser vid stockholmspolisen. Genom fackets åtgärder ökade de snabbt till 150. Läget försämrades snabbt och en ny lönekonflikt 1958 spädde på polisbristen.

 

 

 

 

En kår av hjälppoliser

Arbetsgivaren försökte allt utom att erbjuda drägliga löner. Stockholmspoliser vid statspolisen (bilden t v trafikövervakning med en av dåtidens vassare motorcyklar - engelska Triumph) kallades tillbaka. Polismän från landsorten kommenderades till huvudstaden. Förslag framkastades till och med att bilda en kår av hjälppoliser.

Samtidigt fick Kamraterna offra mycket kraft på svåra personproblem med högre chefer. En kommissarie på Östermalmspolisen orsakade ändlösa bekymmer och polismästarens sätt att behandla personalen gjorde inte saken bättre.

 

 

 

 

Samhällets toppar

Samhällets toppar började nu engagera sig i den djupa fackliga splittringen inom polisen. Flera medlingsförsök gjordes. Det som till sist banade väg för en lösning var LO-chefen Arne Geijers engagemang.

I mitten av april 1961 reste företrädare för RSP över bron från Stockholm till Lidingö där Svenska Polisförbundet höll kongress.  I portföljerna hade herrarna – det var bara herrar på den tiden – ett uppdrag från sin stämma att verka för ett samgående med förbundet om dess kongress hade samma uppfattning. Det hade den och i all hast inleddes en ny gemensam kongress på Lidingö där de två organisationerna bestämde sig för att - utan upplösning av någondera – gå samman under namnet Svenska Polisförbundet. Från den dagen och intill skrivande stund har Polisförbundet organiserat all Sveriges polis.

 

 

 

 

Nya vindar

Det sammanföll med att helt nya vindar började blåsa i polishuskorridorerna. Den polismästare som varit en sådan personalplågare ”befordrades” till underståthållare och i hans ställe kom Nils Lüning från Skåne, en man med en helt annan inställning till personaldemokrati än företrädaren. Lüning engagerade sig också lite orginellt  i lönefrågan genom påverkan i inrikesdepartementet. Kamraterna gick in i 1960-talet med en känsla av att framtiden såg lite hoppfullare ut.

Claes Cassel

 

 

 

 

I NÄSTA BLÅLJUS:

Företrädare för bl a Kamraterna i Stockholm bestämde sig alltså tillsammans med Svenska Polisförbundet att de två organisationerna - utan upplösning av någondera – skulle gå samman under namnet Svenska Polisförbundet. Men det skedde först efter utpressning från höga män i staten! Om poliserna gick samman i ett förbund skulle lönefrågan lösas. Från den dagen och intill skrivande stund har Polisförbundet organiserat all Sveriges polis. Typiskt nog betydde enandet inte mycket för Stockholmspoliserna. Kamraterna, som organiserade de obefordrade, var en urstark förening med en formidabel sammanhållning och en nästintill 100-procentig anslutning. Följ Blåljus serie om polisfacket i Stockholm på nästa hemsida den 10/6 där du får veta vad förstatligandet förde med sig och hur en konflikt med arbetsgivaren följdes av en enorm polisflykt från huvudstaden.